Krisen i konfirmationsundervisningen
Använde de första kristna katekeser?
Hur biskopars delade meningar har orsakat en kris.
”Från Vakna!”:s korrespondent i Frankrike
”DET uppenbarade ordet bör inte urvattnas och väsentligt förvanskas genom katekeser, som är grundade på spekulativa, psykologiska och sociologiska galenskaper.” Så sade kardinal Lorscheider från Brasilien, huvudreferent vid de katolska biskoparnas femte synod, som hölls i Rom mellan den 30 september och den 29 oktober 1977.
Inom katolska kyrkan är en ”synod” beteckningen för ”sammanträden under hierarkisk myndighet för diskussion och beslut i frågor som rör tro, moral eller tukt”. (Catholic Encyclopedia) Den femte romerska synoden, som samlade 204 katolska kardinaler, ärkebiskopar, biskopar och andra experter i kyrkofrågor, skulle syssla med temat ”Katekisation, i synnerhet för barn och ungdom”.
Vad betyder ”katekisation”? Enligt den erkända uppslagsboken Dictionnaire de Theologie Catholique kommer ordet ”katekisation” från ”det grekiska ordet katechéo, som bokstavligen betyder att ljuda in eller låta ljuda in och i överförd bemärkelse att undervisa med ord från munnen, undervisa muntligt, i det lärarens ord ljuder som svar på elevens frågor och elevens ord ljuder till svar på lärarens frågor. ... Apg. XVIII, 18:25 ... Luk. I, 1:4 ... Gal. VI, 6:6”.
En katekes är en lärobok som ofta är avfattad i form av frågor och svar, och inom katolska kyrkan används den i synnerhet när man undervisar unga människor i den katolska läran.
Faran för att Guds uppenbarade ord skall bli ”urvattnat” av romersk-katolska katekeser blev tydligt illustrerad genom en utställning intill den hall där synoden sammanträdde. Utställningen uppvisade över två tusen olika katekeser på 63 språk! Och de skilde sig från varandra inte bara i fråga om språket utan också i fråga om läran.
I bibeln framställs kristendomen som ”en enda tro”. (Ef. 4:4—6) Men hur skulle katoliker runt om i världen kunna ha den tron, om det de blir lärda från barndomen varierar från land till land, ja, till och med från stift till stift inom samma land? Det är inte att undra på att katolska präster och lekmän i Frankrike strax före synoden sände ett brev till påven Paul VI, där man klagade över att det i Frankrike ännu inte förekommer någon av Vatikanen godkänd katekes och jämrade sig över ”den kvalitativt undermåliga undervisning som bjuds i moderna katekeser, publicerade under ledning av Nationella [katolska] centret för religiös undervisning”.
”Vi, kyrkans män, får ta på oss skulden”
Katolska ungdomar känner sig förvirrade, när det gäller religionsfrågor. Det har gjorts undersökningar också i katolska länder som undantagslöst uppenbarar att ”otron utbreder sig bland de unga, och de blir mer och mer skeptiska mot varje slag av trosbekännelse”. (Le Monde, 29 oktober 1977) Men hur kan man förvänta att ungdomar i katolska hem skall ha tro på Gud, när de matas med ”en jämnstruken blandning av psykologi och sociologi”, som kardinal Höffner, ärkebiskop i Köln i Västtyskland, uttryckte det. Som en sista tillflykt, innan man dyker ner i ateismens bottenlösa avgrund, söker sig många unga katoliker till österländska religioner.
Vems är felet? Kardinal Picachy, ärkebiskop i Calcutta i Indien, lade vid synoden skulden på katolska kyrkan själv, i det han slog fast att den ”svikit sin uppgift”. (Le Figaro, 21 oktober 1977) Kardinal Suenens, ärkebiskop i Mechelen-Bryssel i Belgien, instämde i denna kyrkans mea culpa (min skuld) och inledde med att citera Napoleon: ”Det finns inga dåliga soldater, bara dåliga officerare.” Sedan fortsatte kardinalen: ”Om så många ungdomar förkastar [katolska] kyrkan, är inte det i viss mån vårt fel? ... Skulden vilar på oss, kyrkans män, därför att vi i ungdomens ögon, genom vår stränghet, formalism eller vårt förbudstänkande, återspeglar föga eller ingenting av Kristi verkliga person.”
Ärkebiskop Nguyen Van Binh från Vietnam ”underströk att det var viktigt att tala till de unga på marxismens språk, för det var det enda språk de förstod”. (London Observer, 9 oktober 1977) Han sade: ”När det gäller språkbruket, måste det anpassas till en ny situation, ända därhän att man använder det marxistiska uttryckssättet, i likhet med [katolska] kyrkan i forna dagar, då den helige Tomas [ab Aquino, katolsk teolog på 1200-talet v.t.] använde Aristoteles’ uttryckssätt.” Sådant tal gillades emellertid inte av alla prelaterna som samlats i Rom till femte synoden.
Återspeglar två riktningar
Oenigheten kring konfirmationsundervisningen är en återspegling av den allmänna krisen inom romersk-katolska kyrkan, vilken i sin tur orsakats av djupa meningsskiljaktigheter mellan konservativa, traditionsbundna katoliker och moderna, framstegsvänliga katoliker. Som väntat gav sig båda dessa grupperingar snabbt till känna vid synoden.
De traditionsbundna rekommenderade att det skulle utges en gemensam katekes för hela den katolska världen. De framstegsvänliga röstade till förmån för att varje land, och till och med varje stift, skulle få ha skilda katekeser och undervisningsmetoder.
Den senare riktningen avgick med segern. Den franska provinstidningen La Voix du Nord rapporterade angående detta: ”Flertalet [av biskoparna] är av den uppfattningen att det måste tas hänsyn till kulturella skillnader och att det kristna budskapet måste överbringas på skilda sätt i olika stift.”
Detta är liktydigt med att säga att Gud borde ha försett varje land, ja, faktiskt varje stift eller förvaltningsområde inom katolska kyrkan, med en särskild bibel.
Några av prelaterna som var närvarande vid femte synoden talade för en katekes som var ännu mer grundad på evangeliet än tidigare katekeser varit. Det var ett avgörande besked. Men hur skall katoliker känna sig säkra på att deras ungdomar kommer att undervisas ur en katekes som är grundad på bibeln, när man i varje land eller i varje stift har frihet att välja den (eller dem) man föredrar? Trots den femte romerska synoden tycks det som om katoliker också i fortsättningen kommer att få lära sig olika saker på olika sätt, beroende på var de bor.
I en sammanfattning av vad man kom fram till vid dessa speciella möten i Rom med katolska biskopar gav Le Monde den här kommentaren: ”För att vara sanningsenliga måste vi säga att katoliciteten [allmänneligheten] i kyrkan blir mer och mer svår att spåra. Det finns föga enhet i tanke mellan den asiatiska, afrikanska och latinamerikanska [katolicismen]. ... Det är resultatet av 1977 års synod, som lämnat präster och gemene man bland katolikerna komplett likgiltiga.” Samma tidning konstaterade också: ”På 1800-talet förlorade kyrkan arbetarklassen. Nu på 1900-talet håller den på att förlora de unga, och det är ännu allvarligare.”
”Alla kristna bör vara kateketer”
Intressant nog kom det en antydan om vad lösningen kunde vara på denna världsomfattande kris i konfirmationsundervisningen. Det gjordes vid en presskonferens strax innan synoden avslutades, då kardinal Baggio, en inflytelserik medlem av romerska kurian, talade om det angelägna i att förmedla Guds ord på ett lättfattligt sätt. Han fortsatte: ”Alla kristna bör vara kateketer och dra människor till tron.” Den italienskspråkiga Oggi anmärkte: ”Den avslutade biskopssynoden, som avhandlade undervisning i religion, har avslöjat katolska kyrkans medvetenhet om följande: den pågående avkristningen, ateismen och likgiltigheten har sin grund i okunnighet om vad evangelium lär och om traditionell dogmatik.”
Ärkebiskop Benelli från Florens i Italien gjorde liknande kommentarer, i det han underströk behovet av ”katekisation som ger fortlöpande upplysning alltifrån barndomen och upp genom vuxen ålder”. Och ”synodalfäderna” publicerade vid synodens slut ett budskap om 18 punkter, där punkt 12 hade följande innehåll: ”[Att undervisa muntligt] är en förpliktelse av yttersta vikt som åvilar hela kyrkan. Denna förpliktelse har alla trogna, allt efter vars och ens omständigheter i livet och särskilda gåvor. Alla kristna är, eftersom de mottagit dopets och konfirmationens sakrament, kallade att kungöra evangeliet och att intressera sig för den tro deras bröder i Kristus har, framför allt barnens och ungdomarnas tro.”
”Inte längre lika nödvändigt?”
Beträffande den religiösa undervisning som konvertiter till kristendomen kunde få i början av den vanliga tideräkningen heter det i A Catholic Dictionary: ”I början av sin tillvaro fullgjorde kyrkan sin förpliktelse att undervisa dem som kom till den för att bli döpta (Mt. XXVIII, Matt. 28:19, 20). ... Vi kan än i denna dag få en exakt uppfattning om den undervisning som gavs i den tidiga kyrkan, för Kyrillos av Jerusalem [300-talet v.t.] har lämnat efter sig sexton böcker med lektioner i samtalsform, som förklarar trosbekännelsen för dopkandidaterna.”
Vad hände med den uppläggningen för undervisning i kristendomen? Varför ändrades det från undervisning som gavs före dopet till att bli en regelrätt skolgång för barn, som redan blivit döpta som små?
Samma katolska uppslagsverk upplyser oss: ”När världen blev kristen fanns inte längre samma behov att undervisa konvertiter, men barnen, och faktiskt även folk i allmänhet, behövde fortfarande kateketundervisning. Sålunda finner vi att det hölls ett kyrkomöte i Paris år 829, där man beklagade att katekisationen blivit försummad.”
Där har vi förklaringen. Katolska kyrkan antog att världen blivit kristen och övergav det tidiga kristna tillvägagångssättet att muntligt undervisa omvända som förberedde sig för dop. Och att döma av uttalanden vid femte synoden är situationen i dag densamma som den var år 829 v.t. Många katoliker ”klagar över att katekisationen är eftersatt”, inte bara för de yngre utan även för ”folk i allmänhet”.
Behovet av sann kristen undervisning är mer påtagligt i dag än det någonsin varit. Enligt vad katolska kyrkans egna präster tillstår, tillgodoser kyrkan inte detta behov. Men det finns en möjlighet att få kristen undervisning ”i evangelium och enligt evangelium”, såsom kardinal Lorscheider från Brasilien rekommenderade, och det utan att det kostar något.
Beträffande detta är det intressant att notera att publikationen El Catolicismo i Bogotá i Colombia rapporterade om religiösa ledare i Spanien, som hållit en konferens där de diskuterade kyrkornas svaga tillstånd i kontrast till Jehovas vittnens ”framgångar”. Konferensen konstaterade:
”Kanske är [kyrkorna] omåttligt försumliga i det som just är vittnenas största uppgift — att göra besök i hemmen, vilket hör hemma i den apostoliska metodiken i urkyrkan. Medan kyrkorna, i de flesta fall, inskränker sig till att uppföra tempel, ringa i klockor för att dra till sig folk och predika på sina mötesplatser, följer [vittnena] den apostoliska metoden att gå från hus till hus och att utnyttja varje tillfälle att vittna.”
Skulle du vilja att Jehovas vittnen kom hem till dig för att leda ett kostnadsfritt bibelstudium? Om du vill det, så kontakta vittnena på din ort eller skriv till utgivarna av denna tidskrift.