Samarbete för att överleva

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru

DARWINS evolutionistiska teori gör gällande att alla livsformer tar del i en blodig tävlingskamp för att överleva. Många biologer och andra vetenskapsmän ser samarbete, enhet och harmoni bland de olika livsformerna som nyckeln till att överleva. Tidskriften Time framhåller i samband med en recension av en ny bok av dr Lewis Thomas, som är biolog och president för Sloan-Kettering Cancer Center i New York: ”Thomas hävdar att den överväldigande tendensen i naturen går i riktning mot symbios, enhet, harmoni. Den senare darwinismens sätt att betrakta livet som en ständig mördande kamp ... passar inte med de förhållanden som Thomas har bevittnat.”

En ingående granskning av våra nuvarande livsmedelskällor övertygar oss om att samarbete och inte konkurrens är vägen till att överleva. Bara 30 viktigare grödor och sju animaliska födoämneskällor tillgodoser det mesta av vårt näringsbehov. Under alla förhållanden får vi de hundratals millioner ton mat vi behöver genom odlade växter och tamboskap som befinner sig i ett unikt, harmoniskt förhållande till människan. Utan dessa trogna medarbetare skulle den nuvarande befolkningen på över 4 milliarder människor inte kunna överleva. Omvänt skulle på liknande sätt huvuddelen av de odlade växterna och tamboskapen gå under utan människans ständiga omvårdnad och uppmärksamhet.

Att kultivera växter och att domesticera djur

Från den allra första början av människans historia kunde människan urskilja vissa växters och djurs egenskaper och möjligheter som näringskällor. I själva verket fastslår bibeln att Skaparen satte upp ett exempel för människan genom att bli den förste jordbrukaren. Han planterade en vacker trädgård med all den nödvändiga variationen för att förse det första människoparet med mat. (1 Mos. 2:8, 9) I bibelns första del omnämns också boskapsdjur eller domesticerade djur för människans bruk. Det var Skaparens vilja att människan skulle utöva herravälde över de lägre livsformerna och göra vist bruk av dem för att tillgodose sina behov. Människan skulle göra förnuftigt bruk av och samarbeta med alla de andra livsformerna på jorden för att säkerställa sin egen fortlevnad såväl som fortbeståndet för den ändlösa variationen av växter och djur.

Människans förhållande till de lägre livsformerna kan liknas vid det som råder mellan krukmakaren och hans lera. Den skicklige krukmakaren använder sitt råmaterial till att forma keramikkärl med oändlig variation och för otaliga användningsområden. Genom urval och korsning formar människan av de otaliga levande organismerna de växter och djur som tillfredsställer hennes behov. Naturligtvis har dessa organismer själva den inre potentialen, så att de kan svara på människans domesticerande.

Uttrycket ”domesticera” uppenbarar något om processen. Ordet kommer från ett latinskt ord med grundbetydelsen ”hus”. Att domesticera betyder således att föra in växten eller djuret i hushållsanordningen under människans direkta överinseende och omvårdnad. Ett ömsesidigt beroende byggs upp. Människan blir beroende av sina odlade växter och sina husdjur för att överleva, och dessa blir å sin sida beroende av människan. Det är en ombildningsprocess av de vilda formerna enligt människans intressen.

För att ytterligare illustrera hur denna process genomförs kan vi se på hur det var möjligt att ett sådant sädesslag som vete kunde bli en kulturväxt. Vete är en av de äldsta kulturväxterna. Otvivelaktigt kunde människan inse värdet av de ätbara sädeskornen i vetets vilda ursprungsplantor. Människan skördade dessa och beslöt sig därpå att odla och kultivera dem för att underlätta skörden och öka avkastningen. Med detta allra första steg påbörjades en urvalsprocess som kom att leda fram till växtförädlingen.

Nya sorter blev beroende av sina odlare för att överleva. Odlade växter är emellertid inte fullständigt isolerade från vilda sorter, och tillfälligtvis inträffar korsningar som ibland förbättrar växtens kvalitet. Människan, som alltid är vaken för att förbättra sina kulturväxter, utväljer de förbättrade sorterna och sår dem. Och processen fortsätter så att det ständigt kommer fram förbättrade sorter.

De vetesorter som nu ger en världsskörd på nära 400 millioner ton om året är inte samma sorter som de som såddes på bibelns tid.a

Dessa forna veteslag var ett slags agnvete som hade ett inre skalliknande skärmfjäll eller en hylsa som måste slås sönder efter skörden. Någonstans på tidens ström undergick emmervetet en mutation (en grundläggande förändring i dess genetiska uppbyggnad), varigenom skalet öppnar sig lätt, när axet blir skördat. På samma gång blev axet hållfastare, så att sädeskornen hålls på plats fram till skördetiden. Detta är en veteart med 21 par kromosomer — de extra kromosomerna har tydligtvis tillkommit genom en korsning med ett vildgräs av en Aegilopsart. Varieteter av detta brödvete producerar för närvarande huvuddelen av världsskörden av vete.

Genetiska möjligheter

Den förunderliga förmågan hos växter och djur att reagera på intelligent påverkan är ett vittnesbörd om de genetiska möjligheter som varje livsform har inom sig själv. Låt oss belysa detta med ett exempel: Vildsenapen (Brassica oleracea) har under människans påverkan gett upphov åt sex olika odlade kulturväxter som pryder våra bord och tillfredsställer vår smak. För att man skulle få fram dessa nya kulturväxter utvalde man i varje enskilt fall vissa egenskaper hos ursprungsplantan och framhävde dessa. Från ursprungsplantan fick vi vitkål (utvecklat toppskott), blomkål (blomdelen), kålrabbi (stammen), brysselkål (sidoskott), broccoli (stjälkar och blommor) och grönkål (blad). Grönkål är den växt som mest liknar den ursprungliga senapsplantan.

Allteftersom kunskapen i biologi ökar, har människan möjlighet att förbättra urvalet och bättre styra formandet av olika nya sorter av vete, ris, majs osv. Detta har medfört en ”grön revolution”. Nya sorter ger 10 gånger så hög avkastning som deras föregångare. Men det finns en fara i detta: att man blir alltför beroende av enbart några få växtsorter.

Potatisen utgör ett exempel på detta. Potatis kom att odlas i ett av de åtta geografiska odlingsområden som betraktas som centra för domesticerande. Den började odlas för ungefär 1.800 år sedan längs Sydamerikas västkust på Andernas högslätter, där det i dag finns över 150 olika sorter. I samband med att Sydamerika erövrades tog de spanska erövrarna med sig potatisen till Europa, då de återvände dit, och där blev den acklimatiserad. Med tiden kom potatisen att införas till Irland, där den frodades. Irländarna blev beroende av denna enda huvudsakliga gröda som sin viktigaste livsmedelskälla. Vad blev resultatet? Hungersnöd, då en oväntad växtsjukdom, potatisbladmögel, förstörde hela potatisskörden åren 1845—46, vilket tvingade många av irländarna att emigrera till andra länder.

Man har odlat många växter och domesticerat djur för andra syften än att få mat. Tänk bara på hästar, katter, hundar och akvariefiskar samt de otaliga blomsorterna. Många av dessa har domesticerats eller odlats för att tillfredsställa människans kärlek till det vackra och åter andra för att lindra hennes arbetsbörda. Processen pågår kontinuerligt; nya sorter framkommer årligen. Nyligen har en ny sorts trädgårdsärter kommit fram, vars baljor är lika välsmakande som de mogna ärterna, vilket medför att näringsvärdet fördubblas.

Alla de många slagen av djur, fiskar, fåglar och växter, som har frambringats genom domesticerande eller växtförädling, har varit möjliga att åstadkomma på grund av att det inom den genetiska sammansättningen inom varje livsform (art) finns vissa gömda eller recessiva gener (ärftliga anlag), som man kan låta framträda och använda för att utveckla nya sorter. Det är visserligen sant att man kan utveckla nya varieteter, men man kan inte frambringa nya livsformer. När en art dör ut, är dess gentillgångar förlorade, och det står inte i människans makt att återvinna dem. Som den högsta livsformen på jorden är människan ålagd att ansvara för de lägre livsformerna, och därmed har hon ett tungt ansvar att inte fördärva, utan i stället bevara.

Livet på jorden är därför inte danat för en mördande konkurrens, utan i stället är det danat för ett harmoniskt samarbete. Nutidsmänniskan har nyligen börjat inse detta, och i någon mån försöker hon nu bevara jordens ekologi. I Guds nya ordning kommer emellertid samarbete och harmoni inom hela skapelsen att nå maximal omfattning.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Från senapsplantan kommer

Broccoli

Brysselkål

Kålrabbi

Grönkål

Vitkål

Blomkål