Jättarna i de afrikanska skogarna

FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I KENYA

PRECIS som en okynnig liten pojke strövade elefantkalven bort från sin hjord och började spatsera längs kanten av ett afrikanskt vattendrag. Den självsvåldiga lilla kalven ignorerade det varnande trumpetandet från en vuxen elefant i närheten och halkade plötsligt ner i det djupa vattnet! Men fyra ängsliga elefanthonor rusade till undsättning. Två av dem vadade i och lyckades med betarna lyfta upp den panikslagna ungen tills två andra elefanter, som stod på stranden, kunde dra upp honom.

Så snart ungen var i säkerhet undersökte elefantmamman den gnällande, vattensprutande lille slarvern med sin snabel, och när hon inte fann några skador på honom, använde hon den också till att utdela en kraftig, tuktande örfil. Om någon mänsklig mor hade bevittnat denna händelse, skulle hon utan tvivel ha känt samhörighet med denna arga, tjockhudade mamma, som därefter drev bort den lille lymmeln från vattnet, under det hon högljutt gav uttryck åt sin moderliga omsorg.

Ungefär som ett människobarn lär elefantungen av sådana erfarenheter och av föräldrarnas undervisning. En ung elefant är faktiskt beroende av de vuxnas vägledning under minst tio år, en ovanligt lång tid i djurvärlden. Detta kanske kan bero på att elefanten, precis som människobarnet, föds med en hjärna som inte är större än en tredjedel av hjärnvolymen hos vuxna. Mycket av elefantens beteende utvecklas därför allteftersom den växer, i stället för att huvudsakligen styras av instinkt, vilket är fallet hos de flesta andra djur.

En elefantunges föräldrar kan ha ”sällskapat” och haft ”smekmånad” under åtskilliga månader. När honan till slut blir dräktig, mister hon intresset för sin make. Längre fram tyr hon sig till en annan hona, som följer med henne till en avskild plats och skyddande står henne bi medan hon föder sin unge. Dräktigheten kan vara upp till tjugotvå månader. Och det är inte så underligt! Ungen som föds är en hel meter hög och väger omkring 90 kilo!

Den förunderliga snabeln

Elefantkalven använder större delen av sitt första år till att lära sig att använda sin värdefullaste tillgång — snabeln. Det kan skänka några muntra ögonblick att betrakta en klumpig elefantunge, som snavar över sitt eget otympliga nosutskott, kliver på det eller fumligt vrider och svänger på det.

En elefantunge suger inte från mammans bröst med snabeln, utan lägger den i stället bakåt över huvudet och diar med munnen. Men efter tre eller fyra år, då mamman inte längre kan stå ut med stötarna från den lilles spirande betar, avvänjer hon honom med milt våld. Och det kan bli en ny komedi när elefantungen stoppar sin egen snabel i munnen i uppenbar desperation, precis som ett barn som suger på tummen. När den lille blir äldre, kan den rentav sticka in snabeln i en vuxen elefants mun för att undersöka den föda som tuggas där.

En vuxen elefants snabel kan väga omkring 135 kilo, men de tusentals musklerna längs den två meter långa snabeln och de rörliga ”fingrarna” i spetsen av den gör den verkligen mycket mångsidig. Den hyser ett ytterst känsligt luktsinne, och eftersom djurets hörsel och syn är mycket begränsade, rör det alltid på snabeln som en känslig antenn för att skaffa sig en luktbild av omgivningen och känner på olika föremål för att bilda sig en uppfattning om deras form, struktur och temperatur. En utsträckt snabel är också en typisk hälsning bland elefanter och tycks vara en väl avvägd gest av tillgivenhet. När människor vinner deras tillit, tas en utsträckt snabel emot som ett tecken på ömsesidigt förtroende.

Men denna kombination av nos och överläpp tjänar inte bara delikata ändamål. Den är också ett kraftfullt redskap och kan gräva upp sand, som elefanten lösgör med betarna och fötterna när den gräver efter vatten. Snabeln kan repa gräs och skaka av jorden från rötterna på det, sträcka sig upp i trädkronorna efter frukt eller riva av bark från träden, bespruta kroppen med vatten eller pudra den med jord, för att ge svalka, och tillsammans med betarna lyfta föremål som kan väga ett helt ton. Snabeln används också som snorkel, när elefanten går i djupt vatten.

Med hjälp av den slanglika snabeln kan elefanten suga upp hela sex liter vatten för att dricka eller bespruta sin kropp med. När den dricker behöver den bara spruta in vattnet i munnen, där man kan höra hur det gurglar ner i magen. På detta sätt kan den konsumera omkring 200 liter vatten per dag, jämte 220 till 270 kilo föda, som den mångsidiga snabeln också stoppar in i sin ägares mun. Om snabeln blir skadad, till exempel i en tjuvskytts snara, får djuret därför verkliga problem att uppehålla livhanken. Man har sett elefanter med ett sådant handikapp ligga på knäna och äta gräs.

Enorma tänder och betar

Det krävs naturligtvis mycket speciella tänder för att kunna tugga sådana väldiga mängder föda. Egendomligt nog använder elefanten aldrig mer än en tand på vardera sidan av varje käke — alltså sammanlagt fyra. Men vilka tänder det är! De kan väga fyra kilo vardera och vara minst 30 centimeter långa. Under sin livstid förbrukar elefanten sex uppsättningar av dessa jättelika kindtänder förutom de första mjölktänderna.

Som på ett transportband intar de väldiga tänderna sin plats genom att den nya tanden skjuter undan den utslitna stumpen. Elefanten får sista uppsättningen tänder när den är omkring fyrtio år gammal. När dessa till slut blir utslitna, förlorar det stora djuret sin förmåga att tugga och dör så småningom vid sextio eller sjuttio års ålder, tydligen av en form av undernäring.

Men elefanterna är mest kända för sina andra, långt mera synliga ”tänder”. Man skulle kunna säga att de har världens extremaste fall av utskjutande tänder, eftersom deras stora betar faktiskt inte är något annat än överkäkens framtänder. Inget annat nu levande djur har så långa och tunga tänder. Eftersom de fortsätter att växa under elefantens hela livstid, har man beräknat att de skulle kunna bli hela fem meter hos honan och sex meter hos hannen.

Men dessa utskjutande ”tänder” utsätts för stora påfrestningar, när elefanten gräver upp jord på jakt efter salt eller föda och vatten, lyfter tunga bördor eller använder betarna till att slåss för en åtråvärd honas uppmärksamhet. Det är alltid så att den ena beten visar tecken på större slitage och rentav kan vara kortare till följd av nötning och brott. Man skulle därför kunna tala om en ”högerhänt” eller ”vänsterhänt” elefant.

När Ahmed, den största kända elefanthannen i Kenya, dog år 1974 vid femtiofem års ålder, vägde hans betar uppskattningsvis 67 kilo vardera. Ahmeds väldiga framtänder skulle vara värda över 10.000 dollar på elfenbensmarknaden; det är därför lätt att förstå varför han måste skyddas genom ett särskilt påbud av Kenyas president. Hans höga värde kunde bli ett hot mot hans liv!

Uppväxttiden

När unga elefanthannar blir äldre, blir de inte, som man skulle kunna tro, oförfärade beskyddare av hjorden. De unga hannarna stannar vanligen bara tills de börjar visa tecken på att hävda sin ”manlighet” på något bullersamt sätt. När detta inträffar, vanligen mellan tio och tretton års ålder, reagerar honorna i hjorden genom att med våld köra i väg de ungdomliga uppkomlingarna. De unga hannarna börjar då leva ett slags ungkarlsliv, men de kan också slå sig samman till mindre hjordar av elefanthannar. De blandar sig inte med honorna förrän de har ”amorösa” avsikter gentemot honor som är redo för parning.

Som du kanske redan gissat utgör huvudhjorden i stor utsträckning ett matriarkaliskt samhälle och leds vanligen av en hona, som är släkt med alla de andra medlemmarna i hjorden i egenskap av mor, syster, faster eller moster till dem. Den starka sammanhållningen honorna emellan svetsar hjorden samman och gör det möjligt för ungarna att överleva.

När en afrikansk elefant når sin fulla växt, är den verkligen imponerande. Den är världens största nu levande landdjur. Afrikanska elefanthannar når en höjd av i medeltal 3,5 meter vid manken och väger omkring sju ton. Men en afrikansk elefanthanne, som fälldes år 1955, var fyra meter hög och lär ha vägt tolv ton — en verklig bjässe!

Giganternas död

Finns det verkligen så kallade elefantkyrkogårdar? Elefanterna tycks faktiskt visa intresse för benen och betarna efter en död kamrat. För att undersöka detta egendomliga beteende placerade man elefantkadaver i närheten av en betande hjord. När djuren fick vittring av de döda kropparna, närmade de sig med ivrig entusiasm och undersökte noga kvarlevorna med sina snablar.

Somliga iakttagare har rentav sett elefanter försöka avlägsna betarna, och andra har berättat att de faktiskt burit ben en hel kilometer bort från kadavret. Men det har inte funnits något på senare tid som bekräftat existensen av ”elefantkyrkogårdar”, där de åldrande djuren sägs dö i avskildhet. Det föregående tycks faktiskt peka på raka motsatsen, en kringspridning av ben och betar snarare än ett hopsamlande av dem till en och samma plats.

I ett sorgligt fall för någon tid sedan hade en nyfödd elefantkalv dött. En viltvårdare såg mamman bära den döda ungen på betarna i omkring tre dagar med snabeln utbredd över den slappa kroppen för att hålla den på plats. Längre fram sågs elefantmamman ensam vid ett träd. Hon åt inte, och hon anföll alla som kom i närheten. När hon till slut gick sin väg efter några dagar, fann vårdaren att hon hade grävt en liten grav under trädet och begravt den lilla kroppen där.

Dessa förunderliga skapelsers själva intelligens sägs spela sin roll i det nuvarande hotet mot deras existens. Elefanterna håller på att lära sig att Afrikas nationalparker erbjuder ett visst skydd mot det utbredda slaktande, som tjuvskyttarna utsätter dem för med sina gevär och förgiftade pilar, och även en tillflyktsort från jordbrukarna och boskapsfarmarna, som nu övertar mycket av elefanternas land. Att människan på detta sätt rubbat naturens jämvikt har lett till att elefanterna nu tränger ihop sig i reservaten i stället för att fritt ströva omkring över hundratals kilometer. Alltför stark avbetning blir ofta följden, så att träden försvinner från skogarna och dessa områden förvandlas till öppen savann, som inte är någon lämplig miljö för elefanten.

Det är olyckligt att dessa skapelsers existens nu är hotad, med tanke på att de så storslaget vittnar om vilken vishet och förmåga deras Skapare besitter. Deras fascinerande egenskaper är bara ännu ett bevis på hans frikostiga gåvor till oss människor, som finner så stor glädje i att iaktta dessa djur och deras vanor. Vi kan vara tacksamma för att Skaparen, han som äger ”alla skogens djur” och ”boskapen på de tusende bergen”, har danat dessa varelser till evig glädje och nytta för mänskligheten. — Ps. 50:10.