När ärlighet är ett levnadssätt
VAD skulle du göra om du hittade en väska på gatan innehållande 25.000 dollar i små valörer? En lastbilschaufför i Brooklyn i New York fick nyligen uppleva just detta. I samband med en mindre olycka hade väskan obemärkt fallit ur en bepansrad bil för värdetransporter.
Lastbilschauffören blev tråkad av sina arbetskamrater för att han överlämnade penningsumman till polisen; de lät honom veta vad de kunde och skulle ha gjort med pengarna om de hade hittat dem. Poliserna som utredde fallet sade att lastbilschaufförens ärlighet var ”häpnadsväckande för den här staden”. En av dem sade vidare: ”Jag har varit i kåren i arton år, och jag har aldrig sett något liknande. Och om jag är kvar i kåren arton år till, tror jag inte att jag någonsin får se det igen.” Ja, för är det inte sant att det knappast går en dag utan rapporter om vittomfattande oärlighet, bedrägeri och korruption bland alla slags människor?
År 1976 skakades bl. a. Italien, Japan, Nederländerna och Förenta staterna av stora mutskandaler. Före detta premiärministrar, regeringsmedlemmar och till och med en prins anklagades för omfattande korruption. Flera hundra kadetter vid en ansedd militärskola i Förenta staterna ertappades med fusk och bedrägeri och blev relegerade.
Rikedom och ställning tycks ha föga betydelse när det gäller sådan oärlighet. Flera framstående personer i underhållningsbranschen åtalades för att de använde elektroniska apparater kallade ”blue boxes” för att kunna ringa långa interurbansamtal utan att betala. Chefen för en stor elektronikfirma begärde avsked, sedan han erkänt att han i fem år underlåtit att avlämna självdeklaration, och en förmögen man i de högre samhällskretsarna erkände sig skyldig till att ha reducerat ett fakturabelopp kraftigt för att minska tullavgiften på klänningar från Paris.
För många förefaller det som om nästan alla är snara att utnyttja situationen, när tillfällen till oärlighet yppar sig. När till exempel biträdena vid en stormarknad i Paris för en tid sedan satte i gång en vild strejk, försvann över ett tusen kunder med varor för 140.000 kronor, innan de kunde hejdas. Amerikanska biblioteksföreningen beräknar att böcker till ett värde av omkring 250 millioner dollar stjäls årligen av alla slags människor, men de största syndarna, säger man, är ”medicine studerande och juris studerande” — just de som förväntas vara föredömen i oförvitlighet.
Bland många arbetare, rapporteras det i New York Times, ”tycks det ha blivit ett levnadssätt att uppbära arbetslöshetsunderstöd, medan de samtidigt undviker att ta anställning”. Som en känd nyhetsskribent uttrycker det: ”Det verkar som om alla skaffar sig [understöd], så länge det är förmånligt att få [understöd].”
”Sjukdom i karaktären”
Men hur är det då med religionen? Bidrar kyrkosamfunden till att bemästra oärligheten bland sina medlemmar? Knappast, påpekar George Plagenz, religionsredaktör på Cleveland Press. ”Bedrägeri och annat tvivelaktigt uppförande ... utsträcker sig även till aktade kyrkobesökande samhällsmedborgare i allmänhet.” Plagenz gör också den avslöjande iakttagelsen: ”Det är inte det att de inte anser att bedrägeri är en synd. De anser helt enkelt att det de gör inte är bedrägeri.”
Många som gör sig skyldiga till bedrägeri i någon form tycker alltså inte att det de gör verkligen är orätt. En direktör inom flyget, som befanns skyldig till att ha tagit mutor, sade: ”Det ligger inom ramen för arbetet ... det blev en naturlig sak.” De som kommer med för höga krav på skadeersättning från försäkringsbolag resonerar ofta så här: ”Försäkringsbolagen väntar sig detta. De har räknat in det i premierna. Man är en dåre om man inte kommer med höga krav.” Men vem är det som till sist får betala?
Somliga studerande anser att de orättvist kommer i ett sämre läge om de är ärliga, när alla andra fuskar. Andra människor menar att man bara rättar till en orättvisa, när man bedrar sin arbetsgivare eller myndigheter. Stora företag och myndigheter bedrar gemene man, säger de; så varför inte ge igen åt dem som alltid plundrar dig? ”Hur som helst”, anser många, ”de är så stora att de aldrig kommer att känna av förlusten.” Men, återigen, vem är det som till sist får betala? Betalar inte alla genom de högre priser som sådan oärlighet orsakar?
Ett förbittrat uttalande av en läkare, som befanns skyldig till att ha gjort sig stora ohederliga förtjänster på läkemedel, avslöjar hur somliga betraktar sina oärliga förehavanden. Han sade till ett underutskott i den amerikanska senaten att han dragit ”fördel av ett vedervärdigt system, ett som vände ryggen till och inte tittade”. Hans försvarare tillade att ”de var här för att klaga på ett system som är så dåligt att det praktiskt taget inbjuder till dessa handlingar”.
Men varför skulle systemet eller samhället behöva övervaka alla? Och att klaga över att samhället ”inbjuder” till oärlighet — är inte det i viss mån detsamma som om en ung förbrytare skulle klaga över att äldre människor som han överfaller ”inbjuder” honom att begå brott, därför att de själva gör sig till så lätta måltavlor? Nej, problemet är inte dålig övervakning från samhällets sida. ”Någonstans finns en djupare, mer oroväckande förklaring”, säger en välkänd nyhetsskribent. ”Detta är en sjukdom i karaktären, och endast Gud vet hur man behandlar denna.” — Atlanta Constitution, 2 september 1976.
Oärlighet botas
Faktum är att Gud verkligen vet hur man behandlar denna allmänt spridda ”sjukdom i karaktären”, och han gör det bland millioner människor. Tänk till exempel på chauffören i Brooklyn som hittade den där väskan med 25.000 dollar och lämnade den till polisen. Vad var det som fick honom att göra det? Rapporten i Long Island Press återger att han sade: ”Som ett Jehovas vittne försöker jag tillämpa bibelns lärdomar i mitt dagliga liv. Vi hänvisar till Hebréerna 13:18.” Där säger bibeln om de kristna: ”Vi litar ... på att vi har ett redbart [ärligt] samvete, eftersom vi önskar uppföra oss redbart [ärligt] i allting.”
Drivkraften hos bibelns principer kan följaktligen övervinna den oärlighetens ”sjukdom i karaktären” som så många drabbats av. Människor från alla nationer och miljöer som verkligen lever enligt dessa principer är kända för sin ärlighet. Under rubriken ”Vakttornsfolket är ärligt” rapporterade till exempel Zambias ledande tidning, Times, att ”ledningen för Zambias handelsmässa anställer medlemmar av [Jehovas vittnen] att bemanna ingångarna — på grund av deras ärlighet”.
En tjänsteman förklarade att det tidigare förekommit underskott på så mycket som 500 kwacha (3.500 kronor), medan underskottet under vittnenas tjänstgöring uppgick till ”det häpnadsväckande beloppet 40n [omkring kr. 2:80]”. ”Ni kan förstå varför ledningen föredrar Vakttornets folk”, sade tjänstemannen. ”De är så ärliga att ledningen under de tre senaste åren inte haft några problem med intäkterna.” — 4 juli 1974.
Det är inte så att dessa människor helt enkelt är födda ärliga till sin natur. Många var tidigare raka motsatsen. Men dessa människor gör om sitt liv för att bringa det i överensstämmelse med den norm för ärlighet som snart skall vara rådande över hela jorden, när Gud inför sin utlovade rättfärdiga tingens ordning. Skillnaden i fråga om personligheten hos människor som lever då kommer att vara så stor att bibeln kallar denna ordning för ”nya himlar och en ny jord”, där ”rättfärdighet [skall] bo”. Varför inte ta reda på hur denna grupp människor har lärt sig att göra ärlighet till sitt levnadssätt? — 2 Petr. 3:13.