Att leva och överleva i Brasiliens kaktusöknar
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
SE PÅ det där mörka området på kartan, som utgör omkring 1.500.000 kvadratkilometer. Det ligger i nordöstra Brasilien och är beryktat för brännande hetta, periodiska torkor och tämligen ovanliga livsbetingelser. Ja, kampen för tillvaron där under den torra årstiden kan bli mycket dramatisk!
Men kom närmare. De vackra, palmkantade stränderna under en djupblå himmel och en brännande sol så gott som året runt har fått det beskrivande namnet Costa do Sol (Solkusten). Det är också vid kusten som större delen av befolkningen lever. Det är tydligt att människorna här har inhemskt ursprung. De är avkomlingar av vita och indianer. De är gästfria, händiga och fantasifulla. Men låt oss lämna kusten bakom oss och utforska inlandet.
”Caatingas” — de av torka hemsökta kaktusöknarna
När vi färdas inåt landet, förändras vegetationen så småningom. Träden blir sparsammare och mera förkrympta. Plötsligt kommer vi in i en caatinga (som betyder ”vit skog”, dvs. gles skog). Detta namn har den inhemska befolkningen gett den naturtyp där torrtiden drabbar hårdast och varar längst. Dessa caatingas är inte något sammanhängande ökenområde, utan består av mindre eller större höglandsområden som ligger spridda över nordöstra Brasilien. Det är här som torkan sätter livet i fara.
Till en början skulle man inte kunna tro det när man betraktar floran, i synnerhet inte under regntiden när landet är grönt och frodigt. Horisonten domineras av mandacarukaktusen (Cereus jamacaru), som har flera taggiga stammar med en gemensam utgångspunkt vid marken. Den kan bli ända till tre meter hög. Xique-xiquekaktusen (Pilocereus gounellei) liknar mandacarun men är mindre och kan ibland likna en kandelaber. Det taggiga mesquitoträdet har små löv som bildar en ogenomtränglig parasoll, i vars fuktiga skugga andra växter kan frodas. Zizyphusträdet breder ut sin stora, ständigt gröna krona på 10 till 15 meters höjd. Det vanligaste trädet här är det oäkta johannesbrödträdet (Cassia fistula). På våren tänder stora, gula blommor ett fyrverkeri av färg och doft i det täta lövverket. Det finns också blommande mimosa och braunaträd. Pau-brancoträdet (Auxemma glazioviana) ser ut som en väldig brudslöja med sina välluktande, vita blommor, som drar till sig svärmar av vilda bin.
Det oljefruktbärande oiticicaträdet har en rundad krona som är omkring 15 meter i omkrets. Det tropiska umbu-ranaträdet med skära blommor och den allestädes närvarande karnaubapalmen står mitt ibland mindre träd och taggiga buskar. Här finns också croton, kvitten och pepparträd, bromelior med taggiga blad och blommor i täta klasar. Alla dessa växter har ett gemensamt: De är härdiga, färgsprakande under regntiden och kan uthärda svår torka under flera månader i sträck. De kan tappa alla löv och se ut som om de var döda, men så snart regntiden börjar vaknar de till liv i en explosion av tropiska färger.
Men träd och buskar är inte det enda levande som finns här. En mångfald djur ger trakten liv och variation. Här kan man få se den listiga räven och den lömska jaguaren. Här finns också de långa tejuödlorna, bältor, opossum och marsvin. Högt där uppe kretsar den fruktade gamfalken, och nära marken finns det gott om vilda duvor.
Men hur kan man skaffa sig sitt livsuppehälle i en trakt som tidvis är så ogästvänlig? Genom boskapsuppfödning. Ja, de stora boskapsrancherna tar verkligen vara på vad betesmarkerna kan ge under växtsäsongen. Det regn som faller från januari till mars räcker emellertid inte för att gräset skall växa ordentligt. Det blir i stället kaktusar och buskar som dominerar landskapsbilden, och dessa blir snart förtärda, dels av den hungriga boskapen och dels av den obarmhärtiga solen.
Att överleva torrtiden
Redan i maj eller juni börjar caatingan nå upphällningen som betesmark. Boskapsuppfödaren får nu problem. Men det är inget nytt för honom, och när han inte längre kan utfodra sina djur, tvingas han att stänga dem ute. Vad betyder det? Det betyder att inhägnaden stängs och boskapen får ge sig i väg och klara sig på egen hand.
De övergivna djuren får nu kämpa en verklig kamp för tillvaron. Till att börja med tuggar de på de lägre grenarna. Sedan angriper de barken på mindre träd, och till slut finns det nästan ingenting kvar som kan lindra deras hunger. Under en flammande sol, på samma gång vacker och fruktansvärd, förintas långsamt löven, och fåglarna flyttar, om de inte vill leva på svältgränsen eller dö. De små åarna och bäckarna torkar ut. All vegetation blir trist och grå. En öken av taggiga grenar ligger där blottad. Dessa buskar och träd liknar rötter som vänts upp ur jorden och når tre meter upp i luften. Det är så gott som omöjligt att tränga igenom detta virrvarr av hoptrasslade grenar. Så långt ögat når möts det av samma nedslående bild. Djuren tacklar hastigt av. När de söker efter vatten, finner de bara små grunda pölar som blivit kvar efter det sista regnet i skydd av snårskogen.
Vaqueiron — en hjälp i nöden
Vaqueiron (boskapsherden) är lugn, tystlåten, magerlagd och en smula böjd. Hans ögon har ett likgiltigt uttryck och tycks vittna om fullständig frihet från ärelystnad. När torkan nalkas bereder han sig för den svåraste delen av sitt arbete. Hädanefter bär han sina besynnerliga kläder. En läderjacka hänger över hans beniga skuldror. Ett bröstskydd, som ofta görs av jaguarskinn, når från halsen till bältet. Kraftiga benläder skyddar benen. På fötterna har han grova, sandalliknande skor. Tjocka tumhandskar av läder och en konisk läderhatt med uppvikt brätte fullbordar klädedräkten.
Bara när Vaqueiron är så klädd kan han ge sig in i den snåriga caatingan. Han letar efter de sjuka djuren, de skadade eller svältande, dem som inte kan gå. Som en herde för han dem tillfälligt till inhägnaden. Som en sista åtgärd får djuren en portion grenar från ett mesquitoträd i närheten. Eller också får de tugga på några sura mandacaru- eller xique-xiquekaktusar, som är rika på vatten. Men herden måste först sveda av dem för att bränna bort taggarna. När torkan är mycket svår, får han ibland själv hålla till godo med denna torftiga diet.
Boskapen samlas ihop
I december kommer regntiden åter och därmed en välkommen befrielse från torkans spöke. Marken och träden vaknar åter till liv. Nu är det dags att fånga de äldre djuren i den knoppande buskskogen och föra dem till ranchen. Somliga är redo att slaktas. Andra får beta i frihet ännu ett år eller så.
Vaqueiron rider fram på sin häst, vaken och uppmärksam, klädd i sin läderrustning, som får honom att mera likna en medeltida knekt än en cowboy. Av tidigare erfarenhet vet han att de flesta av djuren kommer att ha klarat sig. Det beror utan tvivel delvis på den härdiga boskapstyp som indianerna korsat fram.
Det är ett verkligt skådespel att se vaqueiron fånga ett djur. Se! Där är ju en tjur. Ja, hästen har också fått syn på den. Herden vet vad hans tränade häst kommer att göra nu och bereder sig på det genom att sticka in huvudet i hästens man. Sedan är vansinnesjakten i full gång!
Tjuren som är van vid att få ströva fritt omkring kommer inte att ge sig så lätt. Hästen följer honom tätt i spåren och tränger djupare in i buskskogen, glömsk av sin ryttare, som pressar sig tätt intill sin springare och försöker undgå floden av grenar som piskar mot hans läderrustning. Hästen är som besatt av en enda tanke: Fånga tjuren!
Nu kommer man ut i en liten glänta — här är chansen att fånga det flyende djuret! Genom en plötslig spurt kommer herden och hans häst upp sida vid sida med rymlingen. Med högra foten i stigbygeln och ett stadigt grepp i hästens man med ena handen lutar han sig åt höger och griper tag i tjurens svans. Ett snabbt, välberäknat ryck åt sidan, och tjuren snavar och faller till marken med en duns.
När tjuren går ner för räkning, hoppar herden upp och sätter sig på den. Han vrider tjurens huvud åt sidan och kör ner hornen i marken. På något oförklarligt sätt säger detta djuret att kampen är förlorad. Det gör inget motstånd längre. Herden tar nu fram en lädermask, som han sätter över djurets ögon, och fotbojor (ett par små urholkade träbitar), som han sätter fast djurets framfötter i. Tjuren, som nu varken kan se eller gå, förblir orörlig tills det blir dags att driva hem den till inhägnaden.
Nu tar herden fram ett stycke brunt socker. Han stillar sin hunger och törst med detta, medan han håller ett öga på caatingan. Vaqueiron stannar i buskskogen tills han har samlat en hel hjord av boskap. Först då återvänder han till sin enkla, halmtäckta hydda och sin familj.
Rodeo och folksångare
I slutet av regntiden äger rodeon rum här i nordöstra Brasilien. Den har visserligen spanskt ursprung men har ändå blivit ganska lokalt färgad. Här får vaqueiron visa sina färdigheter under feststämning och applåder.
Från alla delar av regionen kommer många herdar på sina springare. Med polerade sadlar, rena seldon och borstade läderjackor upprepar de samma bedrifter som de i vanliga fall utför endast i vildmarken.
Med herdarna kommer också ”sångarna”, vitsiga versmakare från obygderna, som ackompanjerar sig på gitarr. De delar folkets glädje och är en populär attraktion vid marknader och rodeos. Här finner man också feuilletonisten, obygdernas författare, som lovordar sitt senaste verk skrivet på obygdens språk och innehållande en hel mängd omöjliga historier. För en stund har alla lyckats glömma landets bisterhet.
Boskapsherden och religionen
Den förhärskande formen av gudsdyrkan i dessa trakter är den romerska katolicismen, men i praktiken är folkreligionen en blandning av mystik och vidskepelse. Ser du den besynnerliga figuren där på vägen, han som är klädd i botgörardräkt? Han är en vanlig syn i de här trakterna. Han är klädd som en munk, men hans löften är bara tillfälliga. Ofta kan man få se en man bära ett tungt kors på väg till kyrkan flera kilometer bort. Eller också kan han gå som pilgrim och recitera religiösa hymner och böner. Somliga simulerar ”korsfästelse” genom att låta sig bindas fast vid ett stort träkors framför en kyrka eller ett kapell.
En gång om året samlas hundratals herdar för att fira ”herdens sångmässa” till minne av en mördad kollega. Framför ett provisoriskt fältaltare lyssnar de först till en cowboypräst. Sedan defilerar de på hästryggen förbi altaret för att lägga ner sina offergåvor. Nattvarden firar de genom att sitta på marken och äta sin vanliga kost: torkat kött, brunt socker och kassavamjöl.
Brunnar med andligt vatten
Livet har inte varit lätt för folket i Brasiliens av torka hemsökta trakter i nordost. Men nu håller den ekonomiska bilden i obygderna långsamt på att förändras. I städerna förbättras arbetsförhållandena undan för undan. Hundratals regnvattensreservoarer har byggts på senare år. I Oros finns det en som rymmer mer än två milliarder kubikmeter. En damm i São Francisco-floden skapade en sjö på 34 milliarder kubikmeter.
Men ännu viktigare är att Guds ord har god framgång här i trakten. Också i de trakter som drabbas värst av de periodiska torkorna porlar den gudomliga sanningens andliga vatten fram i överflöd för att släcka törsten efter kunskap om Gud. Många av Jehovas vittnen har varit framgångsrika i att nå avlägsna bygder och isolerade gårdar med de trösterika goda nyheterna om Guds rike. — Matt. 24:14; Upp. 22:17.
Trots analfabetism och vidskepelse är det många som vill släcka sin andliga törst. Åtskilliga kristna församlingar är flitigt upptagna med att underrätta andra människor om att den tid är nära då bokstavliga ”vattenkällor” skall bryta fram i öknen. (Jes. 35:6, 7) Då skall de fascinerande men hemsökta caatingas i nordöstra Brasilien bli en vacker del av ett världsomfattande paradis, och då skall man inte längre behöva kämpa för att överleva.
[Karta på sidan 21]
(För formaterad text se publikationen)
BRASILIEN