Har du sett en fulgurit?
SÄKERT har du hört talas om träd som kluvits och människor som dödats av blixten. Men har du hört talas om fulguriter som blixten har format?
Benämningen ”fulgurit” kommer från latinets fulgur, som betyder ”blixt”, och har använts sedan 1821 för att beskriva den ovanliga bildning av mineraler som uppstår när blixten slår ner i sand. Den elektriska urladdningens intensiva hetta smälter en del av sanden och formar ett långt, smalt och mycket ömtåligt glasrör.
De flesta fulguriter, eller ”blixtrör”, är bara ett par meter långa. Somliga av dessa har emellertid nått en längd på ända upp till 20 meter. Vanligtvis går de lodrätt och mera sällan parallellt med markytan.
Rörens oregelbundna form och förgreningarna eller de små utskotten från huvudstammen visar att blixten har en tendens att följa minsta motståndets väg. Fulguritens längd tycks bestämmas av sandens djup och resistans, grundvattennivån på platsen och urladdningens styrka.
Eftersom en blixt kan uppnå temperaturer på 30.000 grader Celsius, kan kvartssanden upphettas till de 1.700 grader som erfordras för att smälta den. Denna smältprocess kan nå ganska djupt ner i jordens ytskikt.
Dessa rör är i allmänhet bara omkring en centimeter i diameter, men de kan ibland nå en tjocklek på åtskilliga centimeter. Rörens yttre karakteriseras av upphöjningar och utstående kanter, där till hälften sammansmälta och osammansmälta sandkorn sitter fast. En fulgurit är i stort sett cirkelformad i genomskärning.
Man tror att den ihåliga kärnan formas av det snabbt utvecklade, utåtriktade trycket från de expanderande gaserna, som uppstår genom att den fuktiga sanden upphettas mycket snabbt. I de flesta fall är glasväggen, som är jämn på insidan, bara omkring 1 millimeter tjock. Den är för det mesta ljusgrå, men man har också funnit en del ogenomskinliga, vita och mörkgråa i olika nyanser.
Man har huvudsakligen funnit fulguriter på sandhedar i områden där det förekommer elektriska stormar. Det har hänt att man har iakttagit blixtnedslagets exakta läge och då kunnat lokalisera fulguriten när marken runt omkring den fortfarande varit varm. Vid andra tillfällen har fulguritjägare blivit belönade med fynd, där den sandiga markytan har eroderat och blottat rörets övre del.
Som du kan föreställa dig är det ytterst svårt att frilägga och bevara ett sådant tunt glasrör med tanke på dess längd och ömtålighet. Vanligtvis sönderfaller röret i många delar och måste pusslas ihop med stor möda. Därför är det relativt få fulguriter som har blivit bevarade.
Även om fulguriter är sällsynta, har man funnit sådana överallt i världen. Om du besöker ett museum i närheten, kanske du med egna ögon får se en fulgurit och vad som kan hända när milliontals volt i en blixt träffar marken.