Vinbärgningstid på Kreta
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Grekland
”UPP MED DIG! Skynda dig! Fort! De andra har redan börjat, och vi kommer aldrig att hinna ifatt dem, om du inte skyndar dig nu”, ropade mamma.
Det var tidigt på morgonen, i gryningen före soluppgången. Men hela byn var redan på benen — långa rader av människor gick hastigt och muntert längs de smala landsvägarna på min hemö Kreta.
Jag kan ännu minnas hur jag hoppade ur sängen och sprang ut på gården utanför vårt lilla hus för att tvätta mig. Sedan satte jag mig upp på vår åsnefåle och skyndade efter våra bybor. Men varför denna brådska?
Det var dags för vinbärgningen. För min lilla by på den här ön i Medelhavet var det en tid av verksamhet och glädje, en tid då vi skördade frukten av ett helt års möda. Det var september månad, den årstid då druvorna skördas.
När vi närmade oss vår egen vingård, såg vi våra bybor spridda i de andra vingårdarna i området. De liknade en bisvärm som glatt rörde sig hit och dit för att plocka druvorna.
När dagen skred framåt, steg solen högt på himlen, men vi fick skydd av våra halmhattar. Glada rop, skratt och sånger fyllde luften medan de unga flickorna rörde sig mellan vinrankorna och med vassa knivar skar av klasarna av mogna, vita druvor och lade dem i de väntande korgarna.
Männen bar sedan de fulla korgarna på axlarna till stora linnedukar, där de tömde dem. Kvinnor satt på huk kring dukarna och rensade klasarna från dåliga druvor, blad och klängen. Sedan skar de sönder klasarna till mindre klasar och lade tillbaka dem i korgarna.
Andra män tog sedan dessa rensade druvor och kastade dem i stora kar som innehöll en lutlösning med lite olivolja på ytan. Därifrån bar de druvorna till en öppen plats och bredde ut dem för att torka under den stekande septembersolen, så att de skrumpnade ihop till russin.
Förmiddagen gick fort på grund av festandan som alla kände, och solen stod snart mitt på himlen — nu var det dags för middagsrasten, då vi skulle samlas under ett olivträd i utkanten av vingården. Vi njöt verkligen av maten vi hade haft med oss och det friska vattnet från en lerkruka, medan vi vilade oss i skuggan! Med förnyad kraft och nytt mod återupptog vi arbetet och höll på till sent på kvällen.
Vinbärgningen
Vinbärgningstiden här på Kreta är som sagt en tid av stor glädje; det är också en tid av stor verksamhet, då man verkligen anstränger sig. Den börjar i början av augusti, då de tidiga druvorna mognar, som vi tycker om att äta färska. Något senare, mot slutet av augusti, skall första delen av vinbärgningen göras. Först skördar vi de blå druvorna för det där underbara rödvinet, som det är tradition att alla familjerna i min lilla by gör.
Druvklasarna i korgarna bärs (för det mesta av åsnefålar) från vingården till vinpressen i varje hem. Där trampar man druvorna med sina bara fötter. Om du råkar vara på ön som turist under den säsongen, kan också du få en speciell upplevelse genom att ta del i detta arbete.
Men stopp där! Innan druvorna trampas tvättar vi alltid fötterna, och turisterna måste göra samma sak, om de vill ta del i den här angenäma sysslan.
Från presskaren hälls vätskan eller ”musten” i stora trätunnor för jäsningen, som förvandlar den till det utsökta, rubinröda vin som är ett oumbärligt komplement till måltiderna för de flesta familjer på Kreta. Men det är inte allt som den fruktbringande vinrankan kan ge.
Inte all musten används till vinframställning. En del av den använder man för att tillreda olika sötsaker — till exempel mustgelé och mustgelékorv. Av vinet får vi också en underbar naturlig vinäger som används vid matlagning. Och färska vinblad blir till en smaklig rätt, när man slår in en blandning av russin, mandel, äpplen, ris, socker och kryddor i dem.
Byborna tar också vara på återstoden eller ”draven”, sedan saften trampats ur druvorna. Draven kan bli foder åt husdjuren eller användas som gödselmedel. Men den utgör också grunden för en annan angenäm del av vinbärgningstiden. I oktober eller november utförs ”kittelkokningen” av draven under en festglad stämning.
Man utför av tradition kittelkokningen i utkanten av byn. Då iordningställer man primitiva eldstäder av stora stenar, på vilka man placerar kittlar fulla av drav för kokning. När natten faller på börjar byborna reda till eldarna, och de skockar sig runt omkring för att njuta av värmen som mildrar höstnattens kyla.
Nu börjar man skämta och raljera, och man berättar historier om uppdiktade stordåd och äventyr, och barnen som sitter i närheten lyssnar som trollbundna och ger fritt lopp åt sin unga fantasi. När hungern börjar ansätta oss, njuter vi av den smakliga potatisen som bakas hel på glöden från elden. Men männens nattvak belönas också med att de får smaka på det första destillatet som kommer ur kittlarna — en mycket stark dryck som kreterna kallar tsikudia.
Ett helt års ansträngningar, möda och samarbete byborna emellan kulminerar alltså i dessa festglada tilldragelser. Arbetet hade börjat redan i januari med att tukta och beskära de gamla skotten, så att de nya, mera fruktbärande fick växa till i stället. Sedan fick man gräva, harva eller hacka ända fram i mars, då vinrankorna började blomma.
Längre fram, då druvorna blev fasta, skar man bort ytterkanterna av de fruktbärande delarna, så att vinrankans sav inte förbrukades i onödan, varigenom man kunde få ymnigare fruktsättning. Under tiden skötte man bevattning, gödsling, svavelbehandling, besprutning och spaljering av vinrankorna.
Vädret kan vara en stor fara för vinrankan, till exempel när det blir frost under blomningen. Och angrepp av olika sjukdomar, gräshoppor och getingar kräver ständig vaksamhet.
Men för dem som arbetat hårt med att ta hand om sina vinrankor är det mödan väl värt, när de ser sina ansträngningar belönas med de mogna druvorna och den glädje som genomsyrar hela byn under vinbärgningstiden.
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
TURKIET
GREKLAND
KRETA
LIBYEN
Medelhavet
EGYPTEN