Den dag vårt barn kom till världen
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland
EN ARTIKEL i den tyska tidskriften Stern väckte min uppmärksamhet. Den beskrev ett sjukhus, det första i sitt slag i Tyskland, där mammorna får ha sina nyfödda barn inne hos sig i rummet ända från födelsen. En del läkare är mycket ivriga förespråkare för denna anordning, som vanligen kallas ”rooming in”. Andra ifrågasätter lika kraftfullt det tillrådliga i ett sådant system.
I artikeln i Stern sades det: ”Papporna ombeds vara närvarande under förlossningen. Hassauer [en av sjukhusets gynekologer] sade: ’Mer än 50 procent av männen samtycker till detta, och de flesta är till stor hjälp för oss. De är till uppmuntran för sina hustrur under nedkomsten; de håller dem i handen och tröstar dem. Inte en enda har svimmat ännu.’” — 21 april 1977.
När jag läste artikeln, kom jag att tänka på en av mina vänner, som nyligen hade varit närvarande, då hans dotter föddes. Jag gjorde därför ett besök hos honom och hans hustru för att höra deras intryck. Medan Jenny gav ifrån sig små förtjusta gurglande ljud i rummet intill, satt vi och pratade.
”Vems idé var det att du skulle vara med?” frågade jag.
”Det var faktiskt min hustrus idé. Redan från början planerade vi att jag skulle vara med under förlossningen. Den här planeringen är väldigt viktig. Vi skaffade oss många böcker som handlade om naturligt barnafödande.”
”Jag ville verkligen föda på ett naturligt sätt”, sade hans hustru. ”Jag kunde inte tänka mig något mera naturligt än att min man skulle vara närvarande.”
”Men hör inte sådana här anordningar mer eller mindre till undantagen, åtminstone här i Tyskland?” frågade jag.
”Efter vad vi har läst”, svarade hon, ”börjar det i en del länder bli mer och mer vanligt att papporna är närvarande, men det har inte slagit igenom här i Tyskland än. Det finns sjukhus som är emot det. Vi frågade i förväg för att vara säkra på vilken uppfattning man hade på det sjukhus vi skulle begagna oss av.”
”Hur många gånger hörde du talas om pappor, som var närvarande när deras barn föddes, medan du låg på sjukhuset?”
”Det måste ha fötts minst hundra barn medan vi var där. Så vitt jag vet var min man den ende far som var med under förlossningen. En av sjuksköterskorna talade senare om för mig att papporna sällan är närvarande.”
”Jag skulle vilja veta varför.”
”Jag tror”, sade min vän, ”att det är därför att varken mannen eller hustrun vet vad de har att vänta. De är rädda. Om man förbereder sig väl, är det egentligen ingenting att vara rädd för.”
”Vad menar du med att ’förbereda sig’?”
Förberedelser
”I de böcker vi läste”, sade hans hustru, ”fanns det kapitel som var särskilt avsedda för män och som talade om vad de kan göra för att hjälpa sina hustrur. Böckerna tog också upp andningsteknik och avslappning, vilket hjälper till att förhindra kramper i mammans kropp. Detta underlättar förlossningen.”
”En annan sak som var till hjälp”, fortsatte hennes man, ”var att vi i förväg besökte förlossningsrummet tillsammans. Det får man göra, om mannen är intresserad, och det var jag verkligen. En sköterska förklarade hela förloppet för mig och besvarade alla mina frågor.”
”När jag förberedde mig för förlossningen”, tillade hans hustru, ”övade jag avslappning och andningsteknik inför min man. Därför visste han vad jag skulle göra, när värkarna började. Han visste till exempel att han skulle vara på min högra sida, när barnet föddes, och att han skulle ha en mjuk, fuktad svamp som han skulle torka mina läppar med efter varje sammandragning. Vilken underbar känsla det var! Jag kunde slappna av igen. Mina läppar var fuktiga. Jag kände att jag orkade med nästa värk och kunde andas ordentligt. Om jag hade varit törstig eller om jag hade varit torr om läpparna eller tungan, skulle det ha varit mycket svårare för mig att koncentrera mig på att göra det jag hade övat.”
”I våra böcker stod det också att när värkarna började, skulle jag inte prata med min hustru. Hon skulle inte hålla i min hand. Du förstår, i så fall skulle hon trycka den hårt, och det skulle förorsaka spänningar i andra muskler, där hon skulle vara avslappnad. I stället skulle jag hålla henne i handen och hålla fast den, så att hon inte kunde gripa tag i barnmorskan eller filten eller kudden eller något annat i närheten. Detta hade en avslappnande verkan på henne och hjälpte henne att samarbeta med sin kropp, inte motarbeta den.”
”Fick inte läkaren och sköterskorna dig att känna det som om du var i vägen?” ville jag veta.
”Nej, inte alls. Jag tror att de var imponerade. De uppskattade det intresse jag visade. Det verkade som om de betraktade mig som en av dem. Och tro mig, det var ett verkligt lagarbete. Jag stod vid min hustrus högra sida, en sköterska stod vid sidan av hennes ben, en annan sköterska stod på andra sidan och doktorn i mitten. När krystvärkarna kom, sade doktorn till min hustru: ’Krysta nu, krysta.’ En av sköterskorna höll i min hustrus ben, medan den andra böjde sig fram och försökte hjälpa barnets huvud att tränga igenom. Min uppgift var att hålla henne om ryggen och hjälpa henne upp i sittande ställning, så att hon skulle kunna krysta bättre. När värken var över, tog vi igen oss och pratade tills nästa värk kom.”
”Efter förlossningen talade jag med en sköterska från Taiwan, som arbetar här i Tyskland”, sade hans hustru. ”Hon sade att när ett barn föddes i hemmet på Taiwan, kände sig mannen väl till mods. Han var i sin egen miljö och hade så att säga ansvaret — som mannen i huset. Barnmorskan gav honom olika sysslor att utföra, som att koka vatten och ta fram rena handdukar. Hon fick honom att känna att han behövdes. Men det var för tio år sedan. Nu när många barn på Taiwan föds på sjukhus, känner sig männen överflödiga. Men kvinnorna på Taiwan säger att de kände sig mer avspända, när deras män var hos dem.”
”Jag skulle tro att de flesta kvinnor önskar att deras män är närvarande”, anmärkte jag.
”Jag ville det. Men jag har märkt att inte alla kvinnor känner det på samma sätt. De flesta unga mammor på sjukhuset var oförberedda inför förlossningen. De var nervösa. De visste inte hur den skulle gå till eller hur de skulle reagera. Många hade fått en felaktig uppfattning genom överdrivna berättelser om svårigheterna vid en förlossning. De ville inte att deras män skulle se dem när de hade ont, kanske grät och skrek. Utan förberedelser skulle inte heller männen veta hur de kunde hjälpa sina hustrur under värkarbetet, särskilt om det varade i många timmar. Av den orsaken föredrar många män att inte vara med. De känner sig utanför, överflödiga, ja, rentav ovälkomna.”
”Men tror du inte att de med lämpliga förberedelser skulle kunna känna det annorlunda?”
”Jo, det tror jag. En del kvinnor tycks ångra att de inte förberett sig bättre och att deras män inte varit hos dem. När deras män kommer och hälsar på dem, försöker de berätta hur det varit. Men man kan egentligen inte tala om för en person riktigt hur det är. Känslorna är också inbegripna. Man måste uppleva det tillsammans. Här har man nu väntat i nio månader för att få veta om det skall bli en pojke eller flicka, om barnet skall bli friskt eller inte, och man har kämpat så hårt under de sista värkarna, kämpat med hela kroppen. Så får man plötsligt höra sin man — inte doktorn, inte sjuksköterskan, utan sin egen älskade man — säga: ’Älskling, vi har fått en liten flicka!’ Det kan verkligen få en att gråta av glädje.”
”Det förstår jag. Hur känner sig då pappan?”
”Det känns underbart! Jag såg hur vår dotter föddes fram, hur hon skildes från sin mamma, hur sköterskan torkade av henne och sedan gav henne åt hennes mamma. När jag lämnade sjukhuset och klev in i bilen för att åka hem, hade jag en överväldigande känsla av att någonting oerhört viktigt hade inträffat. Jag hade själv sett det. Jag kände plötsligt en instinktiv önskan att hejda alla människor och berätta för dem att min fru hade fått ett barn. Ja, det var inte bara en önskan att berätta det för dem. Det var det att jag hade varit med också. Jag hade sett det! VI hade just fått VÅRT barn!”
Bestående verkan
Det var särskilt en sak som gjorde intryck på mig i artikeln i Stern. Det stod att sju års undersökningar av metoden med ”rooming in” tycks visa att föräldrar som förbereder sig inför sitt barns födelse har starkare känslor för barnet efteråt än de som inte gör det. Jag frågade mina vänner vad de menade om detta.
”Jag tror att när mannen står där och hjälper sin hustru i det kritiska födelseögonblicket, kommer de varandra närmare”, förklarade mannen. ”Och det råder ingen tvekan om att ett gott förhållande mellan man och hustru bidrar till ett gott förhållande mellan föräldrar och barn längre fram. Jag kan inte tro annat än att det måste ha en gynnsam verkan.”
”Och vad har mamman att säga?”
”Jo, jag håller fullständigt med om det”, svarade hans hustru. ”Jag var till exempel så upptagen av det jag höll på med att det fanns saker som jag inte kunde lägga märke till på samma sätt som min man kunde. Att vi kompletterade varandra när det gällde detaljerna hjälpte oss verkligen att uppleva det hela tillsammans.”
”Men naturligtvis”, tillade hennes man, ”kan en man onekligen vara en kärleksfull far och en hängiven kristen även om han inte var närvarande, när hans barn föddes.”
Mina vänner hade gett mig något att tänka på. Det märktes att det inte rådde någon brist på naturlig tillgivenhet i deras familj. Jag undrade om inte gemensamma förberedelser och upplevelser före och under barnets födelse kunde göra mycket för att åstadkomma och bevara en varm atmosfär i familjen. Det kunde vara något för blivande föräldrar att tänka på. Men det var tydligen något som inte kunde göras utan kunskap och noggranna förberedelser.
Jag minns fortfarande min väns avslutande ord, medan lilla Jenny jollrade i bakgrunden: ”Det är någonting fantastiskt att hjälpas åt, när man skall få barn. Jag glömmer aldrig den dag VÅRT barn kom till världen.”