Bibeln — offer för ett våldsamt angrepp
HUR kan man förstöra en bok? På flera sätt. För att illustrera: Tänk på hur man kan fördärva ett glas med rent vatten. Man kan 1) slå sönder det med en sten eller 2) helt enkelt hälla lite smuts eller annan förorening i vattnet och på så sätt förändra dess innehåll.
Ett liknande tvåfaldigt angrepp hotade att ge bibeln dödsstöten. Förutom ett häftigt angrepp mot boken som sådan försökte man ändra på innehållet för att förändra dess budskap. I båda fallen skulle man, om man lyckades, göra boken värdelös och bevisa att Gud inte duger till att bevara sitt eget ord.
Men varför?
Du kanske tycker att det är konstigt att man har bekämpat bibeln så intensivt. Varför skulle man vilja förstöra bibeln — den undervisar ju om kärlek och höga moralnormer? Ofta var det också så att de som rasade mest mot bibeln påstod att de trodde på den. Det är nästan som om en högre makt dirigerade alltsammans.
Detta är precis vad bibeln visar. Den identifierar en ond andeskapelse som den som kommer att göra allt för att förhindra att Guds ord når mottagliga hjärtan. Denne Guds motståndare, nämligen Satan, djävulen, är med all säkerhet hjärnan bakom hela den här sammansvärjningen för att bekämpa bibeln. — 2 Kor. 4:4.
Somliga läsare kan naturligtvis göra invändningar mot en sådan slutsats. Men hur kan man annars förklara den ständiga kampen under århundradenas gång för att hindra eller avskräcka folk i allmänhet från att använda bibeln och göra den till en levande kraft i sitt liv? Ingen annan bok i historien har utsatts för sådana ursinniga angrepp under så lång tid.
Ett grymt angrepp under det romerska världsvälde
Även om romarväldet hade förföljt de kristna under många år, så angreps inte deras heliga skrifter förrän år 303 v.t. Då påbjöd kejsar Diocletianus att alla kristna böcker skulle överlämnas och brännas. Vägran skulle medföra döden! Tråkigt nog brändes massor av dyrbara bibelhandskrifter på gatorna. Men precis som Felix av Thiabara (Afrika), så vägrade somliga att lämna ifrån sig sina biblar. Han sade: ”Det är bättre att jag bränns än de heliga skrifterna.” Han betalade med sitt liv.
Denna hänsynslösa framfart mot bibeln pågick i nästan ett årtionde. Men trots all sin makt kunde det romerska världsväldet inte förstöra den här boken. Exemplar gömdes omsorgsfullt tills förföljelsen upphörde. Men detta var bara en förvarning om vad som skulle komma.
En levande bok bland de första kristna
De första kristna höll bibeln vid liv genom att flitigt använda den på sina religiösa möten och i sina hem. Några judar, som senare blev kristna, fick beröm för att de ”[dagligen] rannsakade ... Skrifterna”. Till och med på 100-talet uppmanade Irenaeus alla att ”flitigt läsa Skrifterna”. Och Clemens av Alexandria föreslog att alla ”läste i Skrifterna före måltiderna”. — Apg. 17:11; 1 Tim. 4:13; 2 Tim. 3:15.
Alla uppmanades att skaffa sig personliga exemplar. Kristna, som hade det gott ställt, gav också bort biblar till andra, precis som en viss Pamfilus, om vilken Eusebius säger:
”Han var alltid villig att dela ut exemplar av de heliga skrifterna, inte enbart för läsning, utan också för privat bruk. Inte bara till män, utan också till kvinnor, som han fann vara intresserade av att läsa bibeln. Han lät alltså framställa många exemplar så att han kunde överlämna dem som gåvor.”
Men ändå gick utvecklingen därhän att bibeln fick allt mindre och mindre inflytande i deras liv som bekände sig tro på den.
Religiöst avfall ger nästan bibeln dödsstöten
Aposteln Paulus förutsade ett avfall från den sanna kristendomen och att det skulle uppstå en religiös ”laglöshetens människa”, som i hög grad skulle upphöja sig själv. (2 Tess. 2:3, 4) Han visade att den här ”laglöshetens människa” skulle utvecklas från vissa äldste eller tillsyningsmän (”biskopar”, American Standard Version), som skulle ”uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. — Apg. 20:28—30.
Precis som profetian förutsagt, så blev efterhärmande falska kristna — ”ogräs” — uppenbara efter Jesu trogna apostlars död. (Matt. 13:24—30, 36—43) Några bildade utbrytargrupper, och de förvrängde meningen i Skrifterna. (2 Petr. 3:16) Somliga kanske menar att detta inte var så farligt, men det kom att få förödande verkningar.
Augustinus, en kyrkofader på 300-talet, sade: ”De heliga skrifterna själva, som inspirerar oss med tro, kunskapens förelöpare, är till ingen som helst nytta för en, om man inte förstår dem rätt.” I sitt verk De Principiis säger Origenes:
”Eftersom den kyrkliga läran överlämnats i rätt ordningsföljd från apostlarna och finns kvar inom kyrkorna fram till våra dagar och fortfarande är bevarad, så skall enbart det godtas som sanning som inte i något avseende skiljer sig från kyrklig och apostolisk tradition.”
För att förhindra kätteri eller en förkunnelse, som man menade var religiös villfarelse, jämställdes den ”kyrkliga läran” och ”kyrklig och apostolisk tradition” med bibeln.
Samtidigt lade man stor vikt vid kyrkans ceremonier och ritualer. Man menade att det var bättre för medlemmarna med ceremonier och ritualer än att de skulle bli förvirrade genom att tränga in i ”den Heliga skrifts djupheter”. Praktfulla kyrkobyggnader, som hade snidade bibliska motiv på väggarna och hyste beläten föreställande bibliska gestalter, ansågs vara ”böcker för de okunniga”.
Men det fanns fortfarande vissa kyrkofäder, som till exempel Krysostomos på 300-talet, som förfäktade att alla borde läsa bibeln. Men tärningen var kastad! Ofta insåg människorna inte längre själva vikten av att personligen läsa och studera bibeln. Somliga hade en annan uppfattning än Krysostomos, och de sade:
”Vi är inga munkar. Jag måste ägna mig åt allmänna göromål; jag utövar ett hantverk; jag måste ta hand om min hustru, mina barn och mina tjänare; jag är helt enkelt en världens man; att läsa bibeln är ingenting för mig; det är för sådana som har försakat världen och som lever ett liv i ensamhet högt uppe på bergstopparna.”
Så småningom tyckte man därför att studium och läsning av bibeln endast var till för prästerskapet och högt bildade intellektuella.
En helig relik?
Med tiden översattes bibeln till latin, det gängse språket. De religiösa myndigheterna beslöt att latinet skulle anses som ett heligt språk. Bibeln skulle förbli på latin. Men så småningom förändrades situationen, och människor i allmänhet kunde inte läsa latin. Eftersom man inte längre ville anstränga sig för att förstå bibeln, fann många det lättare att helt enkelt vörda dess sidor. Bibeln användes som en maskot. Om någon skulle företa sig något som var viktigt eller riskfyllt, så öppnade han bibeln, och det första ställe som ögonen föll på tolkade han som ett gudomligt budskap till sig. Man framställde praktfulla band med bokstäver av silver och guld skrivna på purpurpergament. Tråkigt nog blev dessa böcker bara utställningsföremål och lästes knappast. Ja, bibeln blev med tiden en ”helig relik” i stället för att vara en levande och betydelsefull bok.
Du förstår säkert att bibeln var i fara. Det var till och med en del präster som inte längre kunde läsa bibeln på latin. Det som hänt med vissa ”heliga” skrifter från det forntida Rom visar vad som kunde ha hänt med bibeln. The New Catholic Encyclopedia förklarar:
”Under århundraden bevarade det hedniska Rom vissa gamla heliga texter, även när inte ens prästerna kunde förstå dem längre.” (Kursiverat av oss)
Ja, ingen kunde längre läsa dem. Heliga och ansedda som mycket värdefulla — men döda! Kunde bibeln drabbas av samma öde?
Översättningar till språk som talades av gemene man
Även om katolska kyrkan under många hundra år gjorde översättningar till levande språk, så var dessa inte avsedda för folk i allmänhet. Boken The Lollard Bible säger om de kyrkliga myndigheternas inställning under medeltiden:
”Om den här översättningen vore gjord för någon kung eller upphöjd person eller av någon ensam forskare och förblev en helig men praktiskt taget oanvänd volym i ett kungligt bibliotek eller ett klosterbibliotek, så skulle ingen invändning ha gjorts mot en sådan översättning; men om översättningen användes för att göra kunskapen om den bibliska texten allmänt känd bland lekmän [vanligt folk], då blev den omedelbart förbjuden.”
En sådan översättning gjordes inte förrän på 1100-talet. Och då fick man se på gnistor!
Valdenserna i Frankrike
I de vackra dalgångarna i södra Frankrike bodde en religiös grupp som kallades valdenser. Det berättas att en framstående medlem av den här gruppen, Petrus Valdus, strax före år 1180 betalade två präster för att översätta delar av bibeln till gemene mans språk. De som läste dessa skrifter gjorde verkliga förändringar i sitt liv. Till och med en av deras häftigaste fiender erkände att deras uppförande stod i bjärt kontrast till vad man fann hos människor i allmänhet. Han sade:
”Kättarna [valdenserna] känns igen genom sitt uppträdande och sina yttranden, eftersom de uppför sig stillsamt och försynt. De är fria från lögn och bedrägeri. De är kyska, måttfulla, nyktra och avhåller sig från vrede.”
Genom sin personliga bibelläsning blev de uppfyllda med nitälskan, och två och två genomkorsade de den franska landsbygden och läste ur bibeln och undervisade med den som grund. De var så nitiska att det berättas om en som ”vintertid och nattetid simmade över en flod för att komma till [en viss person] och undervisa honom”. Bibelns innehåll blev ”en levande kraft” för dem!
Uppfyllda av entusiasm färdades de till Rom för att få påven Alexander III att officiellt godkänna att de använde sin bibel för att undervisa andra. Men de fick inget tillstånd! En av de religiösa dignitärerna vid Tredje laterankonsiliet, Walter Map, förklarade:
”Att ge ordet åt de olärda — skulle det inte vara som pärlor för svin?”
Tänk bara! Att göra det möjligt för människor i allmänhet att läsa bibeln på ett språk de kunde förstå ansågs vara som att kasta pärlor för grisar!
Påven Innocentius III organiserade ett korståg för att ”utrota” kättarna. Rapporter från dem som anförde korståget visar att man på ett mycket grymt sätt tog livet av hundratals män, kvinnor och barn och att man brände deras biblar, därför att — som en dåtida religiös domare eller inkvisitor uttryckte det:
”De har översatt både Gamla och Nya testamentet till gängse [vanligt] språk, och så lär de sig dem och undervisar om dem. Jag har sett och hört en viss olärd bondtölp, som ur minnet återgav Jobs bok ord för ord. Jag har också sett och hört många som kunnat hela Nya testamentet utantill.”
Biblar spreds på det språk som talades av gemene man
Eld och svärd fick valdenserna att fly till andra länder. Inte lång tid därefter kom det i Spanien, Italien, Tyskland och andra länder ut bibelöversättningar som gemene man kunde läsa. Överallt där det kom ut nya bibelöversättningar blev det vanligtvis förbud och svår förföljelse. På motstående sida visas flera officiella förbud mot bibeln. Att överträda dessa religiösa och världsliga lagar innebar ofta döden genom bränning!
I England fullbordade John Wycliffe och hans medarbetare omkring år 1382 den första fullständiga bibeln på engelska. Men många bland menige man kunde inte läsa. Därför organiserade han en grupp män, som kallades lollarder, för att gå ut och läsa bibeln för människorna.
Chockerande förföljelse
De här ”bibelmännen”, som de ibland kallades, åstadkom en stor uppståndelse. De religiösa myndigheterna i England svarade med en otrolig förföljelse. År 1401 förklarade det engelska parlamentet att vemhelst som ägde en bibel på det gängse språket skulle ”brännas inför folket på en upphöjd plats, så att bestraffningen må ingjuta fruktan i andras sinnen”.
Och detta injagade verkligen sådan fruktan! På grund av fruktan för att bli anklagad sade en, som ägde en engelsk bibel, att ”han hellre brände sina böcker än att hans böcker skulle bränna honom”. Men alla avskräcktes inte lika lätt från att läsa Guds ord. Som domstolsprotokollen visar brändes hundratals av dessa människor levande bara därför att ”de har en viss liten bibelbok på engelska”. Ofta brändes de ”med sin läras böcker [bibeln] hängande runt halsen”.
Den här förföljelsen rasade i land efter land. I somliga länder anställde man blodbad på hela byar, därför att människorna där framhärdade i att läsa bibeln på sitt eget språk. Ingen kunde känna sig säker för sina grannar, sina anställda eller ens för sina egna barn, eftersom alla — under det att de hölls i fruktan för allvarliga repressalier — uppmanades att rapportera dem som de såg läsa bibeln på sitt modersmål. Det är kanske onödigt att säga att man ofta läste bibeln under natten för att undvika att bli upptäckt.
Vad skulle du ha gjort under sådana omständigheter? Skulle du ha satt sådant värde på bibelns budskap att du hade riskerat livet för att få läsa det?
Men ändå förstördes biblar på de gängse språken fortare än de kunde framställas, eftersom de måste skrivas av för hand. Detta mödosamma arbete gjorde också att bibeln blev oerhört dyr, och det var säkert bara de rika som kunde skaffa sig den. Det berättas att en komplett tysk bibel kostade 70 goldgulden. På den tiden kunde man köpa en fet ungtjur för en eller två gulden. En bibel var alltså lika värdefull som en boskapshjord! Enligt historikern John Fox betalade några fattiga människor till och med ett hölass för några kapitel av Jakob eller Paulus på engelska.
Det verkade som om bibeln sakta men säkert skulle dö som en levande kraft bland människor i allmänhet. Men när det såg som allra mörkast ut, kom en uppfinning, som fullständigt förändrade bilden.
En tryckpress med rörliga typer
I och med tryckpressen kunde biblar framställas fortare än de förstördes. Det sägs att den första bok som trycktes var bibeln på latin. Men snart spottade pressarna fram exemplar på gemene mans språk.
Eftersom bibeln nu kunde massproduceras, var den inte dyrare än att människor i allmänhet hade råd att skaffa sig egna exemplar. Martin Luther och William Tyndale, som båda översatte från originalspråken och inte bara från latinet, gjorde bibeln mera lättläst. Tyndale använde ord som till och med ”en pojke som går bakom plogen” kunde förstå. I stället för ”kyrka” använde han ”församling” och i stället för ”botgöring”, ”ånger”. Detta hjälpte till att göra bibeln levande för ”mannen på gatan”.
Men kampen mot dessa biblar var långt ifrån över. Flera årtionden efter det att den första bibeln började att framställas på tryckpressen år 1456, pågick det praktiskt taget ett krig för att förstöra de exemplar som påträffades på de talade språken. Tyndales biblar brändes lika fort som de konfiskerades av biskopen av London. Den här kyrkoledaren var så inriktad på att förstöra alla Tyndales biblar att det sägs att han betalade för exemplar bara för att kunna bränna dem! Vid ett tillfälle sålde Tyndale genom en vän några defekta exemplar till honom och använde sedan pengarna till att fullborda sin revidering. Detta resulterade i att ännu fler exemplar av hans översättning vällde in över England!
I åratal jagades Tyndale som ett djur. Slutligen blev han förrådd och tillfångatagen. Hans ansträngningar kostade honom livet, eftersom han stryptes och brändes på bål.
Varför översättningar rönte motstånd
Har du svårt att förstå varför många kyrkliga ledare var motståndare till att bibeln översattes till menige mans språk? Det var inte så att alla dessa män precis var emot bibeln. Somliga uppskattade den mycket. Men de hyste en obefogad fruktan för att icke auktoriserade människor skulle göra felaktiga översättningar och följaktligen missbruka Guds ord. Att bevara bibeln på det högtidliga och oföränderliga latinska språket var deras sätt att skydda den från att ”profaneras” genom lediga översättningar till de levande språken, som hela tiden förändras.
Varför gav de då inte ut en ”auktoriserad” översättning? Det gjorde de med tiden. Omkring år 1527 kom det ut en tysk översättning av Emser, och år 1582 utgavs en katolsk översättning av Nya testamentet på engelska. Den tyske romersk-katolske teologen Johann Geiler von Kaysersberg nämner den orsak man angav till att det tog så lång tid, när han omkring år 1500 sade:
”Det är farligt att sätta knivar i händerna på små barn för att de skall skära bröd själva, eftersom de så lätt kan skära sig. Den Heliga skrift, som innehåller brödet från Gud, bör därför också läsas och förklaras av sådana som redan har mycket kunskap och erfarenhet och som kommer att förkunna den absoluta betydelsen. Oerfarna människor kan lätt ta skada av sin läsning. ... Akta dig därför, om du vill läsa bibeln, så att du inte gör dig skyldig till misstag.”
Men var fruktan för att den olärde läsaren skulle göra sig skyldig till misstag den enda orsaken till att inte uppmuntra till bibelläsning? Nej, för den kände katolske humanisten Erasmus framkastade frispråkigt några andra orsaker, i det han sade:
”Den kvinna som är upptagen med att läsa de heliga skrifterna försummar sina hushållsplikter, ... och soldaten kanske inte är lika villig att gå ut och slåss längre, och det vore mycket farligt! ... De laster som själasörjare och furstar hänger sig åt omnämns många gånger med ogillande i de heliga skrifterna, och om människorna skulle få läsa detta, skulle de börja knorra mot dem som är satta över dem.”
Oavsett orsaken, så blev verkan den att bibeln nästan helt upphörde att vara en levande kraft i gemene mans liv. Oavsett hur välmenande de var som hade dessa åsikter, skulle bibeln verkligen ha blivit en ”helig relik” — om de hade segrat.
Vi kan vara tacksamma för att bibeln — på grund av några mycket hängivna mäns ansträngningar, såväl som genom användningen av tryckpressen — kom ut på ett levande språk och att människor i allmänhet fick tillgång till den! Och till ett pris som de flesta hade råd med. Bibeln hade verkligen trotsat det våldsammaste angrepp.
Men hur förhåller det sig med den andra angreppsmetoden — att ändra på innehållet? Smuts kan fördärva ett glas vatten. Hur klarade bibeln det här försåtliga angreppet?
[Infälld text på sidan 8]
Vad kan förklara den oavbrutna kamp, i som pågick i flera hundra år, för att hindra folk i allmänhet från att ha en bibel?
[Infälld text på sidan 13]
Vad skulle du ha gjort, om du hade hotats till livet bara därför att du läste bibeln?
[Infälld text på sidan 13]
En teolog förklarade: ”Oerfarna människor kan lätt ta skada av att läsa bibeln.” Men humanisten Erasmus sade frispråkigt: ”De laster som själasörjare och furstar hänger sig åt omnämns många gånger med ogillande i de heliga skrifterna, och om människorna skulle få läsa detta, skulle de börja knorra mot dem som är satta över dem.”
[Ruta på sidan 10]
BIBELN FÖRBJUDEN
”Ingen människa skall äga Gamla eller Nya testamentets böcker på romanska [det vanliga språket].” — JAKOB DEN FÖRSTE, KUNG AV ARAGONIEN (Spanien), A. D. 1223
”Lekmän [vanliga människor] skall inte inneha bibelböcker, ... vi förbjuder dessutom att lekmän skulle tillåtas att äga Gamla eller Nya testamentets böcker.” — RELIGIÖSA SYNODEN I TOULOUSE (Frankrike), A.D. 1229
Varför vi på det strängaste befaller alla ärkebiskopar, biskopar och alla präster och alla hertigar, furstar etc. att bistå de nämnda inkvisitorerna och konfiskera sådana böcker, skrivna på gemene mans språk, från alla människor. Och dessa skall fråntagas alla människor, världsliga och huvudsakligen från lekmän [vanliga människor] (och framför allt därför att det inte är lagligt, enligt kanonisk lag, för lekmän av något kön att läsa några som helst böcker av den Heliga skrift skrivna på folkets språk). — KUNG KARL IV, KEJSARE AV TYSKLAND A.D. 1369
[Bild på sidan 8]
Den romerske kejsaren påbjöd att biblar skulle konfiskeras och brännas
[Bild på sidan 9]
Man började mena att det bara var prästerna som skulle läsa bibeln
[Bild på sidan 9]
Man framställde praktfulla, dyrbara biblar, men de behandlades som om de vore ”heliga reliker”
[Bild på sidan 12]
Myndigheterna påbjöd att alla som ägde en bibel på gemene mans språk skulle brännas på bål