Utbildningens historia i Afrika
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria
UTBILDNINGEN i Afrika har en historia som sträcker sig många århundraden bakåt i tiden. De verk som de forntida kulturerna i Egypten och Etiopien frambragt är förvisso väl kända. I början av det första årtusendet enligt den vanliga tideräkningen gav också morerna och andra folk i det nordligaste Afrika viktiga bidrag till bildningen och kulturen i världen. Och under de senaste tusen åren har det funnits åtskilliga lärdomscentra både norr och söder om Sahara — Timbuktu, Agadès, Gao, Katsina och Bornu, där böcker på arabiska var mycket eftertraktade.
För mer än 800 år sedan fanns det i Timbuktu i Mali högskolor som gav högre utbildning. Katsina i norra Nigeria har varit ett lärdomscentrum sedan före 1500-talet. Det var där som Muhammed ibn Muhammed för omkring 200 år sedan blev känd som specialist på talmystik.
De nämnda städerna dominerades av muhammedansk kultur, och moskéerna var medelpunkter för utbildningen. Det var emellertid förenat med stora kostnader att få studera, och endast få människor hade råd med det. Den bildade minoriteten utövade ett oerhört inflytande och innehade de viktigaste posterna som administratörer, jurister och skrivare. Men de flesta förblev analfabeter och olärda.
I de icke-muhammedanska kulturerna söder om Sahara var utbildningen till största delen inte boklig, utan försiggick genom muntlig undervisning snarare än med hjälp av det tryckta ordet. Utbildningsmetoderna varierade från stam till stam, och det fanns olika grader och nivåer av utbildning, beroende på den speciella stammens sociala och kulturella utveckling. Utbildningen täckte ett ganska vidsträckt kunskapsområde, med specialiserad undervisning för olika åldersgrupper. Varje undervisningsmetod innebar en särskild form av förberedelse för individens roll i samhället. För att illustrera detta kan vi betrakta undervisningen i jorubastammen i Nigeria före kolonialtiden.
Jorubafolkets utbildning
Bland jorubafolket började man undervisa barnen tidigt i livet i att lyda, att uppföra sig väl, att tala och att räkna, och detta skedde inom familjekretsen. Barnen lärde sig snabbt att uttrycka sig på sitt språk. Undan för undan lärde de sig gruppens eller stammens ordspråk, dikter och sagor. På detta sätt fick de lära sig sitt folks historia och inställning i moraliska och filosofiska frågor. De måste lära sig en mängd olika hälsningsfraser och respekt för de olika graderna av myndighet inom samhället och regler för uppförandet i samband med detta. Religionsundervisningen innefattade sådana ämnen som ritualer, religiösa högtider och spåmännens ställning.
Barnen fick tidigt lära sig att räkna till tjugo på fingrarna och tårna och att utföra enkla additioner och subtraktioner med hjälp av stenar. När de växte till i kunskap, fick de lära sig vikter och mått, användningen av kaurisnäckorna (vilka användes som pengar) och konsten att göra affärer.
Pojkarna fick särskild undervisning i jordbruk, trä- och metallslöjd, jakt och det medicinska bruket av kryddor och droger. Yrkesskicklighet gick i arv från far till son. Man tog också hänsyn till fallenhet och naturliga förmågor, och barnen uppmuntrades att utveckla sina talanger. Därför sattes många i lära hos hantverkare utanför släkten.
Flickorna fick lära sig att väva och färga tyger. De lärde sig att göra lerkärl, att fläta mattor och korgar och att framställa kosmetiska medel för skönhetsbehandling och hårvård. De fick lära sig att laga mat, att brygga öl och att utvinna olja från kärnorna av palmfrukter. På detta sätt blev de förberedda för sin roll som kvinnor i familjen och samhället.
Stammar med utpräglad busch- eller jordbrukskultur ägnade större uppmärksamhet åt jordbruk, boskapsskötsel, jakt eller fiske. Somliga utbildningssystem gjorde att framsteg inom nya kunskapsområden hämmades genom att de bevarade ett slutet samhälle, där medlemskap vanligen var begränsat till dem som hade en viss etnisk bakgrund eller religiös åskådning. Denna omständighet bidrog till en stagnation i fråga om kunskap. Men den utbildning som gavs fyllde ändå mer än väl dessa samhällens behov.
Kolonialtiden
I missionären och upptäcktsresanden David Livingstones spår började europeiska missionärer öka sin verksamhet i Afrika under senare delen av 1800-talet. Man började upprätta missionsskolor i städer och byar, ja, långt inne i buschen, dit eleverna kom iförda enkla höftskynken eller helt nakna.
Dessa skolor upprättades på sekterisk basis — katolikerna hade sina skolor, och de protestantiska religionerna hade sina. Detta bidrog till att skilja människor åt i religiöst avseende, och hela områden kom att betraktas som tillhörande en viss religion. En social klyfta utvecklades mellan de bildade och de obildade grupperna inom varje samhälle, och familjens inflytande började gradvis undergrävas. Andra problem uppstod på grund av att traditionella mönster för fostran rycktes upp med rötterna och inte ersattes med några enhetliga normer.
Men en början hade ändå gjorts att vidga kunskapens vyer i Afrika. Allteftersom fler människor lärde sig att läsa och skriva, blev kunskap om yttervärlden genom böcker tillgänglig för till och med de mest avlägsna stammarna. Bildningens historia i de icke-muhammedanska delarna av Afrika söder om Sahara började återupplivas.
Trots att folket visade sig ha lätt för att lära, fanns det hinder som måste övervinnas. Vanligen måste missionärerna först lära sig traktens språk. Sedan fick de undervisa barnen i sina egna, europeiska språk, på vilka böcker fanns tillgängliga. Somliga uträttade ett gott arbete genom att utarbeta alfabet och sammanställa ordlistor, så att många av de lokala språken kunde få ett skriftspråk. Detta gav en grundval till att översätta bibeln till många afrikanska språk.
I somliga områden upprestes hinder på grund av bruket att utestänga flickor från den vanliga skolundervisningen. När en av emirerna från norra Nigeria för över 40 år sedan besökte England, blev han imponerad över att se en stor flickskola. Han önskade att något liknande kunde anordnas för flickor av hans folk. Eftersom det var brukligt att hålla kvinnorna borta från det offentliga livet, insåg han att detta skulle möta motstånd. Han sade därför till sina rådsherrar att han skulle öppna en skola i sitt palats för att undervisa de flickor som var anställda hos honom. Inom ett år hade skolan 30 elever, och många av de förnämsta i staden bad emiren låta deras barn få börja i skolan. Ett år senare flyttade han, under förevändning att han inte stod ut med oljudet från en skola i sitt palats, ”elever, lärare och utrustning ut i staden och inhyste dem i ett hus bredvid pojkskolan”. (African Challenge, sid. 63) Nu är alla lågstadieskolor i denna del av landet samskolor.
Eftersom barnen var en del av arbetskraften i jordbrukarfamiljerna, var dessa ovilliga att skicka dem till skolan. Så småningom insåg folket emellertid värdet av det tryckta ordet och fördelarna med att kunna läsa och skriva, och fler barn skickades till skolan. Det var alltså i missionsskolorna som många av de framstående folkbildarna och ledarna i Afrika fick sin första undervisning.
Kolonialstyrelserna och senare de oberoende regeringarna i de självständiga staterna uppmuntrade upprättandet av missionsskolor och gav dem ekonomisk och administrativ hjälp. Man gjorde anordningar för enhetligare skolsystem och upprättade fler grundskolor, läroverk och högskolor.
Den nya utbildningspolitiken
Sedan 1970 har ytterligare ansträngningar gjorts för att åstadkomma ett mera enhetligt undervisningssystem, och den nigerianska staten har övertagit kontrollen över privatskolorna, missionsskolorna inbegripna. Detta har lett till problem, när det gäller att ge lämplig moralisk fostran i ett helt och hållet profant skolsystem. Myndigheterna har därför uppmuntrat föräldrar och lärare att ge barnen moralisk vägledning. Man har också gjort försök att samordna de muhammedanska och infödda, traditionella undervisningssystemen med moderna metoder. Man hoppas att detta skall hejda den växande vågen av oroligheter, omoraliskhet och narkotikamissbruk bland ungdomar.
År 1976 framlades ett lagförslag om allmän skolplikt, UPE (Universal Primary Education), som stadgade kostnadsfri skolundervisning i hela Nigeria. Detta kommer att göra det möjligt för alla barn att få kostnadsfri grundskoleutbildning i sex år och dessutom läroverks- och gymnasieutbildning i vardera tre år. Man håller därför nu på att upprätta fler skolor och planerar att inom den närmaste framtiden öka antalet universitet till tretton.
Vuxenutbildning
Eftersom majoriteten av den vuxna befolkningen är analfabeter, har de olika regeringarna nu börjat ägna ökad uppmärksamhet åt vuxenundervisningen. I Nigeria, där läskunnigheten är 20 procent av en befolkning på 70 millioner, har regeringen upprättat vuxenskolor i de flesta byar och städer. Många män och kvinnor drar nu nytta av denna möjlighet att lära sig läsa och skriva.
Man har också haft stora framgångar i de kurser i läsning och skrivning för vuxna som anordnas i Jehovas vittnens Rikets salar. Med hjälp av sådana kurser har enbart i Nigeria 15.156 personer lärt sig att läsa och skriva mellan åren 1962 och 1976. Många av dessa var gamla och trodde att de inte längre hade förmågan att inhämta undervisning. Till största delen kom dessa människor från landsbygden — de var jordbrukare, jägare, fiskare och husmödrar. Deras beslutsamhet att skaffa sig kunskap i bibeln och själva kunna ge biblisk undervisning väckte deras önskan att studera. Nu kan de läsa och skriva och kan hjälpa till att undervisa andra i Guds ord på sitt eget språk och ofta också på engelska.
Ezekiel Ovbiagele, till exempel, fick en traditionell uppfostran men fick inte lära sig läsa och skriva. Efter att ha fått muntlig undervisning i bibeln av Jehovas vittnen och blivit döpt år 1940 insåg han värdet av att lära sig läsa. Han gick med i en av läskurserna och kunde snart läsa ur bibeln för andra. Efter ytterligare specialiserad undervisning blev han år 1953 kvalificerad att tjäna som resande tillsyningsman, med ansvar att undervisa många församlingar i det område han fick sig tilldelat. Många andra har gjort liknande framsteg.
När Jackson Iheanacho först besökte Jehovas vittnens möten, kunde han bara läsa efik, sitt modersmål. Han insåg att han också behövde lära sig läsa engelska, eftersom mötena hölls på det språket. Med hjälp av församlingens kurs i läsning och skrivning lyckades han med det och fortsatte också att lära sig andra språk. Han kan nu läsa och skriva sju språk!
Läskunnigheten bland Jehovas vittnen är högre än 77 procent. Största delen av de återstående 23 procenten deltar i läskurser, antingen i Rikets salar eller vid de statliga skolorna, och befinner sig alltså i olika stadier av läsinlärning. De uppskattar dessa kurser, som nu når allt fler människor.
Meningsfull utbildning
Värdet och behovet av utbildning kan inte förnekas. På ledarsidan i Daily Times för 29 december 1976 kunde man läsa att utbildning är ”den bästa investeringen ... för en snabb utveckling av ... ekonomiska, politiska, sociologiska och mänskliga resurser”. Det är emellertid inte bara utbildning som behövs, utan meningsfull utbildning. Moderna metoder har haft en tendens att ställa upp materialistiska mål snarare än produktiva sådana. För många ungdomar är utbildningens syfte att de skall få ett betyg, som garanterar dem prestigefyllt arbete och hög lön. Föräldrar bör hjälpa ungdomarna att noga tänka igenom syftet med deras skolgång. Deras mål bör vara att förvärva tankeförmåga och verkliga färdigheter, så att de kan försäkra sig om ett produktivt liv som vuxna.
Man bör emellertid komma ihåg att själva skolutbildningen bara är en del av de ungas fostran. Föräldrar kan använda den tid barnen inte går i skolan till att lära dem moraliska principer och annat som formar deras personlighet på ett sunt sätt. Mycket gott kan åstadkommas genom att använda bibeln för att inskärpa anständighet, ärlighet och lojalitet hos barnen.
Dessutom kan ungdomar genom att låta det dagliga livet forma deras personligheter och färdigheter på ett gagneligt sätt fortsätta sin utbildning, när de fullbordat den vanliga skolutbildningen. På detta sätt kommer de att sträva efter att bli ansvarsmedvetna och produktiva män och kvinnor, och deras utbildning kommer att visa sig vara verkligt meningsfull.
”Fortsätt, tills jag kommer, att ivrigt ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning. Var inte vårdslös med den gåva som är i dig och som gavs dig genom en förutsägelse och när kretsen av äldste lade händerna på dig. Begrunda dessa ting; gå upp i dem, för att ditt framåtskridande må vara uppenbart för alla.” — 1 Tim. 4:13—15.