De bor vid sidan av en tidsinställd bomb!

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

SKULLE du vilja bo vid sidan av en tidsinställd bomb — en som när som helst skulle kunna explodera med enormt förödande våldsamhet? ”Inte en speciellt angenäm framtidsutsikt”, skulle du kanske säga. Men detta är situationen för tusentals människor som bor i städerna och byarna runt den majestätiska vulkanen Mayon i Bicolområdet på Filippinerna.

För det mesta höjer sig det 2.400 meter höga berget Mayon lugnt och fridfullt över de gröna, bördiga slätterna i Albay på den södra delen av ön Luzon. Det perfekt formade berget — en fullständigt regelbunden kon — syns på flera mils avstånd och är för många symbolen för landskapet i Bicol. Men då och då exploderar denna tidsinställda bomb. Under årens lopp har det eldsprutande berget krävt tusentals människors liv, då friden i landskapet störts av smält lava, glödande aska och väldiga, förbrända stenblock, som med en otrolig kraft slungats mot de försvarslösa bambuhyddorna nedanför.

Följaktligen har människor som under lång tid varit bosatta i området ofta en levnadshistoria förbunden med vulkanen. Och ytterligare ett kapitel skrevs förra året. Ett stort antal människor blev tillfälligt avbrutna i sin dagliga verksamhet, då det återigen tycktes dra ihop sig till en bombexplosion.

Utbrott i det förflutna

Mayon har många gånger haft våldsamma utbrott, som ofta orsakat förlust av liv. Det mest förödande utbrottet inträffade i februari år 1814, då 1.200 människor omkom i städerna Cagsawa, Camalig och Budiao. I Cagsawa står den översta delen av en gammal kyrka i spansk stil som ett minnesmärke över händelsen. En skur av stenar och aska begravde resten av byggnaden, tillsammans med de arma församlingsborna, som flytt in i kyrkan i hopp om att undfly det våldsamma utbrottet.

Det senaste utbrottet inträffade år 1968. Eftersom Mayon har fått rykte om sig att ha ett utbrott vart tionde år, var många människor oroade över vad år 1978 skulle föra med sig. I maj det året bekräftades deras farhågor! Den 3 maj verkade det som om det väldiga berget ”klarade strupen” — redo för ett uppvaknande. Under ett dygn registrerades 12 skalv av de ständigt aktpågivna bevakningsstationerna runt vulkanen. Man observerade att lava trängde fram på vulkanens sydvästsida, medan man kunde höra ett underjordiskt dån och se ånga och blå gas välla ut ur kratern.

På vakt

Omedelbart utlöstes full beredskap i området. Farozonen begränsades till ett område på 6 kilometer runt vulkanen. Hotade byar förbereddes för snabb evakuering. Det tycktes råda en verklig fara för livet.

Allteftersom situationen blev mer hotande, gjorde myndigheterna allt de kunde för att förhindra en tragedi. Genom radio och TV informerades människor om de vanligaste hälsoproblemen, som man kunde förvänta till följd av evakuering och vulkanens verksamhet. De varnades för benbrott, bränn- och chockskador och andningsproblem, såväl som för diarré och andra tarmsjukdomar. Människor hörde talas om farorna med heta, kraftiga vindar från lavaströmmar, rullande glödande stenblock, sprickor orsakade av jordbävningar och förändringar i floders lopp. Personer med andningssvårigheter varnades för att det skulle kunna regna ner aska.

Under tiden som människorna i området vidtog skyddsåtgärder, intensifierade berget sakta sin aktivitet. Den 8 maj hade lavan krupit ner till mitten av vulkanens sydvästsluttningar. På vulkanens sydsida, omkring 700 meter nedanför kratern, hopades sönderfallna klippblock. Detta gav anledning att frukta ett jordskred i händelse av kraftigt regn. En del människor evakuerade frivilligt sina hem och flyttade till tillfälliga bostäder, som myndigheterna ordnat. Invånarna i vissa trakter berättade att de kunde känna den heta luften från lavan.

Dags att evakuera!

Den 9 maj beordrades evakuering för många människor, som var bosatta på sydvästsluttningen — det område som var direkt hotat av lavaströmmen. Vid det här laget hade tidningarna utförligt rapporterat om vulkanens verksamhet. Snart strömmade turister till provinshuvudsstaden Legaspi, som låg 15 kilometer från vulkanen. Att se den glödande lavan, ångan och röken och höra mullrandet från det väldiga berget var oförglömliga upplevelser. Ett ögonvittne sade: ”Sett mot den mörka kratern på natten liknade den glödande lavan, som sakta rann nerför sluttningarna, en väldig komet på himlen.” En annan sade: ”Det var som en väldig fontän med strömmar av guld och här och var glittrande rubiner.”

Medan maj månad skred framåt fortsatte den rastlösa vulkanen att oroa människorna som bodde i trakten. Den 11 maj observerades lava på vulkanens sydostsluttningar. Människor där varnades för jordskred och hett regnvatten. Det rapporterades att fram till den 12 maj hade 7.500 människor evakuerats. För första gången spydde vulkanen ut eld från toppen, och under det dygnet rapporterades 42 skalv. Många trodde att den stora skrällen var nära.

Äldre ger akt på vildsvinen

Men en del var inte så bekymrade. Vissa äldre människor som bott lång tid i området lade märke till att vildsvin och andra djur ännu inte hade övergett sina tillhåll i skogarna på vulkanens sluttningar. De drog således slutsatsen att det ännu inte rådde någon omedelbar fara för ett stort utbrott. Det berättades om en äldre man som var ovillig att lämna sitt hem. Varför det? Han kom ihåg att år 1968 hade han kunnat känna lukten av svavelröken från vulkanen. Han menade att det inte var någon verklig fara förrän han återigen kunde känna den lukten.

Under tiden fortsatte bergets aktivitet. Den 15 maj kunde man iaktta stora utbrott och uppfatta kraftiga skalv 25 kilometer längre bort. Moln av aska kastades upp 700 meter över toppen. Lavan hade nått ner till det skogbeklädda området, och en del träd hade fattat eld. Det dröjde inte länge förrän tung aska tvingade fler människor att lämna sina hem. En familj klagade över att de inte kunde äta på grund av att askan föll ned på deras mat. Antalet flyktingar ökade.

Askfyllda moln steg nu 1.500 meter upp i luften. Det rapporterades att stenar stora som hus kastades upp 200 meter ovanför kratern. Strömmar av glödflytande lava fortsatte att röra sig nedför bergets sidor. Under tiden tog 22 evakueringscentraler hand om 20.000 flyktingar.

Vad hände sedan?

Men helt plötsligt började vulkanens verksamhet att dö ut. Även om det fortfarande hördes ett underjordiskt dån och förekom några få, lätta skalv, kunde man lägga märke till att det inte längre trängde fram lika mycket lava, och att det också var mindre aska. Så småningom, medan maj månad gick mot sitt slut, upphörde det väldiga berget med sitt skådespel. Bortsett från att det trängde fram lite lava, var vulkanen Mayon i början av juni återigen en vacker vy, där den fridfullt höjde sig över de gröna och bördiga fälten i Albay.

En liten flickas liv kommer alltid att vara påverkat av detta utbrott. Hennes namn, Mayona, kommer ständigt att påminna om att hon föddes under bergets korta uppvaknande. Över 20.000 lantbor kunde nu lämna evakueringscentralerna. I några få veckor hade de blivit fullständigt avbrutna i sin dagliga verksamhet. De hade lämnat sina hem i undran över om de någonsin skulle få se dem igen.

Nu är dessa inbyggare vid foten av vulkanen hemma igen och kan föra ett normalt liv. Men de håller kanske ett vakande öga på sin väldige granne och undrar när den återigen kommer att ge upphov åt fruktan och oro i deras liv.

Så är det att bo vid sidan av en väldig, tidsinställd bomb!

”Ja, den tid kommer, säger Herren [Jehova, NW], då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag återupprätta mitt folk Israel. De skall bygga upp de förstörda städerna och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren [Jehova, NW], din Gud.” — Am. 9:13—15, 1979 års sv. provövers. (Fem bibelböcker).