Vad händer med äktenskapet?

RAPPORTER från hela världen säger i stort sett detsamma: Äktenskapet som institution är i blåsväder.

Tidningar och tidskrifter publicerar helst det som är mest sensationellt. Det är en orsak till att man i massmedia så ofta framhåller äktenskapsproblem, medan man däremot inte kommenterar de många bra äktenskap som finns.

Men man kan ändå inte förneka detta faktum: Djupgående förändringar blåser med orkanstyrka mot äktenskapet som institution.

Hur allvarligt är det?

Hur allvarligt är problemet? Här följer några iakttagelser som är aktuella för nästan varje land på jorden.

Nederländerna: ”Den utveckling som hotar äktenskapet är knappast mindre långtgående i sin verkan än en världsrevolution.” — Utgivarna av boken The End of Monogamous Marriage?

England: ”Somliga anser att den här förändringen är århundradets största sociala jordskred.” — London Sunday Telegraph.

Mexico: ”Äktenskapet har kommit in i en period av förfall, värre än någonsin, varifrån det inte kommer att kunna resa sig.” — Doktor Juana Armanda Alegria, sociolog.

Förenta staterna: ”Ett stabilt, varaktigt äktenskap har blivit så enastående sällsynt att det på nytt har blivit intressant.” — Tidskriften McCall’s.

Somliga anlägger en så negativ syn på äktenskapet att en amerikansk observatör sade, inte enbart på skämt: ”Äktenskapslicensen borde kanske lyda: VARNING: HÄLSOVÅRDSMYNDIGHETERNA HAR FASTSLAGIT ATT ÄKTENSKAPET ÄR FARLIGT FÖR DIN HÄLSA.”

Skilsmässorna har ökat mycket

Under de senaste tio åren har skilsmässorna ökat mycket. I Australien fyrdubblades skilsmässorna under tio år. ”Äkta par upplöses precis som isberg i ett sommarhav. ... Det verkar som om något mycket djupgående skakar vår traditionella uppfattning om äktenskapet”, heter det i Australiens Women’s Weekly.

Tidskriften Maclean’s noterar att på 10 år har skilsmässofrekvensen i Canada femdubblats. Under samma tid fördubblades skilsmässofrekvensen i Sverige. Japan har haft en ökning under 14 år i följd. Vart tredje äktenskap i Rhodesia slutar nu med skilsmässa.

I England hette det i londontidningen Sunday Telegraph:

”Ett samhälle som håller fast vid familjeanordningen kan inte annat än förskräckas över den senaste skilsmässostatistiken. ... England har nu en av de högsta skilsmässofrekvenserna i världen: nästan vartannat äktenskap.

Med den farten kommer det snart att finnas lika många upplösta hem som oupplösta; lika många barn från upplösta hem som barn från oupplösta; och lika många övergivna hustrur som icke övergivna.”

Ingen form av politisk övertygelse är undantagen från den här utvecklingen. Skilsmässofrekvensen är ungefär lika hög i Sovjetunionen som i Förenta staterna. Tidskriften Soviet Life medger: ”I medeltal blir vart tredje äktenskap officiellt upplöst. Den siffran har vuxit, om man jämför med tidigare årtionden.”

Frekvensen är densamma i Förenta staterna: ett äktenskap på tre slutar med skilsmässa. Och då inbegriper det också ett allt större antal äldre par, som varit gifta i 20 år eller mer. Det är sant att många som skiljer sig gifter sig igen. Men nästan hälften skiljer sig på nytt!

Världens religioner är inte heller undantagna från den här utvecklingen. Till och med bland judiska äktenskap, där familjetraditionen en gång var mycket stark, sker nu ett sammanbrott. Vid ett möte, där 1.000 ortodoxa rabbiner träffades för att diskutera ämnet ”Amerikanskt-judiskt familjeliv — kris och sammanbrott”, erkände man att fyra av 10 judiska äktenskap upplöstes.

Ännu en utveckling

Det finns ännu en utveckling som har allvarliga konsekvenser för äktenskapet som institution. Fler och fler människor väljer att sambo, dvs. att bo ihop utan att vara lagligt gifta. Det tycks vara så att de inte vill binda sig, utan vill vara fria att avbryta förbindelsen närhelst de önskar.

Det är naturligtvis inget nytt att människor lever tillsammans utan att vara lagligt gifta. Det har länge varit en sedvänja bland vissa människor i många länder. Det är den enorma ökningen av antalet människor som lever på det här sättet, och att det är så allmänt vedertaget, som är nytt. Särskilt bland yngre människor ökar antalet snabbt. Men det är inte begränsat till dem. Det är allt fler äldre människor som gör likadant.

I en nation i Sydamerika uppskattar man att mellan 40 och 50 procent av paren nu sambor. I Förenta staterna steg år 1977 siffran av antalet män och kvinnor som delar hushåll utan att vara gifta eller släkt med varandra till omkring 1.500.000, jämfört med omkring 650.000 år 1970.

En fastighetsförvaltare i ett afrikanskt land sade: ”Jag förstår faktiskt inte vad som har skett bland de unga människorna. I det här hyreshuset byter man partner — utan att gifta sig — så ofta att jag aldrig vet säkert vem som kommer för att betala hyran nästa månad.”

Varför många tar avstånd från äktenskapet

Det dåliga exempel som deras föräldrars äktenskap utgör är en orsak till att somliga väljer att inte gifta sig. Det har ofta visat sig att barn som levat i hem, där föräldrarna haft kniven på strupen på varandra, har tagit känslomässig skada.

Detta är inte heller bara ett talesätt. Vid en undersökning angav en fjärdedel av de hustrur som sökte skilsmässa att orsaken var fysisk misshandel från mannen. Sociologen Richard Gelles vid University of Rhode Island i USA fann att över hälften av de gifta par han intervjuat hade brukat våld mot varandra. Auktoriteter säger att hustrumisshandel är det ”minst rapporterade brottet”. Och nu finns det också ett betydande antal äkta män, som har misshandlats av sina hustrur!

Den skada som kan tillfogas ofödda barn är ännu en sorglig följd av trassel i äktenskapet. Doktor Dennis Stott, en kanadensisk psykolog, säger att havande kvinnor, som utsätts för de påfrestningar ett olyckligt äktenskap för med sig, kan komma att föda dubbelt så många fysiskt och emotionellt handikappade barn som de mödrar som är relativt fria från äktenskapliga påfrestningar.

Vakna!:s korrespondent i Spanien ger därför följande kommentar:

”Nu för tiden är många unga människor skräckslagna inför utsikten att göra ett misstag som varar livet ut. Ganska många är fortfarande psykiskt hämmade på grund av sina föräldrars olyckliga äktenskap, som de fått lida följderna av under långa och plågsamma år. De vill inte att deras egna eventuella barn skall bli samma slags misslyckade krakar som de var.”

Det som händer med äktenskapet världen runt är en bister verklighet som vi inte kan komma ifrån. Det är ingen vacker bild. Det ger upphov till mycket bekymmer och elände både för äktenskapskontrahenterna och för deras barn, som kanske skall bli morgondagens mödrar och fäder.

Varför händer allt detta nu? Kan de, som vill bli lyckliga i sitt äktenskap, bli det? Eller är det möjligen så att det är fel på äktenskapet som institution?