Konstens hemvist i Sydney

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

NÄR orkestern har stämt instrumenten, tonar belysningen sakta ner och publiken tystnar. En taktpinne höjs och ouvertyren börjar. Ridån går upp, och första akten av en opera skall just börja i Sydneys operahus.

Men det här stället är långt mer än ett operahus. Området, som omfattar 18.000 m², har fyra stora salar för föreställningar, två restauranger, ett bibliotek, en reception, en utställningslokal, allt utrymme som behövs för repetitioner och klädloger, kontor för administration och förrådsutrymmen — allt som allt omkring 900 rum!

Byggnadsteknik och arkitektur

Det finns antagligen inte någon annan enskild byggnad i världen, där man använt tusentals timmar till beräkningar med hjälp av datorer. Faktum är att sedan man hade valt ut den arkitektoniska utformningen, använde ingenjörer omkring tre år för att räkna fram hur man skulle bygga den. Sydneys operahus öppnades officiellt den 20 oktober 1973, omkring 16 år efter formgivningsstadiet.

Byggnadskomplexet ligger på en udde som sticker rakt ut i Sydneys vackra hamn. Det liknar ett virrvarr av 10 jättestora, glittrande vita snäckor, som står på högkant och når samma höjd som en 22-våningsbyggnad. Snäckornas öppning är täckt av en väldig vägg av bärnstensfärgat (topas) glas — 2.000 glasrutor i 700 olika storlekar!

Trettiotvå länder tävlade om privilegiet att få utforma det här operahuset, och det kom in 233 tävlingsförslag. Första pris gick till en 38-årig dansk arkitekt, Jørn Utzon, som funderat ut ett förslag, som skulle föreställa de vindfyllda seglen på båtarna som seglade i hamnen. Hans förslag krävde att man kunde få upp 16.000 m² betong i luften och hänga upp det där. Alla de snäckliknande betongformationerna var oregelbundet buktade. Ingenjörer i London experimenterade med sex olika konstruktionsmetoder, men ingen gick att använda. Man började faktiskt med grunden innan man ens visste om det var möjligt att uppföra en byggnad efter den här fantastiska idén.

Den danske arkitekten föreslog till slut att man ändrade snäckornas oregelbundna form, så att den fick formen av ett klot — 150 meter i diameter. Detta innebar att var och en av de 10 snäckorna, fastän med olika höjd, skulle ha samma grundläggande buktning. Den nya utformningen förenklade konstruktionen enormt.

Den bärande stommen, som formar väggarna i varje snäcka, smalnar av från en mycket liten punkt vid markplanet och breder ut sig allteftersom den reser sig uppåt, och de buktar också inåt för att forma både taket och väggarna. Den grundläggande vägg- och takformationen liknar en utslagen solfjäder.

Betongbyggnaden är klädd med över 1.000.000 keramiska plattor. En del av plattorna är skinande vita, och andra har en krämfärgad yta. Den ofantliga vita byggnaden framträder ännu mer genom att den står på en sockel eller plattform av ljusröd granit. På framsidan finns vad man påstår vara den största utomhustrappan i världen som är i bruk.

Över 6.000.000 besökare har kunnat njuta av tusentals föreställningar här sedan det officiella öppnandet. Det underbara läget och arkitekturens fascinerande skönhet har lovordats mycket. Man anser allmänt att akustiken i hörsalarna är bland världens bästa. En musiker sade om konsertsalen: ”Vi måste vara så noga med vad vi spelar — akustiken är så bra.”

Varje sal är så akustiskt utformad att ljudet varken blir förvanskat eller behöver förstärkas. Men i varje sal är en fulländad högtalaranläggning installerad. När så behövs sprider det här systemet ljudet lika till alla sittplatser utan att förvanska det och med samma styrka överallt. Av akustiska skäl finns det inga mattor på golven i de två stora salarna. Det hörs knappast när någon sätter sig eller reser sig, därför att alla stolarna regleras hydrauliskt.

De som kommer för sent till en föreställning måste vänta utanför, tills det blir en lämplig paus. Men det gör inte så mycket, därför att publiken utanför, artisterna eller personalen när som helst genom intern TV kan se och höra vad som händer på de olika teatrarna.

Luften verkar frisk, och temperaturen är precis lagom. En anläggning för luftkonditionering — som kostat omkring 20 millioner kronor — byter var åttonde minut ut luften på alla teatrarna och varannan minut i köket.

För vanliga besökare är tillträde förbjudet i de många korridorerna, trapporna och rummen bakom kulisserna och på det plan som ligger under huvudhörsalen. Här kan till exempel dirigenten för en symfoniorkester i sin klädloge stämma ett instrument genom att framkalla precis det ljud han behöver med hjälp av sin ”rumsservicemodul”. Genom intern TV kan han på förhand se publiken eller iaktta sin orkester när den stämmer eller repeterar. Han kan till och med titta på en föreställning i en annan hörsal. Efter sin föreställning kan han, om han vill, koppla av och titta på en film på modulen. Samma modul har en telefon, där han kan ringa till vilken plats i världen han vill.

Genom alla irrgångar av korridorer, trappor och rum har en del medverkande irrat bort sig. En dirigent sade: ”Jag har gått vilse två gånger på väg till scenen. Ena gången hamnade jag i matsalen och den andra i en städskrubb.”

Konsertsalen, med sina 2.690 sittplatser och med taket i profilerad björk 27 meter ovanför, är mycket imponerande. Här kan man lyssna till symfonier, kammarmusik, körer eller populärmusik. Konsertsalen används också till sammankomster. Här finns en tolkanläggning för ända upp till fem språk. Eftersom den här anläggningen bygger på radio, behövs inga kontakter eller sladdar för att koppla på hörlurarna.

Högt ovanför podiet finns 21 stora ringformade ”akustiska moln” av akryl upphängda. Dessa kastar en del av ljudet tillbaka till scenen och ger orkestern dess eget privata akustiska system utan att inkräkta på det ljud som riktas ut till åhörarna.

Den stora orgeln för omkring 2 millioner svenska kronor, som fortfarande är under uppförande, utgör en dramatisk kuliss på scenen. Den kommer att bli världens största mekaniska orgel med 10.500 pipor. Åhörarna kommer bara att kunna se 100 av de blanka tennpiporna och 24 bronsklockor. Orgeln kommer att bli 15 meter hög, och 9 meter kommer att vara ovan golv. Organisten måste se dirigenten på intern TV.

Det finns också mindre teatrar. Den dramatiska teatern, med 544 platser, har en scen som går att ändra. Dess främre del kan sänkas ner, så att den blir ett orkesterdike, alternativa entréer för skådespelarna eller extraplatser. Scenen har också två koncentriska vändskivor så att scenen kan förändras på några sekunder. Eller också kan skådespelarna helt enkelt gå från den ena till den andra, som om de gick från ett ställe till ett annat. Precis som i alla hörsalarna kan ljuset på scenen programmeras så att det tänds och släcks automatiskt. Ända upp till 200 ljusförändringar kan lagras på ett databand för att användas närhelst en föreställning skall framföras på nytt.

Operateatern

Den här kvällen njöt vi av en opera på operateatern med sina 1.547 platser. Det var lätt att koncentrera sig, för väggar och tak är svartbetsade, så att inte något synligt skall distrahera. Det var fyra akter, med korta pauser mellan dem så att man kunde förändra scenen. Eftersom det var mycket litet utrymme på sidorna, undrade vi vart kulisserna tog vägen. Vi fick reda på att en speciell hissplattform hissar upp lättare kulisser i utrymmet ovanför scenen eller, från en plats under scenen, kulisser, som är ända upp till tre våningar höga. Tack vare att en stor del av scenen är vridbar, kan man snabbt förändra kulisserna under en akt.

Ett nytt internationellt varumärke

På dagarna är det livlig verksamhet överallt med repetitioner, matinéföreställningar, föreläsningar under lunchtid, filmförevisningar, besökare som tittar runt, människor som lunchar på utomhusrestaurangen åt hamnen till, och också människor som använder lunchen till att jogga på ”Broadwalk” för att hålla sig i form.

Men det är livligast på kvällarna. Med sina 10 stora vita, upplysta taksnäckor, omgivna av hamnens ljusprickar, tycks hela komplexet leva som i en annan värld. Här kommer unga och gamla, iförda juveler och pälsar eller enbart klädda i skjorta och jeans, för att under några timmar fly bort från livets hets och påfrestningar in i fantasins värld.

Tillsammans med Sydney Harbour Bridge, kängurun och koalabjörnen har byggnadskomplexet blivit en ny internationell symbol för Australien. Sedan vi har besökt det, kan vi verkligen instämma i att det hela är imponerande och en fantastisk byggnadsprestation — en hyllning till människans gudagivna skaparförmåga.