Problemet med jordförstöring
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
ÖVERALLT har vi jord omkring oss. De flesta människor tar den för given. Men eftersom liv på denna planet inte skulle kunna existera utan jord, är det en allvarlig sak när man hör att i bara ett land i södra Afrika förlorar man många millioner ton jord varje år. Och enligt dr Kai Curry-Lindahl, biolog och naturvårdare för UNESCO, uppgår den jord som världen förlorat under det senaste århundradet till uppskattningsvis 2.000 millioner hektar — omkring en fjärdedel av jordens sammanlagda åkerjord.
Vad är orsaken till sådana oerhört stora förluster av värdefull matjord, som är så nödvändig för liv? Det är jordförstöring genom erosion.
Vad orsakar jordförstöring?
Erosion blir följden av att gräs och andra växter försvinner genom överbetning (alltför mycket boskap inom ett område) eller genom att man plöjer och blottlägger den odlingsbara jorden, så att den blåser bort genom vinden eller blir bortsköljd av vattnet. Det produktiva jordtäcket på jorden är ganska tunt. På många håll är det inte mer än 30 centimeter djupt.
Tidskriften Veldtrust för augusti 1975 sade angående verkningarna av erosion: ”Sydafrikas tragedi har varit den skrämmande snabbhet med vilken landets fruktbara jordbruksområden har blivit uttömda och dess tunna jordtäcke har sköljts bort. Det finns inget annat land i vilket de förödande följderna av erosion har kommit så fort efter det att erosionen börjat.”
I Sydafrika, såväl som i de flesta andra länder, har jordbruket genomgått en drastisk förändring. Längre tillbaka ägnade sig lantbrukare åt vad som kallades ”odling för självhushållning” — de var bara intresserade av att få fram produkter som räckte till deras eget privata behov. Men allteftersom människor trängde sig samman i städer, betonades betydelsen av produktion. Detta ledde till att man utnyttjade jorden intensivt för att få ut det mesta möjliga av den. Jorden blev, som ett resultat av detta, för kraftigt utnyttjad, och detta orsakade erosionsproblem som nu har tagit landsomfattande proportioner. Människans missbruk av jorden under en lång tidsperiod har därför varit den direkta orsaken till detta problem.
I Canada har massaindustrin kalhuggit stora skogar. I Australien har många millioner får avbetat marken alltför hårt och orsakat erosion. Detsamma har hänt i Irak. Foderexperter säger att betesmarkerna i norra Irak kan livnära omkring 250.000 får, men det finns åtminstone en million som betar där. Erosionen har spritt sig alldeles som civilisationen har gjort.
Men vad betyder i praktiken omfattande erosion? Är dess verkningar överbetonade, eller utgör den verkligen ett hot mot människans fortsatta existens?
Skadans omfattning
Om man ser det ur lantbrukarens synvinkel, betyder jorderosion sämre skörd, vilket i sin tur resulterar i sämre foder för hans djur. Både växterna och djuren kommer att bli mottagliga för sjukdomar och parasiter, och detta kommer ytterligare att påverka hans produktion. Om situationen fortsätter okontrollerat, kan den tid komma när hans jordbruk inte längre ger honom hans livsuppehälle.
Erosionen minskar också vattentillgången i ett område. Om det finns gott om vegetation, hjälper detta till att hålla kvar vattnet, tills det tränger ner i marken; men där landet är kalt, rinner vattnet till närmaste flod och för med sig mycken värdefull matjord. Det fina flodslammet förs till havet, men det tyngre slammet avsätter sig utmed de lägre flodsträckorna, och så småningom höjer sig flodbäddarna, och detta resulterar i allvarligare och oftare förekommande översvämningar. I Sydafrika har stora mängder slam avsatt sig i bevattningsdammar, som till hög kostnad har byggts av staten, och dessa dammar skulle så småningom kunna bli oanvändbara.
Även USA brottas med erosion. Det anses att man i detta land har nästan 250 millioner hektar odlingsbar jord, men fram till år 1940 hade 40 millioner hektar förlorats. Det mesta hade förlorats under detta århundrade.
Italien avslöjade vid en konferens som hölls i Stockholm år 1972 att 80 procent av landets betesmarker i Apenninerna och Alperna tillfogats allvarlig skada. Tanzanias allvarliga erosionsproblem har fört med sig att 30 procent av barnen under fem år i Dar es Salaam med omnejd lider av sjukdomar orsakade av undernäring. Och Syrien, Kongo, Kenya, Chile, Indien och många andra länder ställs inför allvarliga problem på grund av jordförstöring.
Erosionen verkar också som en katalysator på så sätt att den hjälper till att utbreda de stora öknarna. Under de senaste 50 åren har omkring 650.000 kvadratkilometer odlingsbar jord och betesmark slukats upp av Saharaöknen utmed dess sydliga gräns — ett område som ibland kallas ”Sahel”. I Sahel har mer än 100.000 människor dött på grund av torka och hungersnöd. Hundratusentals infödingar har förlorat sin boskap och begett sig till flyktingläger.
Problemet är verkligen allvarligt och brådskande, i synnerhet i de fattigare länderna. Allteftersom landområdena blir ofruktbara, flyttar människor in i samhällen och städer och anstränger ytterligare tillgångarna på föda där. Förenta nationernas generalsekreterare, Kurt Waldheim, varnade: ”Länder skulle kunna försvinna från kartan. Det är risk att hela folkstammar utplånas i hemsökta områden.”
Detta är skrämmande verkligheter. Men så gott som alla experter i ämnet är ense om vad som är orsaken i denna fråga — människans oförståndiga bruk av jorden.
Men du kanske blir förvånad över att få veta att den naturliga process som jorderosionen utgör — när den inte förvärras av människan — i verkligheten är en vän!
När jorderosionen är en vän
Den naturliga erosionsprocessen genom väder, vind och vatten är till stor nytta, eftersom den bryter ner berg, så att det så småningom bildas jord. Utan denna process skulle det inte finnas någon jord i vilken växterna skulle kunna växa, eftersom jorden till stor del består av mineralkorn som kommer från berggrunden.
Växterna spelar en betydande roll i fråga om att hålla denna erosionsprocess under kontroll. De tjänar till att hålla jorden på plats och hindra regnvattnet från att föra bort jorden. Växterna håller kvar vattnet, så att det så småningom sugs upp av marken. Växterna hjälper också till med jordbildningen, eftersom deras rötter ständigt tränger ner i klipporna och splittrar dem och hjälper till med att mala sönder dem till mindre partiklar.
Djuren spelar också en viktig roll, genom att de hjälper till med att bevara vegetationen. Detta belyses väl i Sydafrika, som hade ett stort antal vilda djur innan människan utrotade en stor del av dem. James Clarke skrev i sin bok Our Fragile Land (sid. 69, 70):
”Varje art har bidragit till att bevara jordtäcket, även om det bara varit genom att lämna sin spillning eller sin döda kropp till förnyelseprocessen. Flodhästarna spelade en speciell roll genom sin vana att vandra bort från en flod i dess strömriktning, så att när floden svämmade över kom vattnet som höjde sig att sakta föras utåt — naturens eget bevattningssystem. I de flesta områden har flodhästarna nu skjutits och flodbankarna uppodlats, så att när översvämningarna kommer, tar vattnet jorden med sig och för den till havet. Elefanterna hade som vana att knuffa ner träd i raviner — en säregen vana, men den bar i sig själv ett tydligt inslag av självbevarelsedrift. Den hjälpte till att blockera ravinerna, så att de fylldes igen. När ’såret’ i landskapet så småningom försvann, blomstrade grässlätten åter upp. Elefanterna hade också för vana att knuffa omkull akacieträd, så att dessa träd skräpade ner grässlätten. Men träd som fallit omkull skyddade effektivt grästuvorna från de djur, som under torrperioden hänsynslöst betade av gräset. Dessa särskilt skyddade gräsbevuxna platser blev ofta det enda gräs som lämnades kvar efter en verkligt allvarlig torka. Gräsfröna kunde sedan sprida sig därifrån över grässlätten, när vårvindar och regn kom.”
Allt detta bevisar att det finns en allvis Skapare, som danat jorden och livet på den på ett sådant balanserat sätt att allting skulle fungera smidigt och utan störningar. Men genom att människan har rubbat livsbalansen, som bestämdes av Skaparen, har hon skördat de otrevliga resultat som vi ser omkring oss i dag. Människorna har emellertid på sista tiden försöks övervinna problemet.
Vilka åtgärder vidtar man?
I Sydafrika antog man år 1946 och 1969 lagar för skydd av jorden för att hjälpa lantbrukare och för att uppmuntra dem att samarbeta med staten. Många jordbrukare har, som ett resultat av detta, förbättrat sina jordbruksmetoder, även om det fortfarande finns mycket som måste göras.
I många delar av södra Afrika förekommer torrt, blåsigt väder under vintern, när jorden ligger obrukad. För att minska förlusten av jord på grund av vinden planterar man häckar eller vindskydd mellan odlingsbara jordstycken för att minska vindens kraft. Ibland odlar man vintergröda eller foder, som hjälper till att hålla jorden på plats. Genom att sätta till kalk håller man jordpartiklarna kvar och förhindrar eller minskar också förlusten av jord.
Många jordbrukare praktiserar nu konturplöjning. Detta innebär att man inte plöjer uppför och nerför sluttningar, utan lägger plogfårorna runt om kullar och vinkelrätt mot markytans lutning. På så sätt hindrar man att fårorna fungerar som eroderande vattenkanaler efter ett häftigt regn. Också bandodlingar av gräs utmed sluttningarna på lämpliga ställen hjälper vattenflödet att sprida sig och hindrar erosionsfåror. På vissa jordbruk vattnar man inte grödan genom bevattningsdiken, som gör att matjorden förs bort, utan genom vattenbesprutning eller andra mekaniska medel. Man åstadkommer ytterligare vattenkontroll genom att bygga många små dammar i dalarna och på bergssluttningarna samt genom att lägga stenar och trädgrenar i gamla raviner och fylla ut dem, så att de så småningom blir täckta med gräs.
En av huvudorsakerna till nedbrytande jorderosion är att man försöker föda upp alltför många djur inom ett visst område (överbetning). Det är viktigt att inte bara antalet djur kontrolleras, utan också deras förflyttningar. Boskapen har sitt eget särskilda sätt. Om en boskapshjord har lång väg till vattnet eller till kraalen (ett inhägnat område för boskapen), där man har dem under natten, går de vanligtvis dit i en enda rad och bildar djupa spår som under häftigt regn blir vattenfåror. Därför låter nu många lantbrukare, om så är möjligt, sin boskap tillbringa natten ute på grässlätten. De ger också djuren mindre områden att beta på med lätt tillgängliga platser där de kan dricka, och på så sätt minskas gångstigarna.
Människan behöver också kontrolleras. I Sydafrika är det en traditionell sedvänja att under vintern bränna grässlätten (för att minska antalet fästingar, skadeväxter och så vidare). Men detta gör att grästäcket blir tunnare och resulterar i mer erosion. Detta är därför nu olagligt i Sydafrika utom efter särskilt tillstånd.
Många länder, som hotats av att bli öken, har vidtagit åtgärder för att hejda utbredningen av ökenområdena. I Saudi-Arabien har man planterat omkring 10 millioner tamarisker, akacieträd och eukalyptusträd för att rädda oasen al-Hasa, som ligger nära Hofuf, från den framträngande öknen. Man har också försökt spreja sanden med ett petrokemiskt ”lim”, som binder samman sandkornen och hindrar sanden från att blåsa bort. I Libyen har man utnyttjat det så kallade fossila vatten, som finns instängt under öknen, och har också fått fram stora cirkelrunda ”åkrar” i Saharaöknen med hjälp av bevattningsteknik, som utvecklats i Amerika. I Sinkiangs ökenområde har kineserna lyckats åstadkomma nya gräsområden och vingårdar och odlat bomull och annan gröda.
Israelerna har återställt vattensamlingssystem, som byggdes upp av de forntida nabatéerna i Negevöknen, och använder dem till att bevattna trädgårdar, där det växer mandelträd och pistaschträd. Droppbevattningssystem används också i Negevöknen, och dessa system för små kvantiteter av vatten direkt till växternas rötter. Man använder sig av datastyrda monitorer (mätinstrument).
Men det finns fortfarande många svårigheter, som de ställs inför som försöker rädda miljön från obotlig skada. Förenta nationerna manade år 1977 till internationellt samarbete ”i större skala än någonsin förr i mänsklighetens historia”. Är det troligt att ett sådant samarbete kan ske? Mötet i Nairobi stördes av politisk illvilja och oenighet. En iakttagare sade: ”Så mycket politiskt krypskytte pågår och så många tomma och överdrivna uttryck används vid öppna och slutna möten att man börjar tycka att det mänskliga sinnet är en av de största öknarna.”
Myndigheternas lagstiftning är inte tillräcklig, eftersom den inte kan förändra människornas själviska önskningar. För att lösa erosionsproblemet såväl som en mängd andra problem, som mänskligheten har ställts inför, behövs det en fullständigt ny tingens ordning, ett nytt sätt att nalkas problemen och en utveckling grundad på den kungliga lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:39) Det är bara den store Skaparen av denna vackra planet som kan åstadkomma en sådan förändring. Det är endast han som kan återställa den fullkomliga balansen mellan naturens krafter, så att det blir alldeles som det var från begynnelsen.