Den fascinerande duvan
DU KANSKE någon gång har promenerat längs gatan i en storstad eller besökt en park och iakttagit en flock duvor. Säkert lade du då märke till att de var helt orädda, kanske till och med åt ur någons hand eller vid en utfodringsplats alldeles i närheten. Men du kanske även lade märke till någonting annat — att dessa varelser smutsar ner statyer och trottoarer. Så du undrar kanske: Hur kan någon vilja ha dessa fåglar i sin omgivning? Och hur kan någon vilja ägna sig åt att föda upp duvor? Vackra, graciösa — kanske — men å så smutsiga!
När frågan ställdes: ”Varför föder du upp duvor?” svarade en man som ägnade sig åt detta, nästan oförstående: ”Varför inte?” För honom tycktes det vara en av de mest naturliga saker i världen. Han poängterade inledningsvis att han var av belgisk härkomst, som om detta skulle vara förklaring nog. Han påpekade att hans far och farfar hade fött upp duvor. ”Och du förstår”, fortsatte han, ”duvan är Herrens fågel.” Han tyckte att detta var ett starkt skäl till att man borde ägna sig åt uppfödning av duvor.
Mannens hänförelse visade sig tydligt genom det sätt varpå han beskrev olika sorters duvor, deras olika drag och naturliga skönhet. Med en gest visade han att han bortsåg från utgifterna för mat och tillsyn och förklarade hur mycket han älskade dessa fåglar och vilken glädje de skänkte honom.
Sådant intresse för duvor är inte någonting nytt. Kineserna har i tusentals år använt duvor i olika sammanhang. Akbar, en härskare i Indien på 1500-talet v.t., sägs ha haft omkring 20.000 duvor. Tusentals människor föder i dag upp duvor på grund av deras prakt eller lustiga upptåg, i tävlingssyfte eller för att äta dem. Unga duvor marknadsförs när de väger mellan 350 och 700 gram.
Duvor som bobyggare
En del av förklaringen till att duvor är intressanta ligger i det föredömliga samarbetet mellan hannen och honan. Vid cirka fyra till sex månaders ålder parar de sig, och vanligtvis håller de sig till varandra livet ut. Tillsammans börjar de bygga ett bo och turas sedan om att vakta det. När de två äggen blivit lagda, ruvar honan på dem över natten och fortsätter med det till omkring klockan halv tio på förmiddagen. Därefter är det hannens tur, som gör sin plikt till omkring klockan två på eftermiddagen.
Efter cirka arton och en halv dagar kommer de nykläckta duvungarna fram för att matas av båda föräldrarna. Både honan och hannen producerar i sin kräva så kallad krävmjölk, en näringsrik massa som stöts upp och passerar från näbb till näbb från föräldrarna till ungarna. ”Mjölk”-uppfödningen pågår i ungefär två veckor, varefter duvungarna får samma mat som föräldrarna.
En förtroendefull fågel
På grund av duvans mjuka, behagliga uppträdande och lynne har den blivit kallad ”fågelvärldens får”. Dess förtroendefulla natur har gjort att det gått lätt att träna den och att glädjas åt den. Eftersom detta förtroendefulla sinnelag lätt skulle kunna leda till att man blir fångad i en fälla, balanserade Jesus passande sina ord om att vara ”oskyldiga som duvor” med rådet att vara ”försiktiga som ormar”. — Matt. 10:16.
Olika sorters duvor
Det finns hundratals arter bland duvorna. Av särskilt intresse för oss är följande tre kategorier: 1) de återvändande brevduvorna, 2) de uppträdande duvorna och 3) de praktfulla duvorna.
Som namnet antyder uppföds den återvändande brevduvan till att använda sin instinkt för att återvända hem. Med en hastighet av närmare en och en halv kilometer i minuten flyger denna fågel, sedan den blivit frisläppt i en okänd trakt, runt i en cirkel en eller två gånger, och därefter flyger den så fort som möjligt hem igen. Den kan flyga upp till omkring 800 kilometer. Hur duvan kan klara av bragden att hitta sitt bo, trots att den är så långt hemifrån, är fortfarande ett mysterium.
Den återvändande brevduvan började användas i Belgien i början av 1800-talet, och än i dag är duvkappflygning en nationalsport där i landet. Den är så vanlig att det finns ett duvslag i vart åttonde hem. Tyvärr har människans girighet kommit in i bilden när det gäller duvkappflygning, eftersom den blivit förbunden med hasardspel. För att få fåglarna att flyga snabbare har duvuppfödare i Västtyskland avbrutit parningen före dess klimax och har därefter fört hannen till den plats där han släpps fri för att ta del i tävlingen.
Över 20.000 personer i Förenta staterna föder upp nära en million fåglar i tävlingssyfte. En tidningsartikel meddelade nyligen att en duvuppfödare betalade 23.000 dollar för en enda duva. Varför? Mannen ville ha en mästerskapsras i sitt duvslag.
Förutom till dessa kappflygningar har instinkten att återvända utnyttjats till att sända budskap. Innan telegrafen började användas lämpade sig den återvändande brevduvan bra för att bära fondbörsnoteringar fram och tillbaka över Engelska kanalen, från London till Antwerpen. Det lär ha förekommit att en duva överlämnat ett budskap efter att ha flugit 1.600 kilometer, fastän man vanligtvis räknar 160 kilometer som maximiavstånd.
De uppträdande duvorna delas huvudsakligen in i fyra grupper. Den första gruppen, ”kullbytterarna”, är verkligen fängslande att betrakta. När en flock på omkring tjugo släpps fria, bildar de en formation, varefter deras uppträdande börjar. De flyger siffran ”8” fram och tillbaka i luften. I siffrans skärningspunkt gör alla fåglar en bakåtkullerbytta. När alla är klara med denna, fortsätter de att fullborda siffran ”8” till dess de får signal om att återvända till sina nästen.
”Högflygarna” har kolossal uthållighet. Dessa fåglar är kända för att kunna stanna kvar i luften i över nitton timmar och att nå höjder som får dem att se ut som prickar, när man ser dem genom kikare.
”Salongstumletterna” ger oss många timmars underhållning, när de framför sina glansnummer på marken. Dessa fåglar tar ett steg framåt och slår sedan två kullerbyttor bakåt.
Den verkliga uppvisningen står ”krävduvan” för. Denna färggranna fågel blåser upp krävan, och med vingarna lyfta högt över huvudet sveper den ned över sina beundrare. Därefter flyger ”krävduvan” upp och slår ljudligt vingarna mot varandra. Det ser ut som om fågeln försöker dra uppmärksamheten till sig.
De praktfulla duvorna liknar blommorna i sin till synes oändliga variation och sina mångskiftande färgkombinationer och nyanser. Deras utsökta skönhet är en verklig fröjd för ögat. Det kan vara en egenartad fjäderskrud, en färggrann teckning eller en säregen form.
Behovet av balans
Det kan ligga en viss tjusning i att föda upp duvor, men man måste tänka på att det kostar mycket pengar att ge fåglarna mat och tak över huvudet. I Förenta staterna kostar bara maten för femtio duvor mellan 35 och 40 dollar i månaden. De kräver också mycket arbete. För att förhindra sjukdomar måste man hålla duvslagen rena och torra. Anordningarna för att ge fåglarna vatten och mat måste också vara rena. För att underlätta detta måste duvslagen vara rätt utformade. Renlighet i duvslagen är ett absolut krav, eftersom duvor kan vara bärare av smittosamma sjukdomar, som rentav kan leda till döden för människan.
Fullgod skötsel inbegriper också att sjuka och nyligen inköpta fåglar isoleras. Detta kan förhindra att de sprider sjukdomar till de övriga i flocken.
Duvan har spritt glädje bland många människor under årens lopp. Kanske också du har blivit överraskad över att du kunnat gå så nära denna nästan vilda fågel utan att den flugit sin väg. Och vilken glädje får man inte av att se de uppträdande duvornas skådespel! Och tänk på de återvändande brevduvornas prestation och de praktfulla duvornas utsökta skönhet! Ja, duvan är sannerligen en intressant och fascinerande fågel.