Där floden och skogen är människans vänner
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Papua Nya Guinea
MÄNNISKANS behov av energi, alstrad av lättillgängliga naturtillgångar, ökar ständigt. Detta behov har fört en stor skara vetenskapsmän, ingenjörer, tekniker och arbetare till en relativt okänd trakt på jorden — Puraris flodområde i Papua Nya Guinea. Här finns vidsträckta tropiska skogar och ett överflöd av ouppdämda vattenmassor från många flodsystem i bergen, vilka utgör en viktig tillgång som hittills är praktiskt taget outnyttjad av människan.
Man uttalar förhoppningar om att dessa tillgångar skall kunna utnyttjas för att producera elkraft med så ringa förorening som möjligt för omgivningen. Det är tänkt att detta skall bli till gagn för folket, den ekonomiska tillväxten och det allmänna framåtskridandet i ett land som utvecklas snabbt.
Men Papua Nya Guinea kanske är föga mer än ett namn för dig. Eller också kan det hända att du tänker på det som en långt avlägsen plats. Hur ser landet egentligen ut? Var ligger floden Purari? Och vilka förändringar skulle ett gigantiskt vattenkraftsystem medföra i detta märkliga land? Följ med oss och se med egna ögon.
Täta skogar och flodsystem
Papua Nya Guinea omfattar den östra delen av Nya Guinea, som näst Grönland är världens största ö, belägen strax norr om Australien. Den utgör tillsammans med talrika öar och ögrupper — sammanlagt 600 utspridda öar — den östra utlöparen av den stora veckbergskedja som sträcker sig genom Himalaya och Malaysia ut i Stilla havet. Landet rymmer några av världens mest oländiga och riskfyllda bergsområden. Dessa bergskammar är ofta mycket höga med många toppar som når över 4.000 meter. Här finner man branta stup, måleriska dalar och dånande vattenfall. Detta är verkligen ett mycket unikt och intressant land.
Puraris källfloder rinner upp här i höglandsregionen vid den högsta toppen i Papua Nya Guinea, Mount Wilhelm. När dessa bergsfloder lämnar de högre höjderna, bildar de huvudfloden Purari. Den slingrar sig genom de låglänta tropiska skogarna och sumpmarkerna utmed Papuabukten och tömmer slutligen sitt långsamt rinnande, slammiga vatten i Korallhavet.
Folket i detta skiftande tropiska land är lika intressant som landskapet.
Bergsstammar och kustbefolkning
De första invånarna i Papua Nya Guinea levde av landet omkring dem. De jagade och samlade föda. Allteftersom tiden gick började människorna lära sig trädgårdsskötsel och växtodling. I dag är landet praktiskt taget självförsörjande. Växter som är vanliga i tropiska områden — taro, jams, banan, sockerrör, brödfrukt, sagopalm och kokosnöt — utgör den huvudsakliga födan. Allestädes närvarande är grisar, hundar och höns.
Människorna bor längs kustremsorna och ibland på tätt trädbevuxna öar eller i djungelområdena och de oländiga bergstrakterna. Eftersom de ofta bor isolerade från varandra, har de bevarat skilda seder och traditioner såväl som 700 eller fler språk och dialekter. Människorna har länge varit splittrade i grupper och klaner och bor huvudsakligen i småbyar, som byggts på flodstränderna, eller i avsides liggande byar utmed regnrika bergskammar. Men trots olikheterna i fråga om stam- och klantillhörighet, seder och språk har de två gemensamma, ovärderliga vänner — flodens vatten och landets vilda skogar. Växtlivet varierar från kustslätternas sumpmarks- och låglandsskogar till moss- och alpvegetation. Flodens vatten är en livsnödvändighet. För jägaren betyder skogarna fåglar och djur till föda såväl som pälsverk och glänsande fjädrar för personlig prydnad.
I uthuggningarna nära byarna och samhällena planterar människorna sina trädgårdar. Från skogen får de trä till snideriarbeten, trädgårdsverktyg, spjut, bågar och pilar, klubbor och många andra vapen för krigföring och jakt. Dessutom ger skogen dem bränsle samt bark och fibrer till kläder. Den tillhandahåller virke till bostäder och material till väggar och taktäckning. Man bygger broar av bambu och rotting över floder och klyftor. Kustborna vänder sig också till skogen. Av dess material tillverkar de sina kanoter, fisknät och ryssjor. Skogen förser dem med de fibrer som behövs för att bygga de många stockbåtarna. I det vidsträckta, sumpiga låglandet kring Purarifloden är stockkanoten praktiskt taget deras enda transportmedel; dessa människor använder nämligen varken hjul eller lastdjur. Ja, skogen är verkligen deras vän.
Riklig tillgång på timmer
Vi kommer från Korallhavet och närmar oss nu den pittoreska kustremsan. Vi välkomnas av klungor av kokospalmer som kantar stränderna på båda sidor om Purariflodens mynning. Vi färdas långsamt uppför floden och når tidvattensträsket, där man finner mangroveträden. Sedan kommer grästräsken och palmträsken, där man fortfarande kan träffa på krokodiler.
Vi lämnar sumpmarkerna bakom oss och kommer till låglandets frodiga regnskogar. De växer vanligtvis i skikt; många stora träd bildar en skuggande baldakin, likt ett stort paraply över undervegetationen av palmer, slingerväxter och snår. Från dessa praktiskt taget orörda skogar hoppas man få det timmer som behövs för konstruktionen av dammar, kraftstationer, bostäder åt arbetsstyrkan och dylikt.
Så fortsätter vi vår färd uppför floden och närmar oss bergstrakterna i inlandet. Här antar Purari utseendet hos en svårframkomlig bergsflod med en del lömska forsar och vattenfall. På över 1.000 meters höjd ger regnskogarna vika för den lägre bergsskogen, där träden vanligen saknar de stora paraplyliknande baldakinerna som vi tidigare sett. Denna skog domineras av träd av ekfamiljen. Ett påfallande drag i vissa områden är förekomsten av dammaraträdet, som är inhemskt i Papua Nya Guinea. Detta träd kan bli 85 meter högt och ha en diameter på 2 meter.
På över 2.100 meters höjd ger den lägre bergsskogen i allmänhet vika för ”bergsskogen”. Denna sträcker sig till en höjd av omkring 3.350 meter och domineras vanligen av sydboksläktet Nothofagus. Här finner man många barrträd. På högre höjd blir skogen något dvärgliknande och mossig till utseendet. Höga pandanusträd, ett slags skruvpalmer, kan man också få syn på. Nära de många bergsflodernas källor är alpfloran mestadels begränsad till tussockgräs, trädormbunkar och buskar. Vi har nått slutet på vår resa uppför floden. Framför oss ligger Mount Wilhelms klippiga spets.
Förutom skogarna i området kring Purarifloden finner man vidsträckta gräsmarker, både i höglandets dalar och i låglandsregionerna. Dessa gräsmarker, som domineras av ett gräs som kallas kunai, har uppstått som en följd av att man vanligen använt eld för att röja mark för odlingsplatser och för att skrämma fram djur från gömställen vid männens jakter.
Väldiga vattentillgångar
Eftersom höjdskillnaden i flodområdet varierar från havsnivån till nära 4.700 meter, är klimatet mycket skiftande. Det växlar från att vara hett och fuktigt i deltat och de lägre regionerna till att vara kallt med tillfällig frost och enstaka förekomst av snö på de högsta bergstopparna. Papua Nya Guinea har ingen urskiljbar sommar eller vinter, bara ”våta” och ”torra” perioder. Detta beror på de två förhärskande vindarna, nordvästmonsunen, som råder från december till maj, och sydostpassaden, som härskar från maj till december.
Den årliga nederbördsmängden i hela flodområdet är i genomsnitt 370 centimeter. Med det rikt kuperade landskapet och de många kraftiga regnfallen har Purarifloden betydelsefulla vattenkraftstillgångar. De vattendrag som bildar huvudflöden sänker sig från höglandet genom branta och trånga klyftor, vilket gör att tänkbara platser för dammanläggningar är vanliga. Möjligheten att utnyttja vattnet i detta flodområde är verkligen mycket stor. Även om behovet av sådana enorma mängder elkraft kanske inte uppstår på länge, är existensen av sådana ofantliga möjligheter i ett område, som utvecklas snabbt, uppmuntrande för planerarna.
Vad framtiden kan medföra
Medan vetenskapsmän, tekniker och arbetare är verksamma med att fullborda detta ingenjörsprojekt, omfattande dammar, tunnlar, kraftverk och kraftledningar, kommer de att åstadkomma långtgående och bestående förändringar, inte bara för landet, utan också för större delen av befolkningen i området kring Purarifloden. Det blir ett uppvaknande till den moderna människans tjugonde århundrade. Det första intrånget kommer att medföra att bostäder och land sätts under vatten. Människor måste flytta till nya boningsplatser. En unik vildmarksbygd av värde både för den lokala befolkningen och för det tropiska ekologiska systemet kommer att gå förlorad i de områden som täcks av vatten. Vetenskapsmän, ekonomer, naturvårdare och andra kommer att bli tvungna att företa noggranna undersökningar för att säkerställa en fortskridande utveckling av detta område.
De styrande ser redan fram emot den ekonomiska vinst som detta projekt utlovar. Med hjälp av de vägar som leder till dammarna skulle man kunna anlägga stora träindustrier. Hårda träslag är här lätt tillgängliga, vilket gör det möjligt att framställa plywood, faner, sågat virke och massaved för att bara nämna några av de produkter som framställs vid sådana industrier. Träindustrin i Papua Nya Guinea har intressanta möjligheter framför sig och står redan på tröskeln till snabb tillväxt och expansion i olika avseenden. Avkomlingarna av forna tiders skogsbefolkning utvecklar sig snabbt till dugliga, utbildade arbetare. Det finns också stora områden som lämpar sig väl för bevattning. Man kan därför vänta sig en utveckling av jordbruket och boskapsskötseln. Med elektrifiering på landsbygden och exploatering av vattenkraft tycks den industriella utvecklingen ha stora möjligheter.
Inte att förglömma är den alltid populära turisttrafiken. Turismen har redan fått en god början i detta land. Förutom vacker natur erbjuder det attraktioner i form av infödings- och vildmarksliv. Välorganiserat hantverk bidrar också till den unika tropiska atmosfären i detta land.
I det flydda har Purarifloden gynnat invånarna i Papua Nya Guinea. Yppiga skogar på deras hemö har också betjänat dem väl. Men endast tiden kommer att utvisa i vilken utsträckning den moderna människan skall finna detta lands vatten och skogar vara hennes ”vänner”.