Hur ett levande hopp påverkar deras liv

MÅNGA människor anser att förhållandena i den nuvarande världen är hopplösa. Och man måste medge att det inte tycks finnas någon större förhoppning om en genomgripande förändring till det bättre. Men trots detta förhållande ser hundratusentals människor med tillförsikt fram emot en ljus framtid. Varför gör de det?

Det är därför att de har godtagit de löften som Jehova Gud har gett i sitt ord, bibeln. De ser fram emot den tid då han kommer att avlägsna all brottslighet, allt våld, allt förtryck och all orättvisa. (Dan. 2:44; 2 Petr. 3:13) Men detta är inte allt. Uppenbarelseboken 21:4 säger angående det som den Högste har i beredskap åt mänskligheten: ”Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” Genom att de döda blir uppväckta kommer de också att kunna få del av dessa välsignelser. (Joh. 5:28, 29) Vilket storslaget hopp är inte detta! Och eftersom det har sitt upphov hos Gud, kommer det förvisso att uppfyllas.

För att själva bli styrkta och för att styrka andra i det storslagna hopp som hålls fram i bibeln har Jehovas vittnen hållit en serie konvent under temat ”Ett levande hopp”. Konventserien avslutades i början av 1980. Konventen har gett överflödande bevis för att det hopp, som är grundat på bibeln, har en mycket stor kraft.

Även utomstående iakttagare har lagt märke till den goda verkan som detta hopp har. I Nederländerna önskade en högre polistjänsteman — fastän han på söndagen var ledig från arbetet — vara med vid konventet för att hjälpa till med att dirigera trafiken. Han hade tyckt så mycket om vittnenas ordning och fina anda att han frivilligt ställde sig till förfogande på sin lediga dag.

En utmaning

I samband med konventet ”Ett levande hopp” i Hollywood i Florida visades det tydligt hur ett folk, vars hopp förenar det i äkta broderskap, går till väga när oförutsedda hinder kommer upp. Omkring två veckor innan sammankomsten skulle börja på Sportatorium träffade ett vittne, som besökte människor från hus till hus, en man som i sitt arbete utförde reparationer i denna sporthall. Han undrade hur det skulle bli möjligt för Jehovas vittnen att börja sitt konvent på förmiddagen torsdagen den 5 juli, eftersom en popkonsert skulle hållas kvällen innan och skulle fortsätta ända till klockan 23 på kvällen. Vittnet uppmärksammade omedelbart dem som hade ansvaret för förberedelsearbetet på detta.

Det var verkligen ett problem. Hur skulle hundratals vittnen kunna njuta av programmet, om de måste använda natten till att iordningställa konventplatsen?

De spansktalande vittnena, som inte skulle ha sitt konvent på Sportatorium förrän följande vecka, visade på ett underbart sätt sin broderliga kärlek. Mer än 1.000 frivilliga samarbetade villigt, och klockan 2.30 på natten den 5 juli satte de i gång med arbetet. De städade undan stora mängder skräp och sopade upp papperstussar och annat som folk hade förorenat platsen med och tvättade alla 14.000 sittplatserna. När maskinen för golvtvättning gick sönder, skurade de hela området för hand. Klockan 5 på morgonen var platsen ren och man kunde börja uppförandet av podiet. Den sista högtalaren kopplades in bara sju minuter innan mötet skulle börja.

När det andra konventet — det som hölls på spanska — var över, sade en av de ansvariga för Sportatorium: ”Det var verkligen uppbyggande att se alla leende ansikten och att lägga märke till hur ni hälsade på varandra på ett så varmt och kärleksfullt sätt. Man hörde bara vänliga ord under era två konvent, det var inget bråk om sittplatserna eller annat utrymme och bara välordnade köer. Den här platsen har aldrig varit så ren och prydlig.”

Den kärlek och enhet som kommer av att man har ett gemensamt hopp gjorde det möjligt att på ett framgångsrikt sätt möta en stor utmaning.

Ansträngningar för att vara med

Det kan ofta innebära en personlig utmaning för en deltagare att vara med vid en sammankomst. Men tusentals vittnen visade att de var villiga att anta denna utmaning. Varför var de det? Det är därför att de har ett på bibeln grundat hopp och en önskan att bevara detta hopp starkt och därför att de har intresse för andras andliga välfärd.

Tänk på Anita, vars man inte är ett vittne. För att familjelivet skulle fungera som vanligt för hennes make ordnade Anita det så att hon tillsammans med sina tre barn skulle vara med endast två dagar vid det första konventet i Corvallis i Oregon i USA och sedan två dagar vid det andra konventet i samma stad. Hon kunde sörja för sin mans och sina barns behov på kvällen genom att varje dag köra mer än 320 kilometer med bil. Hon fick genom denna planering inte bara själv nytta av hela konventprogrammet, utan hade också glädjen att hjälpa andra vittnen, som lever under liknande förhållanden, att vara med vid konventet.

En delegat sade angående sina egna ansträngningar att vara med vid konventet ”Ett levande hopp”: ”Jag hade bestämt mig för att vara med vid denna sammankomst. Eftersom jag inte har någon man och har ont om pengar, bestämde jag mig för att vara uppfinningsrik. Jag köpte en 4,5 meter lång husvagn av ett vittne och klarade av betalningen genom den bank där jag är anställd. Eftersom jag måste resa lång väg, tog jag en kurs i bilreparationsarbeten. Med hjälp av den kunskap jag inhämtat gjorde jag i ordning bilen och satte in nya bromsar. Ett annat vittne och hennes barn följde med mig. Vi lyckades, tillsammans med våra fyra barn och med förtröstan på Jehova, fullfölja vår resa på 800 kilometer över höga berg.”

Inte modfällda på grund av tragiska händelser

I många fall ställdes vittnena inför mycket svåra och påfrestande förhållanden som satte deras på bibeln grundade hopp på prov. Omkring en månad före det första konventet i Puyallup i Washington i USA dog mannen till ett vittne och lämnade henne kvar som ung änka med tre små barn och en äldre son. På torsdagsmorgonen den dag då konventet började fattade huset som de bodde i eld, och alla deras kläder blev förstörda. Familjen undkom elden i bara sina badkappor. Medvittnen var snabba till att hjälpa denna mor och hennes barn med vad de behövde och gav dem tillräckligt med kläder så att de kunde vara med vid mötena på fredagen.

Hon sade angående sin önskan att vara med från konventets början: ”Jag önskade vara där för att bröderna och systrarna skulle veta att jag fortfarande är vid liv. Men det var helt enkelt omöjligt. Jag tackar Jehova för att jag kunde vara med från fredagen och framåt. Jag hade verkligen nytta av det. Det var nästan som om Jehova Gud sade: ’Sitt ner, jag har någonting att säga dig.’ Detta var precis vad jag gjorde. Jag lyssnade, och det var mycket uppmuntrande.”

När det oväntade inträffar

Andra vittnen kom också att mera helt och fullt uppskatta det visa i att lägga sina bekymmer i Jehova Guds händer. I samband med konventet i Woodburn i Oregon började matförråden tryta under sammankomstens andra dag. De vittnen som var ansvariga för inköp av matförråd kom tillsammans den kvällen och planerade att ta kontakt med leverantörer i Portland. Alla uppmuntrades till att lägga fram problemet i bön. Men trots alla ansträngningar gick det inte att få tag på matvaror.

Under tiden anlände emellertid ett vittne helt oväntat till sammankomstlokalen. Han hade kört ut på fel väg från motorvägen och befann sig omkring 20 kilometer från den rätta vägen. Det råkade vara så att han nyligen hade börjat arbeta för en livsmedelsgrossist i Vancouver i Washington. Eftersom han befann sig i närheten av sammankomstlokalen, bestämde han sig för att undersöka om det behövdes livsmedel. Då han fick reda på problemet, tog han kontakt med sitt företag och fann att det hade ett rikligt lager av de viktigare varor som behövdes och att priset var lika fördelaktigt som eller bättre än det som man hade betalt förut. Frågan var: Vad var det som gjorde att detta vittne körde in på fel väg vid rätt tid?

Hjälp med programmet från många olika håll

Då vittnena lyssnade till tal och såg bibliska dramer vid konventet, var det få som visste att det som de hörde och såg ibland hade kunnat genomföras tack vare hjälp från många olika håll.

På grund av översvämningar i Texas var det svårt för många vittnen att komma till konventet i Houston. Med anledning av situationen blev en viss talares programpunkt, som var planerad att hållas på förmiddagen, inställd och beräknades i stället kunna hållas klockan 14 på eftermiddagen. För att komma till konventet vadade han och hans son genom en och en halv meter djupt vatten, varvid fadern bar torra kläder i en plastpåse. Den bil som man hade bestämt skulle hämta dem kom inte. De fick därför lifta. En bil tog dem med sig en bit på vägen. Sedan fick de åka med en annan bilförare som var radioamatör och därför hade ett gemensamt intresse med föredragshållarens son. Bilföraren körde dem därför direkt till konventplatsen.

Ett av dramerna vid konventet ”Ett levande hopp” framställde livet i Egypten under Mose tid och inbegrep en scen med Mose vid den brinnande busken. De vittnen som var ansvariga för att anskaffa de nödvändiga hjälpmedlen var förvånade över att finna hur de fick hjälp både i församlingen och utanför den. Det bestämdes att för den brinnande busken skulle man använda aluminiumpolykarbonat som fladdrade med hjälp av luftdrag samt använda något slags belysning. Ett vittne skänkte en fläkt; ett annat vittne skänkte busken, och av ännu ett annat vittne fick man låna två stycken fotolampor på 1.000 watt vardera. Affärsmännen i området gav idéer och hjälp till att på bästa sätt använda de tillgängliga hjälpmedlen.

Ett kvinnligt vittne som skulle ordna med smyckena till dramat berättade vad som hände: ”I vår församling fanns det inte tillräckligt med fina smycken för en egyptier — och ännu mindre för dem alla. Jag berättade om vårt drama för en äldre dam i en liten speceriaffär. Till min förvåning kände hon en kvinna som hade många teaterjuveler. Ägarinnan till dessa juveler kontaktade mig och kom till mig med teaterjuveler och andra smycken till ett värde av över 350 dollar [omkring 1.400 kronor] och visade också hur de kunde användas på bästa sätt.”

Vilken verkan hade programmet?

Fram till hösten 1979 hade 1.342.117 varit med vid konventen ”Ett levande hopp” världen utöver. Många talade om hur uppmuntrande och stimulerande programmet var. En äldste med många års erfarenhet sade: ”Programmet nådde inte bara sinnet, utan också hjärtat. Det gjorde ett starkt intryck på alla.”

En annan äldste förklarade: ”Detta program är mycket personligt. Det berör individen med hans behov att förbättra inte endast sitt förhållande till Gud och till bröderna, utan också till sitt eget jag — den inre människan.”

Ett vittne sade angående dramat som var betitlat ”Den faderlöse pojken”: ”Detta drama hade många viktiga punkter — det innehöll upphöjd vishet beträffande problem som människor i världen kanske inte ens skulle tänka på.”

Hoppet i verksamhet bland dem som blir döpta

Ett framträdande drag vid konventen ”Ett levande hopp” var dopet. När de som blivit döpta intervjuades, visade det sig att det var deras på bibeln grundade hopp som hade sporrat dem till handling.

Bland dem som döptes i Saarbrücken i Tyskland var ett gift par och deras son. Föräldrarna hade förlorat två barn genom sjukdom och olyckshändelse. Den enda tröst som deras präst kunde ge dem var de ord han yttrade till fadern: ”Herre, må din vilja ske.” Fadern sade: ”Detta tröstade mig inte mycket.” Men genom att studera bibeln med Jehovas vittnen blev familjen längre fram mycket styrkt. Alldeles som fadern uttryckte det: ”Nu har vi fått ett underbart hopp genom Guds ord, bibeln.”

En av dem som stod upp för att bli döpt vid konventet i Nürnberg i Tyskland var en man som hade tillbringat sin uppväxttid i olika hem, däribland ett hem för ungdomsbrottslingar. När han var endast 21 år fann polisen honom på gatan — han led då av alkoholförgiftning — och förde honom till sjukhuset. Men han fortsatte att dricka och var på gränsen till delirium tremens. Han sade angående denna tid av sitt liv: ”Mina händer och armar var nästan förlamade. Jag undrade över varför jag levde.” Men med hjälp av ett bibelstudium kunde han, alldeles som han själv sade, ”slutligen finna en mening i livet”. Han blev uppmuntrad av bibelns hopp och slutade upp med att dricka och röka. Han gifte sig med den kvinna som han bodde tillsammans med och slutade upp med att misshandla henne.

I Landover i Maryland i USA sade ett av de nyligen döpta vittnena, en 26 år gammal man, följande:

”Det var en djup känslomässig erfarenhet för mig att sitta i Washington Capital Center bland 121 dopkandidater och se mig omkring på de 13.176 människorna som var där och som alla satt fridsamt tillsammans och lyssnade uppmärksamt på talaren. Jag hade kommit till konventet i handbojor tillsammans med två beväpnade vakter från Marylands statsfängelse i Baltimore, där jag redan avtjänat mer än 27 månader av de 25 år som jag dömts till. Jag kan, då jag ser tillbaka på mitt liv, inse hur jag ödslat bort och förslösat min ungdom, men genom Jehovas oförtjänta godhet har jag nu en ljus och lycklig framtid. Jag kommer inom några timmar att återvända till mitt fängelse. Jag ser naturligtvis hoppfullt fram emot möjligheten att benådas och bli fri. Men oavsett om detta kommer att förverkligas i denna gamla ordning eller inte, så kommer jag aldrig mer att bli andligt fängslad, för Kristus har i sanning gjort mig fri.”

Vid konventet i Niagara Falls i USA var en 87 år gammal kvinna med bland dem som ville bli döpta. Denna kvinna, som har endast ett ben, är blind på ena ögat och har svag syn på det andra och därtill lider av sockersjuka, har kunnat bibehålla ett gott humör. Det behövdes sex man för att lyfta henne från hennes rullstol och försiktigt sänka ner henne i vattnet för dopet. När hon lyftes tillbaka till stolen efter dopet och hjälptes därifrån, kunde man se ett strålande leende i hennes ansikte.

Händelsen omtalades i tidningen Buffalo News, som framhöll: ”Kvinnans handling var typisk för de omkring 10.000 Jehovas vittnen som på lördagen var närvarande vid den årliga områdessammankomsten. Ingen kunde jämföras med den äldre kvinnan, som fördes fram för dopet, men de män, kvinnor och barn som uppehöll sig på konventplatsen visade samma målmedvetenhet som hon.”

Vad var det som hjälpte denna 87-åriga kvinna och de tusentals andra som var med vid konventen ”Ett levande hopp” att ha en sådan ”målmedvetenhet”? Denna kvinnas kommentarer ger svaret: ”Jehova har varit mycket god mot mig. Han har låtit mig behålla ett gott minne. Även om jag är fysiskt svag, är jag mycket tacksam. Jag älskar Jehova. Alla bröderna och systrarna är som en stor familj. Jag har inte haft en familj på många år, men nu har jag en. Detta för mig närmare Jehova. Det levande hoppet har hjälpt mig att uthärda och övervinna mina problem.”

Det hopp, som är grundat på bibeln, ger oss sannerligen motiv. Det hjälper oss att inse att vår danare, Jehova Gud, har djup kärlek till oss och att han har som sitt uppsåt att låta oss åtnjuta en storslagen framtid. Detta drar oss till honom och manar oss att forma våra liv i enlighet med hans vägar. Det är därför som Jehovas vittnen är ivriga att hjälpa så många som möjligt att ta emot det hopp som framhålls i bibeln. Om du för närvarande inte studerar bibeln tillsammans med dem, uppmuntrar vi dig att göra det.

[Bild på sidan 17]

En änka har problem med sin son

Bibliska dramer som betonar kärleksfull omsorg om de faderlösa pojkarna och ger oss hjälp att avgöra hur vi skall bruka vårt liv

Mose vid den brinnande busken