Min karriär som dansör

EXOTISKA rytmer som chacha, tango, samba och rumba gjorde tidigt intryck på mig. De väckte inom mig en oemotståndlig lust att dansa. Kort efter det att jag vid arton års ålder flyttat från Holland till Canada började jag dansa för att bli professionell.

Tidigt under min karriär träffade jag en kvinna som blev min danspartner. Jag slutade mitt förvärvsarbete, och vi tog lektioner och tränade i omkring ett år. Eftersom vi önskade bli bäst på det här området, insåg vi att vi måste resa till London, för det var där man tränade mästerskapsdansare.

Tanken att bli kanadensisk mästare i sällskapsdans lämnade mig ingen ro. Men jag upptäckte snart att jag inte var den ende med den ambitionen. I London träffade jag par från hela världen, och alla tränade hårt för att bli bäst inom sitt eget land.

Vi hade turen att som lärare få de dåvarande världsmästarna, såväl som många före detta världsmästare. Vi dansade ofta sju dagar i veckan, fem till åtta timmar om dagen. För att bygga upp och bibehålla den fysiska styrka, uthållighet och vighet som krävdes höll vi sträng diet och hade ett stenhårt träningsprogram.

På grund av den press vi kände att försöka vara så bra som möjligt råkade min partner och jag ofta i gräl på dansgolvet över vems fel det var, när något inte gick så bra. Vi kallade varandra för allt möjligt och svor åt varandra. Jag hade varit en ganska godmodig människa, men min personlighet kom att förändras fullständigt. Jag kunde slå till min partner när jag tappade humöret, och jag kunde till och med dra henne i håret tvärs över dansgolvet.

Vi tränade intensivt i omkring fyra år. År 1965 återvände vi från England. Vi var då kvalificerade för att få en placering bland de bästa sällskapsdansarna i Canada. Det året vann vi det kanadensiska mästerskapet. Men jag var ändå inte nöjd.

Vi for tillbaka till England sex månader för ytterligare träning. Till sist vann vi det kanadensiska mästerskapet tre gånger i sällskapsdans och latinamerikansk dans. Vi tävlade också i Förenta staterna och vann varje tävling vi deltog i. Vi besegrade par som hade vunnit nordamerikanska mästerskapen upp till fem gånger. Jag hade nu vunnit över 150 priser och medaljer och bevisat mig vara en av Amerikas bästa sällskapsdansare, men ändå var jag inte tillfredsställd eller lycklig.

Jag hade dåliga nerver på grund av all spänning, och mitt humör var ännu sämre. Min partner och jag kom inte överens. Enda orsaken till att vi höll ihop i sju år var att vi insåg att vi inte hade något annat val, om vi ville vara i rampljuset och få den ära vi sökte. Jag beslöt att nu var det dags att börja tjäna pengar på det här och så börja njuta några av fördelarna.

En annan partner

Jag fick anställning som lärare för danspedagoger några timmar i veckan vid en av Canadas främsta dansskolor. Där mötte jag min blivande fru. Som nybörjare kunde hon inte komma in i någon av mina klasser. Jag fann dock tillfällen att samtala med henne då och då. Vi blev kära i varann, och inom fyra månader från det vi först träffades var vi gifta. Det var år 1968.

Vid den tiden var det min avsikt att fortsätta att dansa med min partner. Men min fru deklarerade att hon också önskade dansa. Det hade jag inte räknat med. Det innebar att börja om från början, för även om mannen är färdigtränad, så tar det omkring två år också för en dansant flicka att komma ifatt. Men hade min fru talang nog för mästerskap?

Jag lärde henne det grundläggande i dansteknik, och sedan for vi till London. Där bekräftade världsmästare i dans min uppfattning; hon hade förmåga, ambition och talang. De förutsade att hon skulle komma att bli ännu bättre än min förra partner. I två år slet vi med dansen, och deras förutsägelse besannades!

Jag kunde knappast vänta tills jag fick börja tävla tillsammans med henne. Allting gick bra för oss. På grund av mina tidigare prestationer hade jag redan ett namn. Jag tänkte att vi bara hade att sätta i gång. Men då sade hon att hon absolut inte var intresserad av att delta i några tävlingar.

Jag kunde inte fatta detta, eftersom jag visste hur mycket hon tyckte om att dansa. ”Varför?” frågade jag. ”Varför?” För att kunna besvara den frågan måste vi gå tillbaka till den tid då vi först träffades.

Det gäller religion

När vi nyss hade börjat sällskapa, kom namnet ”Jehovas vittnen” upp vid ett tillfälle. Min blivande fru sade att hon inte kunde träffa mig, därför att hon skulle studera bibeln. Det var första gången jag hörde talas om den här religiösa gruppen. Hur som helst, den händelsen glömdes snart.

Det gick två år, och så en dag talade min fru om för mig att hon skulle börja studera bibeln med Jehovas vittnen igen. Jag bråkade inte, för jag tänkte att det här var några griller som snart skulle gå över. Och dessutom hade jag varit katolik i hela mitt liv, och det hade aldrig inkräktat på min dans.

Men jag började se förändringar kort efter det att min fru börjat studera. På den tiden var det modernt med minikjolar, och det tyckte jag om. Min fru hade inte haft något annat, och så helt plötsligt hade hon kjolar och klänningar som gick ända ner till knät. Vad generad jag kände mig, när hon stod där framför klasser på mellan 30 och 90 elever! Men jag gav upp. Kan ni tänka er det — hon måste lova mig att inte tala om för någon varför hon hade lagt om klädstil!

Sedan kom de pinsamma situationerna vid högtidliga tillfällen — att inte stå upp när nationalsången spelades, och inga jul- eller nyårsbjudningar. De förklaringar hon då gav till sitt handlingssätt tillfredsställde mig inte. Jag började bli smått irriterad. Jag tänkte att de där vittnena måste vara några riktiga tokstollar. Men jag var inte alltför oroad. Min fru fortsatte att undervisa och dansa lika mycket som tidigare.

Så småningom försökte jag med mild övertalning för att slå ner modet på henne. Jag ordnade till och med så att vi reste tillbaka till England, allt i syfte att få henne att bli än mer engagerad i dansen, men det var till ingen nytta. Det fanns vittnen i England också. Nu ville hon bli ledig för att gå på möten. Inte en gång i veckan. Å nej — tre gånger! Detta innebar att tid för undervisning gick förlorad — alltså pengar. Det här började gå lite för långt.

Mild övertalning hjälpte inte. Så jag försökte andra metoder, men ingenting verkade att lyckas. Faktum var att ju mer jag försökte få henne att ge upp den där ”dumma religionen”, som jag kallade den, desto mer besluten tycktes hon bli. På sätt och vis beundrade jag hennes ståndaktighet, hennes hängivenhet för det som hon trodde var sanning. Men jag kunde ändå inte instämma. Så till sist droppen: inga tävlingar.a

Jag hade hittills vigt tretton år av mitt liv åt dansen. Det hade kostat mig svett och hårt arbete att göra en fin karriär, och jag började just kunna skörda frukterna. Min fru hade också arbetat hårt. Jag kunde inte få det hela att stämma. Hon hade dansat praktiskt taget natt och dag i två års tid för att bli kvalificerad att delta i mästerskap. Nu, när hon hade nått det mål som hon arbetat så hårt för, tänkte hon då bara låta alltsammans gå henne ur händerna?

Under det år som följde utsatte jag min fru för mycket lidande. Det fanns tillfällen vid övningar då jag fick vredesutbrott och behandlade henne verkligt illa. För att ge igen började jag också flirta med andra flickor. Jag varnade henne för att aldrig någonsin nämna ett ord om sin religion till någon av mina elever. Jag blev ursinnig varje gång hon sade någonting som stred mot min katolska tro. Men trots allt blev hon så småningom döpt som ett Jehovas vittne. Vårt äktenskap blev lidande, och en skilsmässa tycktes oundviklig.

Det börjar ske en förändring

Då hände det oväntade. När min fru såg att hon inte kunde tala med mig, lät hon under någon tid exemplar av tidskrifterna Vakna! och Vakttornet ligga framme lite varstans i förhoppning att jag kanske skulle läsa dem. Och det gjorde jag, men i början bara då och då. Sedan upptäckte jag att jag väntade på dem. Jag hade nytta av de upplysningar jag fick genom att läsa Vakna! Den höll mig ganska väl informerad om viktiga ting som inträffade och gjorde det möjligt för mig att samtala med mina elever om många olika ämnen.

Först ville jag inte medge det, men mycket av det som behandlades i Vakttornet var förnuftigt. Jag började inse att det som stod där om attityden hos människor i allmänhet var sant. Jag hade trott att lögn, stöld, svordomar, baktaleri och smutskastning, skvaller och hat var normalt — att det skulle vara så. Det betydde inte att jag var tillfredsställd med dessa förhållanden. Jag kunde bara inte fatta att det fanns någonting bättre.

Min frus uppförande ger resultat

Jag började nu lägga märke till min frus sätt. Jag såg tydligt att hon var annorlunda än andra gifta och ogifta kvinnor jag kände. Hon klädde sig anständigt. Och aldrig under hela den tid jag behandlade henne illa gjorde hon uppror. Att ljuga var otänkbart för henne; och aldrig deltog hon i skvaller. Men det mest anmärkningsvärda var att hon aldrig flirtade med någon. Eftersom hon var söt och attraktiv, var det många män som gjorde sina närmanden.

Först tillskrev jag henne själv alla dessa goda egenskaper, men så började jag inse att det var hennes på bibeln grundade tro som gav henne den moraliska styrkan och de höga levnadsnormerna. Jag började acceptera att hon inte skulle komma att ta del i några tävlingar, och med tiden drog jag mig också själv ur dem.

Många av mina så kallade vänner och medtävlare, som tidigare medan jag var ”stjärna” hade dunkat mig i ryggen och fjäskat för mig, började nu i stället att frysa ut mig. Ibland fick jag lust att hämnas och komma tillbaka på dansgolvet bara för att visa dem vem som var bäst. Men jag påminde mig ett ställe i bibeln som visar att sådant är ”fåfänglighet och ett jagande efter vind”. — Pred. 1:14.

Jag lyckades svälja min stolthet, och jag började inse att jag under alla dessa år hade varit alltigenom självupptagen. Jag hade dansat bara för att vinna tävlingar och få ära. Även om det hade gagnat mig ekonomiskt, hade det inte skänkt mig någon personlig lycka.

Jag börjar inse att det finns ett bättre levnadssätt

Jag gick med på att studera bibeln med ett vittne. Sedan jag besökt Rikets sal några gånger och umgåtts med Jehovas vittnen vid bjudningar, insåg jag att de var välgörande annorlunda. De verkade lyckligare än människorna i min bekantskapskrets. De talade alltid om livet på en paradisisk jord under Guds rike, och den framtidsutsikten tilltalade mig mycket. Och ju mer jag lärde mig om bibeln och dess löften om en bättre värld, desto mer övertygad blev jag om att vittnena förstod sanningen i Guds ord.

Det som verkligen hjälpte mig på traven var den sammankomst jag var med vid år 1973 i Woodbine Race Track i Toronto. Det var över 30.000 människor där, också barn. Ändå var platsen prydlig — inget skräp någonstans. Alla arbetade tillsammans, och de verkade vara så lyckliga. Det var då jag började tro på att det vittnena förkunnade — att det skall bli ett paradis just här på jorden under Guds rike — kunde bli verklighet. Aldrig tidigare hade jag sett någonting liknande.

Jag började känna mig tacksam gentemot Jehova Gud för att han uppehållit min fru under den svåra tid hon haft med mig. Hur skulle det ha gått, om hon hade gett upp eller hade lämnat mig? Hon valde i stället att stanna. Vilken välsignelse innebar inte detta för oss!

Redan innan jag blev döpt började vi tala med våra elever om de goda nyheterna om Guds rike. Det sattes omedelbart i gång bibelstudier. Några gav gensvar mycket snabbt. Med tiden blev fyra döpta, och andra studerar nu bibeln. Jag har förordnats till biträdande tjänare i den kristna församling vi tillhör, och min fru har tillfälle att vara hjälppionjär ibland (ta del i heltidspredikande). Vi är lyckligare än någonsin tidigare i vårt äktenskap.

Att få en sund värdering

Dansar vi fortfarande? Ja, även om vi inte är bäst, så tycker folk fortfarande om att se oss uppträda, och vår lilla dansskola förser oss med allt vi behöver i materiellt avseende. Men det som den professionella dansen aldrig kunde ge oss har vi nu, nämligen ett gott förhållande till Jehova Gud. Det ger oss sinnesfrid och utsikten att få uppleva en bättre framtid — evigt liv i Guds nya ordning.

Vi är inte längre intresserade av att vinna förgängliga priser. Ändå deltar vi i en tävlingskamp, en tävlingskamp för evigt liv. (1 Kor. 9:24—26) Jag skulle vilja fråga alla som söker bli den främste inom vilken konstart eller idrott det vara må: ”Är det verkligen värt allt det hårda arbetet, ansträngningen, hjärtesorgen och uppoffringarna, bara för att vinna ett pris eller en förgänglig medalj? Varför inte hellre bli engagerad i en tävlingskamp där alla trogna deltagare får ett pris, en tävlingskamp som kommer att skänka dig verklig sinnesfrid och outsäglig lycka?”

Det är vad min fru och jag har gjort, och vi är beslutna att fortsätta att löpa tills vi når det utlovade målet: liv under Guds rikes styre på en paradisisk jord. Det är inte bara ett tomt löfte som bibeln ger. Det är ju Jehova Gud själv, Skaparen av himmel och jord, som har uttalat det. (Upp. 21:3—5) — Insänt.

[Fotnoter]