Homosexualitet — hur givande är det levnadssättet?

”Det homosexuella tillståndet är sällan, om ens någonsin, en fråga om att välja.” Detta är ett officiellt uttalande av den romersk-katolska kyrkan i Storbritannien.

Många misströstar, då de ställs inför sådant tänkesätt. Genom att de har engagerat sig i det homosexuella levnadssättet, menar de att det är helt uteslutet att kunna göra någon som helst förändring. Men det är inte så. I den kristnes ögon är ingenting omöjligt med Guds hjälp. Alldeles som aposteln Paulus uttryckte det: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” — Fil. 4:13.

Begrunda de personliga erfarenheterna som en man i Storbritannien har bidragit med i följande artikel, och gör sedan din egen bedömning.

JAG har alltid tyckt om att vara tillsammans med det motsatta könet, och som tonåring var jag ihop med flickvänner. Trots det kände jag, till och med i min ungdom, en dragning till medlemmar av mitt eget kön, men jag reste mig mot varje tanke på ett homosexuellt levnadssätt. Det tilltalade mig inte, särskilt då jag övervägde de konsekvenser det skulle kunna ha med sig för ett helt liv.

Under 1950-talet var den homosexuella frigörelsen en okänd företeelse. I början av 60-talet hade emellertid en ny anda börjat utvecklas, och inte så många var emot homosexualitet. Hur som helst var den mer accepterad i en stor stad som London. Trots det höll jag mig fortfarande tillbaka och motstod de många möjligheter som gavs mig att ägna mig åt homosexualitet.

Homosexuell, men inte skenhelig

Jag var idealistisk, som så många unga människor är. Jag hade visioner av en god värld med moral och normer. Men när jag började gå ut i världen, kom jag att ställas ansikte mot ansikte med dess verklighet. Jag upptäckte att världen är fördärvad och att till och med människor som kallar sig själva hederliga och normala ofta handlar mycket omoraliskt på många sätt.

Mina ungdomliga ideal fungerade tydligtvis inte, och jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Vad tjänar det till? Vad vinner jag på att hålla mig tillbaka? Jag kan lika väl gå vidare och leva som homosexuell och göra det bästa av det.” Med detta beslut slog jag in på en livskurs som skulle fortsätta under många år.

Till en början kände jag en viss befrielse i att ha möjlighet att lägga mina kort på bordet och säga: ”Ja visst, jag är homosexuell, så är det med det!” Även om en del betraktade mitt levnadssätt som omoraliskt, kände jag mig inte på något sätt värre än andra som ägnade sig åt olika former av sedligt fördärv. I verkligheten kände jag mig på många sätt som om jag var bättre, eftersom jag åtminstone inte var skenhelig och försökte leva bakom något slags fasad. Jag hade en gång slagit in på den homosexuella levnadsvägen, och jag brydde mig inte om vem som kände till det. Det fanns massor av tillfällen att hänge sig åt den, och ingen protesterade.

Eftersom tillfälliga sexuella förbindelser och förhållanden som är lätta att avbryta tycktes vara det normala inom homosexuella kretsar, blev det i sinom tid uppenbart för mig att jag skulle ha det bättre om jag odlade förhållanden med män som kunde föra mig uppåt på den sociala rangskalan. Många homosexuella gör detta, och om de är tillräckligt attraktiva, saknas det inte skamliga förslag från inflytelserika och rika män. Som en följd av detta blev jag utbjuden och fick det mycket bra genom många manliga vänner.

Ett liv i överflöd

Så småningom lyckades jag få mig en mycket rik pojkvän. Han köpte mig fina kläder och introducerade mig i den högre societeten, där det inte spelade någon roll vad det kostade. Han hade en bostadsvåning i en exklusiv del av London och även en i södra Frankrike. Jag togs med på mycket dyrbara utlandssemestrar, och det var spännande för mig att umgås med de rika och berömda. Genom att jag var ung vid den tiden fann jag allt detta nytt och spännande.

I London finns det många klubbar där homosexuella kan träffa varandra. Uppriktigt sagt förvånade det mig hur många människor i de s. k. högre kretsarna som jag hade möjlighet att lära känna — bankirer, advokater och politiker bland andra. Vilken sporre alla dessa erfarenheter var för mig att fortsätta som homosexuell!

Vad religionen anbelangar hade jag aldrig tagit den på allvar. Jag var inte på något sätt ateist, utan jag tänkte att det måste finnas någon högre makt, men jag gav aldrig frågan någon större eftertanke. Jag fann att det var ett ämne som homosexuella sällan diskuterade.

Under mina år som homosexuell hade jag många omoraliska anbud från statskyrkopräster och andra präster. Så vad religionen beträffar hade jag ingen orsak att ta allvarligt på den. Den kristendom som jag såg skilde sig inte från den värld i vilken jag levde.

Livet som en homosexuell ”frilansare”

Men glansen i ett homosexuellt liv är inte bestående. Det starka kravet på en aldrig upphörande ungdom och charm har drivit många till förtvivlan och även till självmord, som jag mycket väl vet. Att man måste leva upp till vissa normer och alltid visa sig som en charmerande attraktion kan ha sina avigsidor. I mitt fall visste jag att när dragningskraften avtog, eller mitt utseende började förblekna, skulle jag vara slut, bli utkastad, som så många andra hade blivit. Därför valde jag att vara oberoende och beslöt mig för att lämna min rike pojkvän.

Efter att ha smakat ett sådant högt levnadssätt var det inte lätt för mig att sänka mig ner till ett normalt levnadssätt. Jag fann det svårt att stanna på något som helst arbete och började driva tillsammans med dåliga människor. Till slut blev jag en homosexuell prostituerad för att försörja mig.

Detta innebar en verklig risk att få veneriska sjukdomar, eftersom det är väl känt att förekomsten av VS bland de homosexuella är mycket hög på grund av lösaktigheten. Min egen läkare var homosexuell (jag hade valt honom av den orsaken), och därför visste jag att det inte skulle vara några problem med att få behandling av dessa sjukdomar. Trots det var det inte en livsstil som jag skulle rekommendera någon, eftersom det medförde många andra faror förutom veneriska sjukdomar.

Ett stadigt ”gift” liv

Det var vid denna olyckliga tid i mitt liv som jag träffade den man som jag levde tillsammans med under de följande 10 åren. Ända från början trivdes jag och min nya partner mycket bra tillsammans. Jag var oerhört förtjust i honom, och vi började sätta upp ett hem tillsammans på samma sätt som ett vanligt gift par skulle göra. Vi betraktade vårt förhållande såsom något ganska unikt och speciellt. Inte heller var det någon av oss som tyckte att det var något abnormt eller egendomligt med detta.

Som ett par kamrater var vi mycket lyckliga. Det rådde ett intensivt, djupt och kärleksfullt förhållande mellan oss. I själva verket menade vi att den kärlek vi hade var djupare än vad vi sett inom många heterosexuella förhållanden. Fastän vi hade många tillfällen att gå med andra och blev lockade till att göra det, höll vi alltid samman. Dessa 10 år som han och jag var tillsammans var bland de lyckligaste åren av mitt liv fram till den tiden.

Den uppfordrande sanningen

Så en dag fick jag tag i en publikation från Sällskapet Vakttornet. Så snart som jag började läsa den, från det allra första ögonblicket, fanns det inte något tvivel i mitt sinne om att detta var sanningen. Då jag läste vidare, kunde jag inte finna något fel i det som stod där. Det uppstod inte några frågor hos mig. Jag hade aldrig studerat bibeln, men detta hade sanningens klang, och jag kommer ihåg att jag brukade tänka: ”Det här måste vara sanningen!”

Mina ögon öppnades för valmöjligheter som jag aldrig vetat om. Då jag fick lära känna bibelns hopp för mänskligheten, kastade det ett helt nytt ljus över allting. Jag hade mycket fritid till att kunna tänka. När jag tänker tillbaka, antar jag att det var en andlig längtan jag hade, även om jag inte insåg det. Jag har alltid ansett att det måste finnas ett bättre sätt att leva, inte enbart för egen del, utan för hela världen. Möjligheten att välja ett som är verkligt meningsfullt och tillfredsställande, med evigt liv som mål, gjorde gott intryck på mig.

Det tog inte lång tid för mig att inse att jag stod vid ett vägskäl i livet. Allteftersom min uppskattning av bibelns sanning fördjupades under mina studier, insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt levnadssätt, men skulle jag ha förmåga att möta denna uppfordran?

Mitt livs största beslut

Vid den här tiden kände jag till allt vad bibeln hade att säga om homosexualitet. Fastän jag aldrig tidigare hade konfronterats med dess krav, kände jag instinktivt att det som stod där var riktigt. Mitt liv var sannerligen inte ett naturligt liv. Men jag behövde det starkaste motiv för att önska förändra mitt levnadssätt. Det var min växande kärlek till Jehova Gud som gjorde att jag önskade ändra mig.

Min första reaktion var att få min kamrat att lära känna Guds vägar. Jag önskade att han också skulle förändra sitt livsmönster. Medlemmar i den lokala församlingen av Jehovas vittnen inbjöd oss ofta till måltider och sällskaplig samvaro. Vi fick röna stor förståelse. Min kamrat hade all orsak att inse att han inte blev lämnad utanför. Han blev verkligen uppmuntrad lika mycket som jag blev. Men tråkigt nog accepterade han inte sanningen som jag hade hoppats.

Så småningom delade vi upp vår våning, så att var och en hade sitt eget rum. Men ganska snart insåg vi att den enda lösningen var att flytta isär. Hur skulle jag kunna göra det? Jag kommer ihåg att jag brukade tänka: ”Jehova kommer att göra det möjligt för mig.” Jag förtröstade på honom.

Tiden kom då vi beslutade att separera. Det var som att skära av en hel sida av min personlighet, lämna den helt i grunden.

Befästande av min tro

Du, liksom jag, har kanske hört påståendet: ”En gång homosexuell, alltid homosexuell.” Men det var inte på det sättet med mig. Jag upphörde med det, med ens och för alltid. Trots det behöver jag fortfarande arbeta på att förändra mitt livsmönster. Det har varit verkligt lugnande för mig att alltid ha Jehovas alltomfattande förståelse för mina problem i tankarna! Jag har väckts till insikt om att endast han känner till vars och ens omständigheter och bakgrund och tar i betraktande den skada som tillfogats genom omgivningen och på andra sätt, då han kärleksfullt ger vägledning genom sin heliga ande.

Det har funnits många tillfällen, då jag känt att jag var tvungen att ge efter för påtryckningarna. Ändå visste jag att jag hade fördelar av sanningen på så många andra sätt. När allt kommer omkring är inte sexualbegäret allt i livet. Det finns så mycket mer att leva för, och genom att ha sanningen i Guds ord upptäckte jag att andra vägar öppnades för mig, vilket hjälpte mig i min önskan att se förändringar hos mig själv. Men det tar tid att lösa problem. Homosexualitet är inget undantag.

När aposteln Paulus skrev sitt brev till korintiernaa nämnde han homosexualitet som en allvarlig synd, men han underströk inte särskilt den som den enda, eller att den skulle vara värre än andra som nämndes där. Han räknade upp den tillsammans med andra allvarliga mänskliga fel och brister, och om vi felar i något avseende innebär det sannerligen att vi kommer i onåd hos Gud. Men jag har upptäckt att Jehova stärker oss, när vi försöker övervinna vår svaghet. Det skulle vara fel att förvänta någon ögonblicklig bot. Men med Jehovas ande kan man få hjälp i att utöva självbehärskning, och jag har fått lära mig att det är möjligt att arbeta vidare på sanningens väg och visa kristet uthärdande. — Rom. 5:1—5.

Det gör mig ödmjuk att veta att Jehova har haft möjlighet att använda mig, och att han trots min ofullkomlighet fortsätter att styrka mig.

Många av mina kristna bröder har varit verkligt uppmuntrande och vänliga. Jag är verkligt tacksam för de kärleksfulla möjligheter och den vägledning Jehova har gett mig genom sitt ord, sin ande och den kristna församlingen. Det är min uppriktiga önskan att forma mig efter den livgivande kristna personligheten och leva så att det medför ökad lovprisning av hans namn. — Ef. 4:22—24.

[Fotnoter]