Intresset för bibeln ökar i Italien
MÅNGA uppriktiga människor i Italien undersöker Guds ord för att få en lösning på livets problem. De är lyckliga över att finna denna lösning och blir Guds tjänare och förkunnare av de goda nyheterna om hans messianska rike. Några talande erfarenheter från det verkliga livet visar den starka önskan som de har att lära mer om Gud och därigenom övervinna svårigheter.
Det är ofta en ny erfarenhet för många att antingen se eller läsa bibeln, även om de är så kallade kristna. Detta var fallet med en uppriktig person som berättar:
”Jag var katolik, även om jag inte var flitig kyrkobesökare. Men när jag gick i kyrkan, gjorde jag det med en viss övertygelse och ett visst allvar. Men mer och mer utvecklades en känsla av tomhet i mitt hjärta och en allvarlig önskan att bli en värdigare tillbedjare av Gud. Jag hade ingen kunskap i bibeln; så jag började fundera på att läsa den. Eftersom jag har en bror som är katolsk präst, bad jag honom om att få en bibel. Han gav mig ett exemplar som gåva och sade: ’Läs den, och sedan kan vi samtala om den.’ Då jag började läsa den, märkte jag snart skillnaden mellan bibelns läror och kyrkans. Samtidigt berättade en vän till mig om några Jehovas vittnen han hade träffat i Turin. Jag fick tag i dem och gjorde upp om ett bibelstudium tillsammans med dem. Min bror gjorde allt han kunde för att avskräcka mig, och även om han lyckades för en tid, tog jag snart åter upp mitt studium och gjorde framsteg, och år 1974 blev jag döpt. Jag känner nu glädje över att leva och över att ha blivit av med den känsla av tomhet som jag hade då jag var okunnig om Guds ord.”
Kunskap om Guds namn hjälper till att ge klarhet
Något som kännetecknar de goda nyheterna är att de bekantgör Guds namn, Jehova. En man från södra Italien berättar om hur denna upplysning påverkade honom, och han säger:
”Min första kontakt med Jehovas vittnen hade jag för många år sedan. Vid den tiden var jag ivrig katolik, och själva tanken att försumma mässan på söndagen var en otänkbar synd. Det var därför som jag inte ville lyssna till vittnena, när de besökte mig. Men jag samtyckte slutligen till att samtala om bibeln. Bland det första jag lärde mig var namnet på vår Gud — Jehova. Vad som förundrade mig mest var det antal gånger som bibeln omnämner Guds namn och att Jesus själv (i mönsterbönen som han gav sina lärjungar) framhöll betydelsen av att helga detta namn. Snart insåg jag att många av de läror som jag hade trott på var oskriftenliga och endast traditioner som människor själva hittat på. Jag gjorde därför de nödvändiga förändringarna i mitt liv. Jag lämnade kyrkan och de olika sportklubbarna i församlingen samt gjorde andra förändringar. Senare blev min hustru och jag döpta i vatten som Jehovas och hans Sons, Jesu Kristi, tjänare.”
Bibelns livgivande budskap tilltalar många
En önskan som många människor har, nämligen att vinna det eviga liv som bibeln framhåller, föranleder dem att undersöka sanningen i Guds ord. En man från Toscana skriver:
”Mitt liv tedde sig på samma sätt som det gör för de flesta katoliker. Jag trodde på att Gud fanns till och följde kyrkans traditionella läror. En dag kom två av Jehovas vittnen på besök, och jag blev särskilt tilltalad av en av deras frågor: ’Skulle du tycka om att få se dina barn bli gifta och dina barnbarn och dina barnbarnsbarn växa upp och bli vuxna?’ Du kan förstå att jag blev intresserad av denna tanke, om du betänker att jag är far till tretton barn. Eftersom jag tog vård om den lokala kyrkogården, hade jag dessutom den största delen av mitt liv varit omgiven av döda människor. Det eviga livet, som omtalades i bibeln, tycktes mig därför omöjligt, trots min religion. Jag accepterade på en gång ett bibelstudium. Snart började medlemmar av min familj att motstå mig. Prästerna i trakten gjorde också sitt för att skapa oro. Och det blev andra svårigheter, bland annat hotet om att jag skulle förlora mitt arbete. Men jag höll ut, och detta har gett god frukt. Min hustru är nu intresserad av de ’goda nyheterna’, och min familj är nära förenad. Mina barn har ett regelbundet familjestudium i bibeln för att bygga upp tron, och jag tackar Jehova för att han hjälpte mig att finna frid i sinnet, en rätt gemenskap med honom och ett säkert hopp för framtiden.”
Äldre person intresserad av att tjäna Gud
De goda nyheterna som förkunnas av Jehovas vittnen i Italien tilltalar människor i alla åldersgrupper, även ”äldre medborgare”, som helt naturligt tänker mycket allvarligt på livet och önskar få ett hopp för framtiden. En dam i 60-årsåldern berättar om sin erfarenhet och säger:
”Ända sedan jag var 10 år, det vill säga under 50 år, hade jag besökt mässan och tagit nattvarden varje morgon. Min äldsta dotter, som också var hängiven katolik, hade talat med Jehovas vittnen. På grund av frågor som hade uppstått kände vi behov av att få vissa läropunkter klarlagda för oss av en kvalificerad präst. Jag blev i högsta grad förvånad, då teologen som vi frågade uttryckligen förklarade att varken limbus eller skärselden existerade. Det kändes som om allting jag trott på störtade samman runt omkring mig. Jag insåg att allt det som jag hade gjort under min livstid kunde ha varit fåfängt — till exempel alla böner och mässor för de döda. I ett annat samtal bad vi om en förklaring på treenigheten, och min dotter frågade: ’Om Jesus Kristus var Gud, varför försökte då Satan fresta honom, om han visste att han var Gud själv? Insåg han inte att det skulle vara meningslöst?’ Prästens svar kunde vi inte alls godta. Han sade: ’Satan visste inte att Jesus var Gud.’ Från och med då bestämde vi oss för att samtala med Jehovas vittnen och använda endast bibeln som grundval. Snart godtog jag och sex andra familjemedlemmar sanningen, och jag är nu döpt och en sann tillbedjare av Jehova Gud och lycklig över att tjäna honom i enlighet med sanningen i hans ord.”
Är det rätt att byta religion?
Kan Gud godkänna att en person, som har gått så långt att han gått in i en religiös orden, byter religion? En före detta katolsk munk berättar följande om sitt liv:
”Den dag jag fyllde 35 år blev en minnesvärd dag för mig, eftersom den sammanföll med den dag jag bestämt mig för att lämna klostret, där jag hade bott i många år. Varför hade jag fattat detta beslut? Det var ett resultat av de missräkningar jag upplevt. Den kalla atmosfär som genomsyrade omgivningen, det formella språk vi använde då vi talade till våra överordnade, den regelbundna avskildheten för meditation och botgöring, fattigdoms- och lydnadslöften som gick till sådan ytterlighet för att späka oss — alla dessa ting gjorde att detta levnadssätt var mycket olyckligt. Ett annat skäl till att jag var otillfredsställd var min övertygelse att bibeln var Guds ord. Men jag kunde inte förstå den. Och då jag ställde frågor till mina överordnade, brukade jag få svaret: ’Du kan inte förstå dessa ting.’ Efter alla dessa år bestämde jag mig slutligen för att lämna klostret. Abboten gav mig dispens från mina löften och sade i vrede: ’Ta ditt pass till helvetet!’
Jag fick sedan ett arbete i staden och ett rum i ett privat hus. En kväll när jag kom hem sent, gick jag förbi för att säga godnatt till min värdinna och blev inbjuden att ta del i ett samtal som hon hade med två män. Jag såg att de studerade bibeln och tänkte då med orätt: ’O, du store tid, jag har fått ett rum hos protestanter!’ Men jag antog inbjudan. Senare bestämde jag mig för att anta ett bibelstudium i mitt eget rum. Jag började åter att undersöka min religion mycket omsorgsfullt, men detta bekräftade endast vad jag redan visste. Dessutom var kyrkan tom och kall. Sedan var jag med vid ett möte i Jehovas vittnens Rikets sal. Vilken skillnad! Alla talade med alla, alla kände varandra väl, och de fick del av värdefull undervisning. Jag hade snart mod att för första gången försumma mässan på söndagen. Längre fram var jag med vid Jehovas vittnens områdessammankomst. Jag såg mig mycket noggrant omkring för att se om andra församlingar hade samma tro och ande, och jag blev övertygad då jag såg samma ande, tro och broderliga kärlek bland alla de närvarande. Jag blev slutligen döpt exakt ett år efter det att jag lämnat klostret.”
Det är alldeles som aposteln Paulus skrev: ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ och ande, och leder och deras märg, och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter.” (Hebr. 4:12) Guds ord kan förändra liv, och dess sanning upplyser sinnet och hjärtat och ger ett uppsåt i livet och ett hopp för framtiden. De som uppriktigt studerar det utvecklar kärlek till sin medmänniska. Denna kärlek är ofta det första som tilltalar dem som uppriktigt söker Gud. Jesus framhöll att det skulle vara så, då han sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Joh. 13:35.
De ”goda nyheterna” som förkunnas av Jehovas vittnen finner således en plats i många italienares villiga hjärtan. Jehovas vittnens 42 församlingar i Rom, såväl som de mer än 1.200 andra församlingarna som finns utöver Italien, blomstrar och ökar. Vid vittnenas konvent som år 1978 hölls i Rom och Milano var mer än 111.000 närvarande! Och 2.288 blev döpta för att delta i att sprida de ”goda nyheterna” till många fler gudfruktiga människor här i Italien.