Hjälp ditt barn att lära sig tala

DAVID gurglade av välbehag när hans moster lyfte upp honom och satte honom i knät. Hon gungade honom sakta, och han uttryckte sin glädje med ett långdraget ”ahhh”. Hans moster, som studerade talterapi, upprepade mjukt hans ”ahhh”-ljud. Han reagerade på att ljudet ”kom tillbaka till honom”, och det gladde hans moster. Och hon blev ännu gladare när han än en gång sade ”ahhh”.

Barnet tyckte om ”leken”, och de lekte den en stund. Men för hans moster betydde ”leken” väldigt mycket. Hon visste att han vid tidig ålder hade börjat ”härma ljud”. Detta var ett säkert tecken på att han hade ett vaket sinne och god hörsel och att han så småningom skulle tala klart och tydligt.

Men är det inte slöseri med tiden att lyssna på småbarns joller? Många barn börjar ju till slut ”tala på egen hand”. Åtminstone verkar det så. Men under de senaste tjugo åren har studium av talets utveckling hos barn uppenbarat en hel del. Många läkare och talspecialister i våra dagar tar inte lätt på småbarnens ”joller” och den uppmärksamhet som föräldrarna (och alla andra som ser efter småbarn) bör ägna detta.

Är deras intresse missriktat? Lägg märke till vilka verkningar det kan få på hela personligheten att ett barn från tidiga år utvecklar något talfel:

”[På restaurangen] ville jag ha kaffe och franska, men jag beställde havregrynsgröt och mjölk, eftersom jag visste att jag skulle stamma svårt på de andra orden, och jag ville inte att den gamla damen som betjänade mig skulle tycka synd om mig. Jag avskyr havregrynsgröt.”

”Redan medan jag var en liten flicka minns jag att jag skämdes över mitt tal. Och varje gång jag öppnade munnen, skämde jag ut mamma. Jag kan inte beskriva hur illa till mods jag kände mig. Om jag talade, så gjorde jag fel. Så enkelt var det. Jag tänkte hela tiden att jag måste vara hemskt dålig som måste tala så där.”

”Pappa lyssnade aldrig på mig när jag stammade. Han gick alltid sin väg. Till slut blev det så att jag aldrig talade till honom direkt, utan lät mamma framföra vad jag ville ha sagt.” — Speech Correction.

De vuxna personer som citerats här ovan skulle vara de första att intyga hur viktigt det är att veta hur man skall hjälpa sitt barn att tala korrekt. Och det här är heller inte något man bör tänka på först när barnet börjar i skolan (i de flesta länder när barnet är sex eller sju år), utan ända från den späda barndomen. Men om det finns något som de flesta experter är överens om, så är det att behandlingen av barnet under de första fyra åren är avgörande för talets utveckling och följaktligen också för tankeförmågan, enligt vad många anser.

Men innan vi undersöker talets utveckling, ställs vi inför frågan: Vilken ”utrustning” och benägenhet när det gäller talet har ett normalt nyfött barn? Forskarna svarar: ”Ett mirakulöst överflöd av goda förutsättningar!”

Det mångfaldiga miraklet

Ordet ”mirakel” kan tyckas vara en överdrift. Men talet (ljuden, andningsmönstret) och språket (vad ljuden står för) är mycket komplicerade system, som är beroende av varandra.

Ja, enbart samordningen är ett under. Att bara säga ett kort, tvåstavigt ord kan kräva tjugo olika rörelser med läpparna, tungan, struphuvudet och käkarna. Dessa tjugo fina rörelser måste utföras exakt, i den rätta ordningsföljden och på omkring en fjärdedels sekund. Detta betyder att varje rörelse sker på omkring en hundradels sekund. Och alltsammans fullbordas automatiskt!

Ett annat underverk är mångfalden av olika ljud och när vi är i stånd att frambringa dem. Talspecialister framhåller att spädbarn världen utöver under de första levnadsmånaderna kan frambringa alla talljud som det mänskliga talsystemet inrymmer: ”... franska vokaler och rullande r, tyska ’omljud’ och gutturala ljud, och många ljud som bara kan beskrivas med fonetiska symboler”. Nyfödda barn utvecklar därför vanligen snabbt möjligheten att frambringa ljud av alla de slag, men deras miljö (språket på platsen, ljud som de hör) har inflytande på vilka ljud de tenderar att använda.

Detta talar kraftigt emot evolutionisternas ståndpunkt att ”den primitiva människan förmodligen av en tillfällighet kom att frambringa hörbara talljud”. (The Psychology of Communication, sid. 16) Det vittnar i stället om att talet är ett ”medfött mirakel”. En Skapare har gett spädbarn utrustningen för att tala och åstundan och böjelsen eller tendensen att göra det.

Denna åsikt stöds ytterligare av vetenskapliga undersökningar, som utvisar att småbarn överallt uppvisar märkligt likartade mönster och stadier i fråga om talets utveckling. Förutom att man inser att talet är en ”gåva”, som bör vårdas, kan man också ta bestämda steg för att hjälpa sitt barn genom att lära känna dessa inlärningsmönster och arbeta i enlighet med dem.

Från första skriket till första ordet

Här följer nu de stadier som många talspecialister anser att alla ”normala” barn genomgår på vägen mot att tala meningar eller grupper av ord. Men ett varningens ord kan här vara på sin plats.

”Normal” betyder helt enkelt att detta är vad de flesta barn gör inom den angivna tiden. Men inget barn följer helt statistiken eller genomsnittet; varje barn är i stor utsträckning en särpräglad personlighet som skiljer sig från andra. Alla barn som talar normalt följer vanligen detta mönster, men den ålder vid vilken de genomgår de olika stadierna kan variera avsevärt.

Tänk också på att arvsanlagen anses ha betydelse i sammanhanget. I somliga familjer börjar barnen därför tala senare än i andra. Låt oss nu ha detta i tankarna, när vi följer utvecklingen från första skriket fram till de första orden:

1. Från födelsen och under den första månaden eller så uttrycker sig barnet endast genom att skrika utan någon större skillnad i tonen, oavsett vad som är orsak till missnöjet. Från fjärde till omkring sextonde veckan kommer barnet vanligen att ”kuttra” och frambringa ”skrattljud”. Det frambringar också andra ljud (mest vokaler). Skriket kommer nu att variera i tonen. (Ja, det är inte bara så att mamma lärt sig vad barnet menar när det skriker. Barnet varierar faktiskt tonen när det skriker.)

2. Omkring tjugonde veckan börjar vad man kallar ”jollret”. Barnet kopplar ihop ”kedjor” av enstaviga ljud, vilka ofta består av upprepning av liknande ljud. Barnet tycker vanligen att det är roligt att frambringa dessa ljud, som också inbegriper en del nasala konsonanter (till exempel m och n).

3. Från sjätte månaden till och med nionde leder barnets joller till vad man kallar ”ljudhärmning”. Den börjar som ”självhärmning”, dvs. barnet upprepar det ljud det själv frambragt. Längre fram börjar det upprepa de ljud en vuxen eller ett annat barn åstadkommer. (Som i exemplet i början av artikeln.)

4. Under tionde till och med tolfte månaden kan barnet faktiskt börja säga korta ord, men normalt är detta bara upprepning av vad vuxna har sagt; det är fortfarande härmning.

5. Vid artonde månaden har barnet ett ordförråd på mellan tre eller fyra och femtio ord och visar mer och mer genom röstmodulation att orden betyder något, identifierar något. Vid denna tid kan barnet börja använda tvåordiga yttranden.

Vanligen börjar små flickor tala något tidigare än små pojkar. Och som tidigare framhållits kan det enskilda barnet dröja kvar i något stadium och sedan snabbt passera ett annat. Talspecialisten dr Jon Eisenson hävdar emellertid: ”De flesta barn som kommer att tala, kanske upp till 90 procent av dem, säger sina första ord vid 15 månaders ålder.”

När vi nu talar om dessa stadier, så är det kanske viktigaste att lägga märke till följande: Barn lär sig att tala genom att härma människor i sin omgivning. Det är därför som du har en viktig uppgift när det gäller att hjälpa ditt barn i varje nytt skede.

Hur hjälpen ges

Du har visserligen ingen minneslista för ”när lillen bör kunna göra det eller det”, men det är viktigt att du noga ger akt på ditt barns reaktioner. Något som många gånger blir ett svårt talfel börjar som ett hörselproblem. Till och med svagt nedsatt hörsel kan vara farlig för ett litet barn. Varför det? Därför att ett barn lär sig ljud och sedan upprepar dem som det hör dem. Om föräldrarna ignorerar ett hörselproblem hos barnet, kommer detta sannolikt att leda till talproblem och försämra inlärningsförmågan.

Det finns till exempel en sjukdom som kallas serös mellanöreinflammation. Denna inflammation innebär endast en svag försämring av spädbarnets hörsel. Men i förskoleåldern, framhåller dr Marion Downs, ”är en hörselnedsättning med 15 decibel ... tillräcklig för att ge barnet språkproblem”. (Newsweek, 14 juni 1976) Man är visserligen inte helt överens om hur stor hörselnedsättningen måste vara för att försämra talets utveckling, men ett barn med denna speciella sjukdom hör vokalerna tydligt men kan inte frambringa vissa konsonanter (till exempel p, t, s och sj).

Det är inte lätt att upptäcka hörselnedsättning hos ett barn. Iaktta barnet noga. Rycker barnet till av plötsliga, höga ljud? Reagerar det på avlägsna, svaga ljud? Bra. Vänder barnet på huvudet och reagerar för en röst nära sängen innan det fått syn på röstens ägare? Detta är också ett gott tecken på att hörseln är i sin ordning.

Om barnet hör bra, vilka bestämda åtgärder kan du då vidta för att hjälpa ditt barn att lära sig tala? Viktigast av allt: Ägna barnet din TID och UPPMÄRKSAMHET. Låt barnet jollra för dig och uppmuntra det att frambringa ljud. Upprepa ljuden som barnet frambringar, och när det anstränger sig för att tala, så uppmuntra det genom att visa intresse.

Detta gör man bäst med mjuk röst och behagligt tonläge. När lillen först uttalar ett ord fel, är det vanligen bäst att inte säga: ”Nej, du skall säga ——.” Le i stället godkännande (Barnet talade verkligen!) och upprepa sedan ordet men på rätt sätt. På så sätt hämmar du inte barnets ”barnspråk” men uppmuntrar det heller inte att fortsätta att uttala ordet fel. Ibland tycker välmenande vänner och släktingar att barnets oriktiga uttal är ”gulligt”. Detta är utan tvivel bättre än att betrakta det som ”dåligt” eller ”orätt”. Men från talsynpunkt åstadkommer man bästa resultat genom att godkänna barnets tal, under det att man med tålamod och upprepning uppmuntrar till rätt uttal.

Men detta betyder naturligtvis inte att föräldrarna praktiskt taget från ”första ordet” bör förvänta att barnet skall tala som en vuxen. De gör väl i att komma ihåg bibelskribenten Paulus’ medgivande: ”När jag var barn, brukade jag tala som barn, tänka som barn, resonera som barn.” (1 Kor. 13:11) Ja, till en början kan barnets tal vara en ganska dålig efterhärmning av ordet, men tålamod och ett gott föredöme är lösningen. På så sätt kommer barnet helt naturligt att växa ifrån det som kännetecknar barn.

Det behövs visserligen tuktan när barn blir alltför bråkiga och högljudda, men det är nödvändigt med balans när man har att göra med småbarn. Uppmuntra barnet att tala, men undvik att ställa upp ouppnåeliga mål för det.

När somliga barn misslyckas med att uttala vissa ljud på rätt sätt och föräldrarna blir mycket irriterade, så kan detta skada barnet. Hur då? Forskarna anser att det kan finnas en ärftlig tendens till vissa talfel, men trycket från föräldrarnas sida gör dem ofta mycket värre. Ibland behandlar föräldrarna något, som kan ha varit av övergående natur, som så ”fruktansvärt” att barnet ”fryser fast” eller låser sig vid detta dåliga mönster.

”Genomsnittliga” barn talar till exempel inte flytande (de hejdar sig, och somliga hackar eller stammar), särskilt mellan två och fyra års ålder. Under denna tid bör man dra nytta av visheten i den bibliska principen i Efesierna 6:4: ”Håll inte på med att reta upp era barn.” Om föräldrarna inte reagerar med barskhet eller visar sig chockerade över stammandet, utan i stället kärleksfullt klappar barnet och leende accepterar det, kommer den minskade spänningen ofta också att minska talfelet. Denna kärleksfulla uppmärksamhet minskar barnets ängslan och kommer också att minska föräldrarnas ängslan.

Det är bekant att barnhemsbarn och kulturellt missgynnade barn ofta har tal- och språkproblem. Men många barn i våra dagar, som har föräldrar, drabbas av detsamma som föräldralösa barn. Varför det? Därför att de vuxna inte ägnar barnen den uppmärksamhet de behöver. Sorgligt nog undviker en del föräldrar att tala med sina barn tills de tror att barnet är ”gammalt nog att förstå”. Men i verkligheten behöver ett litet barn precis lika mycket uppmärksamhet och omtanke som ett barn som kan tala flytande, om inte ännu mer.

Detta inträffar vanligen när föräldrarna har den felaktiga uppfattningen att ett barn inte är i stånd till ”allvarlig” inlärning förrän det nått åtskilliga års ålder. Men bibelns syn på barnets inlärningsmöjligheter är en helt annan. Den kommer till uttryck i 5 Moseboken 31:12: ”Församla då folket, män, kvinnor och barn [hebreiska: taf, ”de som trippar eller tar korta steg”, tultningar] ... på det att de må höra och lära.”

Hjälp barnet att utvidga sitt ordförråd

Den takt i vilken ett normalt barn utvidgar sitt ordförråd är häpnadsväckande. Det klättrar från två eller tre ord vid ett års ålder till mellan 50 och 200 vid två års ålder och vidare till omkring 900 vid tre års ålder. Varför detta stora hopp mellan två och tre år? Det anses bero på att barnet upptäckt frågorna. Tvååringen har därför nu ett system att utforska språket i dess helhet.

Eftersom frågan är barnets främsta redskap, är det mycket viktigt för föräldrar (eller vilka som helst som har hand om barn) att inse att den till synes gnatiga frågan ”varför?” är oumbärlig för barnet. Om man hindrar den, hindrar man också utvidgningen av ordförrådet och de logiska tankemönstren.

Förutom sättet att reagera på frågor skulle man kunna säga att det finns tre olika sätt att besvara barnets första påståenden, som kommer att få stor inverkan på barnets framsteg i fråga om att tala.

Låt oss belysa saken: Tänk dig att lilla Maria går ut och hittar en ”blomma” och tar med sig den in till mamma. Hur reagerar mamma när Maria säger: ”Titta, mamma, blomma”?

Den negativa reaktionen skulle vara: ”Gå ut med dig, Maria, jag har bråttom. Ta ut det där ogräset härifrån.”

Den neutrala reaktionen kan vara: ”Det var fint, Maria.”

Men den positiva reaktionen skulle kunna bli: ”Å, det var en vacker blomma, Maria. Titta, den har fyra kronblad.” Mamma reagerade inte bara med värme på dotterns entusiasm, utan gick ett steg längre och tillfogade ett nytt ord — ”kronblad”.

Föräldrar kan alltså betrakta samtal med sina barn som tillfällen att foga nya byggstenar — nya ord — till deras ”värld av insikt”. Detta sker bäst genom korta påståenden, genom att ofta upprepa vad barnet sagt (om det är i huvudsak riktigt) och sedan foga lite mer till det.

Det är också bra att komma ihåg att när ett litet barn gör vad som tycks vara ett påstående, är det ofta så att barnet söker stöd från den vuxne — och i själva verket undrar: ”Sade jag rätt?”

Men även om man gör stora ansträngningar för att hjälpa ett barn, kan det tyvärr ibland vara så att det finns ett allvarligt talfel av ett eller annat slag. Vad skall man då göra?

Undvik överdrivna reaktioner

Även om ditt barns hörsel är normal och du räknat med att barnet kan vara lite långsammare i utvecklingen i en viss ålder, kan du ändå så småningom finna att ditt barn inte gör framsteg i fråga om att bilda ord och koppla samman dem. Vad kan man då göra? Det värsta man kan göra är att gripas av panik och gå till den ena av två ytterligheter.

Den ena ytterligheten är att betrakta barnet som ”onormalt” och överdrivet klandra sig själv eller barnet. Om ett barn faller och bryter benet, vilken förälder skulle då inte skynda sig att ta med barnet till en läkare, som kan lägga benet rätt och gipsa det? Men av någon orsak betraktas ofta ”brutet” tal som barnets fel och som något som bör ignoreras eller som man bör skämmas över i stället för något som kan repareras.

Det är sant att omständigheterna i hemmet ofta bidragit till det bristfälliga talet, men detta är ju bara så mycket större orsak att ägna verklig uppmärksamhet åt både barnet och förhållandet i familjen. Ofta kan talterapeuter ganska fort hjälpa ett litet barn att lösa ett tal- eller språkproblem, men om man inte gör något åt det, kan felet bli så inrotat att det blir praktiskt taget omöjligt att rätta till.

Den andra ytterligheten är att bli djupt nedslagen och visa detta på ett sådant sätt att barnet förnimmer att det orsakar föräldrarna mycken ängslan. Det får barnet att känna att det helt enkelt MÅSTE tala annorlunda. Särskilt när det gäller stammare gör det ökade trycket vanligen bara att barnet börjar tala ännu mer osammanhängande.a

Liksom när det gäller mycket små barn, som tidigare nämnts, är det också här ytterst viktigt att föräldrarna visar tålamod och ömhet. Undvik att ständigt rätta barnet och tjata på det; försök i stället få det att glömma sitt talproblem. Ofta när barnet inte tänker på sitt problem kan det tala normalt.

Det är också bra att man hjälper äldre bröder och systrar att inse hur viktigt det är att behandla den som stammar med öm tillgivenhet — inte alltid avbryta honom när han försöker tala och göra honom missräknad och ängslig.

De kristna principer för behandling av barn, som finns i bibeln, är faktiskt ovärderliga när det gäller att hjälpa ett barn, som har talproblem och som därför ofta också anses vara ”tröglärt”.

”Öm tillgivenhet”, ”långmodighet”, ”mildhet”, ”självbehärskning” — om föräldrarna ådagalägger dessa egenskaper, kan de i hög grad lindra problemet. — 1 Tess. 2:7, 8; Gal. 5:22, 23.

Tala därför med ditt barn ända från dess späda barndom. Läs för ditt barn från dess späda barndom. Ge ditt barn mjuka, kärleksfulla smekningar och kramar från dess späda barndom. Om du gör detta, kommer du att bidra till barnets talutveckling, och det kommer att få positiva verkningar på dess personlighet och inlärningsförmåga.

Som kanske inget annat medel kommer barnets förmåga att tala tydligt och uttrycka sina tankar, sina behov och sina önskningar att påverka dess personliga prestationer, känsla av egenvärde och lycka. Bruka därför tillsammans med ditt barn talets gudagivna mirakel på rätt sätt. Då kommer troligen din telning längre fram att säga på detta mycket mänskliga sätt — i ord: ”Tack skall du ha. Jag är glad att du brydde dig om mig hela tiden.”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 15]

”Småbarn överallt uppvisar märkligt likartade mönster och stadier i fråga om talets utveckling.”

[Infälld text på sidan 16]

”Det kanske viktigaste att lägga märke till är: Barn lär sig att tala genom att härma människor i sin omgivning.”

[Infälld text på sidan 17]

”Ibland behandlar föräldrarna något, som kan ha varit av övergående natur, som så ’fruktansvärt’ att barnet ’fryser fast’ eller låser sig vid detta dåliga mönster.”

[Bild på sidan 19]

Pappa kan också med mildhet uppmuntra sitt barn att tala genom att gång på gång upprepa enkla ord