Hackspetten — förunderligt utrustad för att borra

LJUDET av hastigt knackande fångar din uppmärksamhet när du går förbi en träddunge. Det är tydligt att en hackspett håller på att borra i en trädstam. Kanske söker han efter insekter eller insektslarver. Eller också kanske han hugger ut ett hål att ha till bo. Detta är en välbekant syn och ett vanligt ljud i många delar av världen, för det finns hackspettar i alla länder utom på Madagaskar och i den australiska regionen.

På mindre än tre sekunder kan en hackspett slå sin mejselliknande näbb omkring fyrtiofyra gånger mot en trädstam eller gren. Hur kan fågeln uthärda allt detta dunkande utan att bli hopplöst yr i huvudet?

Svaret tycks ligga i hur hackspettens huvud är utformat. Utrymmet mellan fågelns hjärna och den hårda yttre hjärnhinnan är mycket trångt och innehåller därför mindre vätska än det större mellanrum man finner hos besläktade fåglar som inte knackar eller trummar. Detta minskar tydligen stötvågorna i vätskan till följd av slagen och vibrationerna. Jämförelsevis kompakt men svampaktigt ben omsluter också hjärnan och hindrar att detta viktiga organ rör sig. Den svampaktiga, elastiska bindväven, som förenar benen mellan skallen och näbben, dämpar också stötarna, liksom de stora muskler som sträcker sig över hackspettens huvud och bakom öronen. Förutom att dessa muskler sköter tungans rörelser verkar de också som stötdämpare, stöder huvudet och hindrar det från att rotera.

Andra delar av hackspettens kropp är lika förunderligt utformade för verksamhet — benen, fötterna, stjärten och tungan.

Låt oss ta en titt på benen. De är korta och starka, idealiskt lämpade för klättring i vertikalläge. Foten består av fyra tår. Andra och tredje tån pekar framåt, och de båda andra är bakåtriktade. Fjärde tån kan också riktas åt sidan och framåt. Varje tå är utrustad med en skarp, böjd klo. På så sätt kan vardera foten fungera som en tång, så att hackspetten kan hålla sig fast ordentligt när den klättrar på trädstammar, grenar, klippor eller rentav på väggen av byggnader.

Stjärten ger också sitt bidrag till fågelns framgångsrika tillvaro. Den tjänar som ett utmärkt stöd medan hackspetten hamrar. De tolv starka fjädrar som utgör stjärten är ordnade på samma sätt som takspån, så att den ena skjuter ut över den andra. Under ruggningen tappar hackspetten inte de två ovanligt starka fjädrarna i mitten av stjärten, förrän de övriga har vuxit ut igen och kan ge honom det stöd han behöver.

Tungan är ett annat märkligt drag hos hackspetten. Den är fäst vid tungbensapparaten, som består av ben och elastisk vävnad och löper i en slinga runt skallen. Vissa muskler drar i tungbenshornen och skjuter därigenom ut tungan ur näbben ett avsevärt stycke. Hos gröngölingen kan tungan stickas ut ur näbben hela 10 centimeter. Tungan, som är täckt med ett tjockt lager av klibbigt slem, löper in och ut ur näbben och kan nå insekter och larver som håller sig dolda i sina gångar långt inne i trädstammarna. Hos många hackspettsarter bär tungspetsen bakåtriktade hornpapiller, som tjänstgör som hullingar. Larverna spetsas lätt på dessa hullingar. Det finns också hackspettar med skedliknande tunga, som slutar med en stor grupp av hullingar. Den är verkligen rätt utformad för att hackspetten skall kunna sleva i sig myror och termiter.

Hur kan hackspetten avgöra om ett skrovmål döljer sig under barken på ett träd? Vanligen förklarar man detta genom dess skarpa hörselsinne. Fågeln knackar och gör sedan paus ett ögonblick och kan då upptäcka om några insekter innanför blivit oroade. Det virrvarr av gångar som vissa insekter gör i trädstammarna ger också utan tvivel knackningen ett annat ljud, när hackspetten trummar på stammen.

Ja, hackspetten är sannerligen förunderligt utformad! Huvudets inre byggnad kan ge människan inspiration att konstruera bättre skyddshjälmar i framtiden. Men för hackspetten är dess utmärkta utrustning en livsnödvändighet.