Historiska skändligheter — hur bör du betrakta dem?

UPPSKATTNINGSVIS 80 millioner amerikaner trängdes kring sina TV-apparater för att se samma drama — sista delen i en åtta delar lång serie kallad ”Rötter”. Den 30 januari 1977 satte de således ett nytt rekord för antalet människor som såg ett TV-program.

”Rötter” är berättelsen om en svart familjs öden under det att den kommer från Afrika och genomlever generationer av slaveri i Amerika och till sist finner frihet. Men varför väckte denna till stora delar uppdiktade historia så mångas intresse?

Det finns utan tvivel åtskilliga skäl, men det djupaste är kanske att de tog intryck av vad det verkligen betydde att vara en svart slav. En stor historisk skändlighet ”gjordes levande”. En kvinna sade: ”Något inom mig försökte säga att slaveriet inte var så ont och uselt, men nu vet jag att det verkligen var mycket värre.”

På senare år har det kommit många böcker och skådespel som handlar om förtryckta minoriteters lott. Det har företagits omfattande forskningar beträffande de omständigheter som lett till folkmord eller till att ett folk hållits i ytterlig förnedring av ett annat, och resultaten har sammanställts.

Dessa ”nya historieskrivningar” kan naturligtvis ha sina egna teorier och fördomar. Men till största delen uppenbarar de inträffade händelser som är så upprörande att somliga finner det svårt att läsa om dem. Det kan hända att omfattningen av människors omänsklighet mot människor har undersökts i en utsträckning som aldrig tidigare.

När man studerar historia, tvingas man sorgligt nog att inse att det har förekommit många stora skändligheter, många katastrofer. När man ser till antalet berörda, betraktas behandlingen av de afrikaner som infångades och fördes med skepp till Amerika som en av de största skändligheterna. I Encyclopædia Britannica (11:e upplagan, band 25, sid. 222) heter det: ”Av 100 svarta som skeppades från Afrika dog 17 inom omkring 9 veckor, och inte mer än 50 levde och blev effektiva arbetare på öarna [i Västindien].” Eftersom ”beräkningarna av det antal slavar som skeppades över Atlanten belöper sig på från 30.000.000 till 100.000.000”, var det antal som gick under sannerligen ofantligt. — The New Encyclopædia Britannica, 15:e upplagan, band 1, sid. 283.

I fråga om många skändligheter och illdåd är det emellertid svårt att beräkna det antal som dödats. Hur stor var den inhemska indianbefolkningen på de karibiska öarna och Amerikas fastland? Med tiden blev likväl ”den ursprungliga indianbefolkningen [på de karibiska öarna] totalt utrotad”. Tänk också på de nordamerikanska indianerna. Det antas allmänt att deras antal minskades från millioner till en liten bråkdel av detta. I vår tid betraktas många av ”striderna mot indianerna” mera realistiskt som massakrer.

När vi vänder oss till sentida historia, finner vi att antalet kända skändligheter och illdåd skjuter i höjden. Kan vi mena att världen är mera civiliserad i vårt århundrade, när vi tänker på de utrotningsaktioner som företogs av nazisterna? Dokumentation som gäller den nazistiska politiken avslöjar en kallblodig plan för folkmord, och den var inte bara riktad mot judarna, utan också mot de slaviska folken, mot Jehovas vittnen och mot andra. Det antas att mer än en million icke-judiska polacker mördades, liksom också mer än en kvarts million zigenare. Och dessa kalla siffror kan inte förmedla den fulla verkan av koncentrationslägrens fasor — svält, misshandel, ”medicinska experiment” (ofta sterilisering) och därtill gaskamrarna.

Det är verkligen så som bibeln säger: ”Den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.” (Pred. 8:9) Och att sådana skändligheter har förekommit på många platser här på jorden vittnar om att sådana onda ting inte kan betraktas som utmärkande för någon viss ras eller nationalitet. Hatet har inte en enda färg, ett enda språk eller en enda flagga.

Att vi inser detta hjälper oss att undvika att inta en extrem ståndpunkt, när vi ställs inför sådana upprörande historiska redogörelser om hat på grund av ras eller nationalitet. Om ett en gång förföljt folk intar hållningen: ”Vänta bara till dess vi får överhand; då skall vi ta hämnd för våra förfäder”, vad åstadkommer man då? Bara att skändligheterna fortsätter!

I stället måste vi försöka förstå vad som verkligen hände. Så till exempel visade en brittisk dokumentär TV-serie, ”Kampen mot slaveriet”, enligt vad som meddelades i en tidskrift, ”att slaveriet inte bara var ett brott mot de svarta, utan mot hela mänskligheten. Skulden måste delas av båda raserna, eftersom många slavhandlare var afrikaner.” — Time, 24 januari 1977, sid. 56.

Generaliseringar om vilken som helst händelse eller situation är också farliga. Även när det var som svårast, påverkades individer på olika sätt. Under slaveriet var det till exempel somliga svarta som behandlades väl. Andra kedjades, våldtogs, lemlästades och slets godtyckligt från sina familjer. Den kvarstående frågan är: Hur kan de ansvariga bli straffade, nu när de skyldiga sedan länge är döda? Om man skulle förfölja alla vita människor, skulle många oskyldiga människor vållas skada.

Å andra sidan är den motsatta ytterligheten — ”det där bekymrar inte mig; det är bara död historia” — också oförståndig. Måste förföljelsen drabba ens egen familj för att man skall inse hur fruktansvärd den är? Borde inte det som minoriteter har fått lida hjälpa oss att visa medkänsla med dem? Många skändligheter har sin grund i myter om underlägsenhet till följd av ras eller social ställning — kan vi godta sådana tankar som inte stämmer med fakta?

Utöver en sådan självgranskning har man på ett annat sätt personlig nytta av att på ett ärligt sätt betrakta det förgångna. Pålitlig historia förklarar tydligt: Många gånger har människorna inte älskat eller brytt sig om sina medmänniskor. I stället för att gråta över vad som drabbat ett enda folk är man förståndig om man visar omsorg om alla de fattiga bland människorna, vilka har lidit under tyranni efter tyranni. Jesus såg på am ha-aʹrets (”folk av jorden”, vanliga människor) på hans tid och kände medlidande ”därför att de var skinnade och skuffade hit och dit”. (Matt. 9:36) Vi gör väl i att efterlikna honom.

Sådan omsorg leder oss också till att vända oss åt ett annat håll för att få en verklig lösning på de problem som har blivit följden av mänskligt styres misslyckanden. Var finns den styresman som älskar alla folk? Bibeln svarar: Guds styresman, ”Lammet”, Jesus Kristus. (Upp. 7:9, 10, 17) Bibeln lovar att Guds ”rike” inom kort skall införa fred och broderskap på denna planet. — Matt. 6:9, 10; Upp. 21:3, 4.

Är det dåraktig idealism inför hårda verkligheter att vända sig till detta ”rikes” regering? Kan man å andra sidan, efter tusentals år av upptecknad mänsklig historia, säga att det är realistiskt att vända sig till människor för att få medlidsam vägledning? Nej. Lösningen ligger i stället i vad Gud har lovat som det enda botemedlet för mänsklighetens onda. ”I varje nation” vinner ”den som fruktar honom” möjlighet till liv i ett lyckligt mänskligt samhälle, en ny tingens ordning, som nu är nära. — Apg. 10:34, 35.

Är detta svårt att tro? Varför inte undersöka det? Låt bibeln visa dig hur Gud kommer att helt och hållet göra slut på de skändligheter som begås av förhärdade människor. Och Gud erbjuder inte bara ett hopp för dem som nu lever, utan också ett löfte att de som har lidit en våldsam död skall återföras till liv i en fridsam ny ordning. — Joh. 5:28, 29.