”Mamma, jag behöver dej!”

FÖDELSEN är en revolution i ett barns liv. Då skall det ut ur vätska och mörker till luft och ljus. Andningen skall i gång. Värmeregleringen träder i funktion. Hjärnan skall börja ta emot helt nya intryck, som skall sorteras och lagras. Ögonen skall vänjas vid ljuset och hörseln vid helt nya ljud. Födan skall tas in genom munnen osv.

Före födelsen styrs fostrets tillväxt av lagar som helt och hållet knyter det till modern. Är det rimligt att tänka sig att dessa lagar plötsligt upphör att gälla i och med födelsen? Många forskare är överens om att det under den första levnadstiden råder ett lagbundet samspel mellan modern och det nyfödda barnet, ett samspel som är oerhört viktigt för barnets fortsatta utveckling.

Lagen om samspel

Omedelbart efter födelsen träder denna lag om samspel i kraft. Den visar sig tydligt i moderns instinktiva behov av att hålla barnet tätt intill sig och i barnets sökande efter moderns bröst. När barnets kind snuddar vid bröstet vrids huvudet automatiskt mot bröstet tills munnen hittar bröstvårtan. Munnen öppnas, tungan börjar arbeta som pump, och munnen sluts. Sugningen har börjat, och genast sätter sväljmekanismen i gång. Barnets sugning utlöser i sin tur den reflex hos modern som får livmodern och livmoderhalsen att dra ihop sig, vilket bidrar till att återställa dessa.

Nyfödda barn är inte, som många tror, passiva eller lata. Lika ivrigt som barnet suger i sig mjölken tar det också in informationer om omvärlden. Nervsystemets celler formas genom dessa informationer som bearbetas av hjärnan. Det är mycket viktigt att det lilla barnet får information i rätt mängd och av rätt slag, eftersom den viktigaste perioden i hjärnans utveckling infaller under de tre sista havandeskapsmånaderna och de femton första månaderna efter födelsen.

Det är i synnerhet under amningen som det lilla barnet tar emot viktiga informationer om yttervärlden. Barnets samtliga sinnesorgan stimuleras då. Det känner värmen och lukten från moderns hud. Det förnimmer henne med beröringssinnet. Det tittar nästan oavbrutet på hennes ansikte under amningen. Det lyssnar till hennes röst och hjärtljud. Balanssinnet stimuleras av ställningen under amningen genom att vätskan i innerörat sätts i rotation, vilket är en av de många stimuleringar som behövs för att hjärnan skall utvecklas på rätt sätt.

Barnet måste också arbeta hårt för att tömma bröstet på mjölk. Det lägger grunden för barnets koncentrationsförmåga och uthållighet, egenskaper som måste utvecklas. Ett ammande barn som ger upp för tidigt riskerar livet. Därför behövs verkligen mamma.

Barnets syn

Synförmågan hos ett spädbarn är mycket större än man tidigare trott. Nyligen gjorda experiment visar att det nyfödda barnet inte uppfattar omvärlden bara som en grå, konturlös massa. Undersökningar visar att nyfödda hellre fäster blicken på föremål med komplicerade och mera invecklade mönster än på enklare föremål. Människans ansikte, sett framifrån, har visat sig vara det mest stimulerande och tilldragande synobjektet.

Psykologen R. L. Fantz gjorde en ingående granskning av fyrtionio småbarn, som var från fyra dagar till sex månader gamla, för att ta reda på vad de helst tittade på. Han lät dem se många olika föremål och däribland ett människoansikte. Vad hände? Så gott som alla barnen, ur samtliga åldersgrupper, visade största intresset för bilden med ansiktet. Fantz drog slutsatsen: ”Medfödd kunskap om omgivningen bevisas ... av det intresse som spädbarn har för sådana former som senare kan hjälpa dem att känna igen objekt, ge sällskapligt gensvar och orientera sig i rummet.” Det tycks alltså vara så att vi redan från födelsen söker oss till det viktiga, stimulerande och meningsfulla ansiktet.

Eftersom pupillens aktivitet visar sig vara en avspegling av hjärnans intellektuella och känslomässiga verksamhet, har man forskat mycket i pupillens reflexer hos spädbarn. En forskare fann att åsynen av moderns ansikte orsakade den största vidgningen av pupillen, till och med hos barn som var mindre än en månad gamla. Ofta är det just åsynen av moderns ansikte som framkallar det första leendet, en reaktion som är unik hos människan och som vittnar om att hjärnan är emotionellt aktiv. Tydligen är det så att modern spelar en ytterst viktig roll i fråga om att ge barnet sådan stimulans som har stor betydelse för nervsystemets mognad.

Dess hörsel

Inte bara synintrycken från modern får barnet att le och reagera på andra viktiga sätt, utan ljudintrycken är också viktiga, och det är den ljusa kvinnorösten som åstadkommer största stimulansen. Hur nyttigt är alltså inte moderns varma, lugna tal till barnet och hennes lågmälda vaggsång!

När barnet skriker, tar modern instinktivt upp det och håller det oftast med huvudet mot vänster bröst. Det gör att barnet hör moderns hjärta bulta, vilket också har betydelse för barnets utveckling. Experiment med barn visar att de barn som fick lyssna till hjärtljud i normal rytm ökade mera i vikt, skrek mindre och sov bättre än de barn som inte fick höra sådana ljud.

Hudkontakt och stimulering

Att barnet får känna moderns mjuka hud spelar tydligen också en stor roll i utvecklingen. Barnpsykologen Anne-Marit Duve framhåller: ”Eftersom pupillens aktivitet tydligt avspeglar hjärnans verksamhet, har vi skäl att anta att en hög grad av hudstimulering, en hög grad av kontakt — inte minst den som förekommer vid amningen — kan stimulera den psykiska aktiviteten, något som i sin tur kan leda till större intellektuell kapacitet i vuxen ålder.” När modern hanterar barnet, klappar det, badar och torkar det, stimuleras barnets hud av beröringen på ett sätt som kan ha stor betydelse senare i livet.

Fadern och modern behövs lika mycket — men på olika sätt

Många forskare är överens om att barnet måste knytas till en person genom starka band och måste etablera en ”en-till-en-relation” med någon för att kunna vidareutvecklas på alla plan. Och det är naturligast och biologiskt sett riktigast att denna relation etableras med modern. Man är överens om att faderns roll är minst lika viktig, men den gör sig gällande på andra områden. Hans roll är bland annat att bruka sin vanligen fysiskt överlägsna styrka och sina konstruktiva mentala förmågor till att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att detta intima samspel mellan modern och barnet skall bli så effektivt som möjligt.

Detta är ett mönster som vi känner igen från forna tider. Förr brukade modern nästan alltid ha sitt barn med sig överallt. Ofta bar hon det på ryggen när hon arbetade. Hon lyfte upp det, vaggade det, kelade med det, sjöng för det och tryckte det i sin famn. Fadern, å andra sidan, försörjde familjen materiellt och förde med sig hem sådana upplysningar om yttervärlden som barnen också behövde.

Bibeln visar att hebréerna levde enligt det mönstret. Modern och barnen var mycket nära knutna till varandra. Hebreiska mödrar ammade sina barn tills de var omkring tre år gamla, ibland ända tills de var fem år gamla. Sedan barnet var avvänjt, började fadern ägna sig åt dess fostran och utbildning.

Men i våra dagar placeras barnen ofta hos någon barnvakt eller på daghem. De tillbringar det mesta av den aktiva delen av dygnet hos andra än sina föräldrar. Är detta förståndigt, om omständigheterna inte absolut kräver det? Många frågar sig om detta kan vara en av orsakerna till de ökande psykiska besvären, depression och annat, som drabbar många barn numera. Barnpsykologen Anne-Marit Duve säger: ”Kliniska erfarenheter ger mig anledning att påstå att mycken och tidig sorg ligger och jäser i många sinnen därför att man tidigt miste sin viktigaste hållpunkt i livet”, nämligen mamman.

Senare tids forskning tycks alltså peka på att den kvinna som vill ha barn måste ikläda sig sin modersroll, både för sin egen och barnets skull. Det är inte bara en fråga om att klara av det fysiska havandeskapet och sedan födandet. Tydligen är det ett annat havandeskap, det som forskare kallar ”det psykiska havandeskapet”, som tar vid omedelbart efter födelsen och fortsätter tills barnet är fullständigt utvecklat. Detta ”havandeskap” är också knutet till modern.

Hur viktig är inte moderns roll! Uttrycket: ”Mamma, jag behöver dej!” är ingen överdrift. Det är tydligt att vår Skapare, Jehova Gud, har gett män och kvinnor olika roller i livet. När föräldrar rätt uppskattar sina respektive roller, kan de ge sina barn de bästa förutsättningarna för en god start i livet.