Nordsjöoljan — välsignelse eller mardröm för Norge?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Norge

OM DU hade ett eget hus och ett ganska stort markområde och så plötsligt upptäckte olja och gas på din egendom, hur skulle du då känna dig? Det beror på i vilket land du bor — i vissa länder skulle du helt säkert få det bättre ekonomiskt efter detta fynd. Men på grund av den medföljande föroreningen kanske du måste flytta till en annan plats.

Norge befinner sig i en något liknande situation. År 1969 upptäcktes stora gas- och oljefyndigheter på kontinentalsockeln i Nordsjön. Sedan dess har flera fyndigheter upptäckts, däribland den största oljefyndighet man någonsin funnit till havs. Produktion av olja och gas från havsbottnen är i full gång, och ytterligare borrning och ökad produktion kan väntas i framtiden.

Norges fyra millioner invånare är klart medvetna om att deras fiskebankar och kuster riskerar att bli förorenade. De kan inte flytta från sitt bergiga land, av vilket mindre än 3 procent är odlingsbart. Norrmännen måste stanna där de är och får försöka göra verksamheten i Nordsjön så riskfri som möjligt.

Det kom plötsligt

Oljeåldern kom ganska plötsligt över Norge. År 1959 upptäcktes gas utanför Holland, och i början av 1960-talet drog Nordsjöländerna upp gränserna mellan sig enligt mittlinjeprincipen. År 1965 gavs det första tillståndet att börja borra i den norska kontinentalsockeln, och den första brunnen borrades av Essokoncernen år 1966.

Inte förrän år 1976 kunde Norge få inkomster av oljeexport. Den årliga norska konsumtionen på omkring nio millioner ton olja överskreds då med omkring 4,6 millioner ton.

Hösten 1977 kunde också produktionen av gas börja, sedan gasledningen från Ekofisk till Emden i Nordtyskland tagits i bruk, liksom en annan gasledning från Friggfältet till Skottland.

Hur stort är välståndet?

Från att förmodligen ha varit Europas fattigaste land vid sekelskiftet hade Norge år 1970 nått en nionde plats bland världens nationer räknat efter bruttonationalprodukten (BNP) per invånare. Detta var innan någon olja hade pumpats upp från Nordsjön.

Det fanns flera orsaker till nationens välstånd. Handel och sjöfart spelade en stor roll (och svarade för omkring 28 procent av BNP). En annan orsak var utvecklingen av en stark industri (25 procent av BNP). Jordbruk, skogsbruk och fiske var en gång de viktigaste inkomstkällorna, men har nu fått träda i bakgrunden med sammanlagt endast 6,5 procent av bruttonationalprodukten.

Så kom oljan in i den ekonomiska bilden. Olje- och energiministern Bjartmar Gjerde har beräknat att den årliga olje- och gasproduktionen omkring år 1980 kommer att vara värd mellan 35 och 40 milliarder norska kronor och att statens andel av denna inkomst kommer att ligga på omkring 20 milliarder kronor årligen.

I tillit till de kommande oljeinkomsterna har Norge tagit stora lån i utlandet. Detta har gjorts för att stimulera ekonomin och för att förhindra att den påverkas alltför kraftigt av den internationella lågkonjunkturen. Stortinget godkände för några år sedan en upplåning på upp till 5 milliarder kronor, och större delen av detta belopp har lånats på fördelaktiga villkor. Vid utgången av år 1977 stod det emellertid också klart att nettoskulden till utlandet hade stigit till omkring 80 milliarder kronor mot bara 20 milliarder kronor vid utgången av år 1974. Detta tillsammans med en dyster nedgång i exporten gjorde att regeringen under våren satte in ett antal motåtgärder för att få ner förbrukningen, minska importen och stimulera sparandet.

Å andra sidan kommer investeringarna på den norska kontinentalsockeln att bli mycket större än regeringen ursprungligen räknade med. Kostnaderna för Statfjordfältet uppskattades först till 18 milliarder kronor. På hösten 1976 ökades summan till 32 milliarder. Men nu visar beräkningarna att de kan komma upp i 60 milliarder, och vissa pessimistiska observatörer menar att hela fältet kommer att kosta mer än 100 milliarder, innan det är helt utbyggt. Inkomsterna från olje- och gasfälten blir kanske därför inte så stora som många trodde från början.

Hur stora är oljefälten ute till havs? Det går inte att ge något exakt svar. De reserver som för närvarande har kunnat påvisas och som kan utnyttjas uppgår till sammanlagt 1.200 millioner ton oljeekvivalenter. Prognoserna för produktionen under början av 1980-talet visar att Norge kan producera 75 millioner ton årligen från de befintliga fälten och exportera 60 till 65 millioner ton olja och gas. Detta betyder att något mindre än 10 procent av den nuvarande förbrukningen i Västeuropa kan täckas av den norska produktionen.

Föroreningshotet

Ända sedan man började borra i Nordsjön har norrmännen levat i fruktan för en olycka som kan leda till miljöskador. Dessa farhågor tycktes besannade, när olja den 22 april 1977 sprutade ut från Bravoplattformen i Ekofiskfältet. Utblåsningen bevakades mycket noggrant av television, radio och tidningar under den vecka den varade, och människorna runt Nordsjön var rädda för att de 15.000 till 21.000 ton olja som sprutade ut skulle förstöra deras stränder inom de närmaste veckorna.

Trots en mycket bristfällig utrustning för att bekämpa oljeskadorna på platsen, bröts det 6.000 kvadratkilometer stora oljebältet snart ner på naturlig väg, och efter några veckor kunde man inte se det längre. Norska havsforskare rapporterade att det inte tycktes föreligga vare sig någon kortsiktig eller långsiktig fara för livet i havet.

Den som hade huvudansvaret för att stoppa utblåsningen, Paul ”Red” Adair från Texas i Förenta staterna, som vittnade inför en kongresskommitté i Washington, påpekade att oljeutsläpp från sådana olyckor ute till havs inte var lika farliga och omfattande som andra former av oljeförorening. ”Utblåsningar till havs har förstorats över alla proportioner”, sade han till kongresskommittén och tillfogade att förorening från tankfartyg var ett mycket större problem.

I ett försök att uppskatta den tänkbara faran av olika typer av utblåsning hade en analys, som bekostades av Shell, gjorts strax före olyckshändelsen i Nordsjön. I vad som kunde betraktas som ett extremt fall — en utblåsning på Statfjordfältet av 5,5 millioner fat olja — beräknades inte mer än 100.000 fat nå den norska kusten. Generellt räknat skulle bara omkring 5 procent av oljan som strömmade ut nå kusterna. Normalt skulle denna olja inte nå fram dit förrän två eller tre veckor efter olyckan, vilket skulle medge tillräcklig tid för att förbereda bekämpningen av oljeföroreningen.

Debatt och nationella mål

Norrmännen är inte alls överens om hur man skall ta hand om rikedomarna under kontinentalsockeln. En diskussion pågår som gäller farorna för livet i havet och för miljön i allmänhet. En annan gäller faran för utblåsningar i framtiden. Den allmänna säkerheten dryftas i Stortinget och av forskare. Frågan om man skall påbörja provborrningar norr om 62 grader nordlig bredd är ett annat ömtåligt politiskt problem. Det allt mäktigare statliga oljebolaget Statoil är föremål för kritik. Vidare finns den stora frågan om den norska industrins framtid i en oljenation.

Det är naturligtvis inget att undra över att norrmännen diskuterar sådana frågor och sinsemellan talar för och emot dem. En oljeindustri är någonting nytt för Norge, och norrmännen är angelägna att förstå den inverkan den kommer att få på samhället.

De mål som politikerna, oberoende av oljan, har satt upp för nationen påverkar i hög grad de olika frågor som har väckts. Dessa mål inbegriper höjd levnadsstandard och en förbättring av livskvaliteten — miljön och arbetsförhållandena. De politiska partierna är nästan eniga i fråga om att vilja befrämja internationell solidaritet och en förbättring av förhållandena i utvecklingsländerna. Somliga har till och med föreslagit att huvudparten av rikedomarna som kommer från oljan skall avsättas till hjälp för utvecklingsländerna.

Kommer därför oljan och gasen från Nordsjön att visa sig bli en välsignelse för det norska folket och för andra nationer? Eller skall den, när allt kommer omkring, bli en mardröm för de norrmän som är intresserade av att förbättra livskvaliteten såväl som levnadsstandarden? Endast tiden kan utvisa detta.