Bibeln förenar ett mångskiftande Surinam
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam
EN BILFÄRD på 50 kilometer från flygplatsen till Surinams huvudstad, Paramaribo, låter turisten se ett tvärsnitt av livet i detta sydamerikanska land. Turisten får först ett intryck av att han har kommit till något land i Afrika. Under färden passerar han nämligen hyddor med palmtak, och då och då ser han en halvklädd buschnegress som håller på att förbereda frukosten. Men scenen förändras snabbt, och den får en mer internationell prägel allteftersom han åker förbi och får se kariber och arowaker — två indianstammar som utgör den ursprungliga befolkningen i Surinam —, indier, vars kvinnor fortfarande bär sina traditionella huvudbonader av vit spets, indonesier som utmärker sig genom sina välansade trädgårdar och kineser med affärer i varje gathörn. I den gamla delen av huvudstaden ser man fortfarande hundratals år gamla hus från kolonialtiden i holländsk stil.
Man kan lätt förstå att med en sådan stor variation av människor och med så många olika språk, bakgrunder, seder och bruk möter vilket undervisningsarbete som helst många problem. Det har därför krävts stora ansträngningar för att predika och undervisa om bibelns goda nyheter. Ett av de problem som man stött på i den bibliska undervisningen har varit oförmågan att läsa — i synnerhet bland dem som bor i djungeln. År 1976 tog Sällskapet Vakttornets avdelningskontor itu med problemet genom att upprätta tre skolor, i vilka man använde broschyren Leri Lesi en Skrifi (Lär dig läsa och skriva) på sranan-tongo (ett av språken i Surinam), för att två gånger i veckan ge undervisning genom några Jehovas vittnen som är utbildade lärare. När tre unga vittnen flyttade ut i buschen för att ge elementär skolundervisning, dröjde det inte länge förrän en församling som fick hjälp av dem omfattade 27 medlemmar. Nu gläder sig människorna där över att de kan läsa i sina biblar. Den bättre förståelsen av bibeln har medfört större enhet bland de många olika nationaliteterna. I Paramaribo har på samma sätt många fått hjälp. Det finns nu i den här staden en församling på omkring 120 medlemmar som, tillsammans med 10 andra holländsktalande församlingar i landet, utövar den sanna tillbedjan.
I riktning söderut på floden
Det görs nu stora ansträngningar för att nå avlägsna områden. Följ med oss på ett besök till en liten församling vid Tapanahonifloden.
En buschneger, som är ett Jehovas vittne, hälsar oss med orden: ”Välkomna ombord!” Han använder hela sin tid till att regelbundet predika de ”goda nyheterna” för människor som bor i områden som är svåra att nå. Vi är djupt imponerade av storleken på hans korjaal — en 18 meter lång kanot. Fyra män arbetade i två månader med att urholka en jättestor trädstam, som blev den största båten på floden. När man använder båten för att föra vittnen till sammankomster i huvudstaden eller för att ta dem till de olika byarna för att förkunna, ropar barnen i byarna: ”Noa e psa!” (”Noa far förbi!”)
Man bygger en Rikets sal
När vi kommer fram till vår bestämmelseort, Godo Holo, en by i vilken det finns en församling, tycker vi det är skönt att lämna båten och gå i land.
Denna församling bestämde sig på ett mycket ovanligt sätt för att bygga en egen Rikets sal. Under en kretssammankomst (då flera församlingar kommer tillsammans för möten) kunde lokalen som man då använde för mötet endast rymma 80 av de 100 närvarande. Det värsta var att på grund av häftigt regn under det offentliga föredraget störtade plötsligt hela taket in! Lyckligtvis blev ingen skadad, men man bestämde sig för att bygga en Rikets sal.
Skogen måste ge grundmaterialet. Männen gick in i djungeln och högg under två månader ner träd, medan kvinnor och barn var fullt sysselsatta med att dra ihop 250 tunnor med sand och grus till tomten på en liten kulle. Men man behövde också cement, takplåt och spik. När vittnena i huvudstaden hörde om utvidgningsplanerna, gav de spontant ekonomisk hjälp till byggnadsmaterial. Och den ovärderliga båten Noa transporterade detta byggnadsmaterial till platsen.
En av männen är murare, och han undervisade de andra om hur man gör tegelstenar. Det är ett hårt arbete att bygga under sådana förhållanden, men det ligger en viss glädje i att veta att praktiskt taget allt material och hela uppbyggandet är en produkt av ens eget arbete. Efter ett år — den 15 april 1979 — överlämnades Rikets sal.
En by får ett nytt utseende
Vittnena är mycket lyckliga över att ha sin egen möteslokal, men också de övriga byborna har nytta av den. Det första problemet, när man bestämde sig för att bygga en ny Rikets sal, var att få tag på en tomt. Godo Holo är i själva verket tre byar som gränsar till varandra. Hövdingen i en av byarna vägrade omedelbart att ge vittnena den tomt som de först hade tänkt sig. Men hövdingen i den mellersta byn var mer vänligt inställd mot vittnena och sade: ”Ni kan bara sätta i gång och bygga på kullen som ligger i närheten av min by.” Han fick utstå mycket spe för sitt beslut, eftersom de flesta byborna hånade honom, men han stod fast vid sitt ord.
Vittnena fortsatte att bygga. När de som förut hade bott i byn men nu bodde i huvudstaden fick höra vad som pågick i deras by, sände de ett protestbrev, och genom radio hotade de till och med att förstöra Rikets sal. Hövdingen sände emellertid ett svar till motståndarna. Han väntade på deras attack och påminde dem om att de inte hade hjälpt till att bygga bättre hem för sina hustrur, barn, föräldrar och gamla i byn.
Folket erkänner nu att Gado Woortoe sma (Guds ords folk), som vittnena kallas där, har blivit en tillgång för deras by. Vittnena förde med sig inte bara andligt ljus till deras by, utan också bokstavligt ljus. Byn har nu elektricitet tack vare båten Noa, som fraktade en generator från huvudstaden igenom stora forsar till denna plats. Resultatet av allt detta är att när vittnena tar del i predikoarbetet, blir de mycket vänligt mottagna.
Man besöker människorna med de ”goda nyheterna”
Då din båt lägger till vid denna by, tar dina värdar, båtmanskapet, dig med sig för att besöka människors hem med de ”goda nyheterna”. Du finner att man helt enkelt inte kan presentera sig och snabbt gå rakt på sak som man gör i jäktiga städer. Det skulle vara oartigt att göra så här. Seden kräver nämligen att man först hälsar på följande sätt: ”Vaknade du väl upp ur sömnen?” Den du besöker svarar: ”Ja, jag vaknade väl upp ur sömnen. Hur har du sovit?” ”Jag har sovit gott. Hur har du sovit?” ”Jag har också sovit gott.” Sedan för du så sakta in samtalet på bibeln.
Sedan du återvänt från denna ansträngande men trevliga tripp, inbjuder vi dig att följa med på ännu en resa, denna gång till sydvästra delen av Surinam. För några år sedan började myndigheterna göra upp planer för att bygga två dammar, anlägga en bauxitgruva och bygga en järnväg. I samband med detta projekt byggdes en 350 kilometer lång landsväg, som gjorde det möjligt att komma till de en gång så avlägsna indianbyarna Apoera och Washabo vid Corantijnfloden, som bildar gräns mot Guyana. Vilken väg! Vår Land Rover hoppar och svänger hit och dit över upphöjningar och gropar i marken, över hjulspår och genom damm och gyttja. Påfrestningarna lättar något när vi då och då stannar vid vägen för att förundra oss över ormarna, för att beundra de flitiga parasoll- eller bladskärarmyrorna eller för att lyssna till de färgrika papegojornas rop.
Till sist når vi fram till en amerikansk arbetskoloni, som ligger 50 kilometer från dessa indianbyar. Vår trötthet försvinner snart, när våra två kristna systrar gästvänligt tar emot oss. De vet att vi behöver ett bad för att tvätta bort det fina röda damm som täcker oss och våra kläder. En härlig måltid ger oss tillbaka krafterna, och efter ett angenämt samtal och en god natts sömn stiger vi nästa morgon upp för att besöka människorna med bibelns budskap.
Det är överväldigande att se det intresse som dessa enkla människor visar för bibeln. I varje hydda finner man folk som lyssnar. Man undrar hur man någonsin skulle kunna hitta tillbaka till samma hydda för att göra återbesök. Alla hyddorna ser likadana ut och saknar husnummer. Men det är inget problem, eftersom människorna i varje hydda är villiga att studera bibeln. Ibland sätter man ner sin väska med litteratur i hyddan, och människorna där önskar inte bara ett enda exemplar av någon biblisk bok, utan tar för sig av det som finns i väskan.
När man återvänder till huvudstaden från denna resa, känner man sig uppmuntrad, eftersom man vet att de goda nyheterna om Riket når till alla delar av detta vackra land, Surinam.
[Bild på sidan 18]
”Den ovärderliga båten Noa”