”Satans slavar” finner en ny herre

NÄR man talar med Tony Banuet, är det svårt att föreställa sig att den som har detta blida leende och denna milda, mjuka röst en gång var ledare för en motorcykelliga. Tony har slagits och rånat och smugglat knark. Han har ett polisregister som omfattar 15 år och har avtjänat tid i fängelse och kommer att vara under skyddstillsyn ända till år 1983.

Tony har naturligtvis inte samma personlighet nu som han hade för några år sedan. Och det har inte heller tre andra medlemmar av hans forna motorcykelliga. En gång var de så förbittrade på världen att de inte brydde sig om ifall de levde eller dog. De hade inget förtroende för den nuvarande ordningen och inga förhoppningar för framtiden. Men allt detta har ändrats. De har funnit verkliga vänner och ett nytt liv.

Deras berättelse går ända tillbaka till 1950-talet. Då Tony (som de kallade ”Loco” [”Galen”]) var omkring 15 år, spred sig en strömning av gatuligor som kallade sig ”Pachucos” genom sydvästra Förenta staterna till Tijuana, en mexikansk stad söder om Kaliforniens gräns, där Tony och hans bror Rudy bodde.

Dessa ligor delade upp staden i områden som de försvarade. De slogs med slagträn, grova påkar och kedjor. Ligamedlemmarna identifierades genom en särskild tatuering nära tummen på handens ovansida. De flickor, som var tillsammans med dem, bar knivar eller rakblad i håret. Tony säger: ”Jag var en pachuco under hela min tonårsålder. Vår liga bestod av omkring 25 medlemmar.”

Tony föddes i Förenta staterna. För att inte bli inkallad i armén gick han in vid flottan. ”Där började jag använda narkotika”, berättar han och fortsätter: ”Jag blev gripen då jag smugglade och sålde marijuana, och flottan höll mig i ett års arrest på Hawaii. När jag kom ut därifrån, reste jag tillbaka till Mexico och anslöt mig till en motorcykelliga. Jag bröt mig in på ett kontor i San Diego och stal checkar som jag förfalskade och löste ut. Jag blev några år senare arresterad för detta och tillbringade ett år i fängelse. Eftersom jag var under skyddstillsyn, måste jag varje månad betala tillbaka en del av det som jag stulit. Jag har fortfarande 385 dollar (omkring 1.500 kronor) kvar att betala.

Då jag var i fängelse fick jag vänner bland medlemmarna av motorcykelligan Hell’s Angels (Helvetesänglarna) och beslöt mig för att åter bilda en liga som kallades ’Satans slavar’. Vi började med den i Las Vegas, och senare hade vi en ’filial’ i Tijuana. Vi levde som laglösa individer. Vårt valspråk var: ’Kör fort, dö snabbt’. Vi åkte ut och in i fängelse. Jag blev en gång knivhuggen i armen och en gång skjuten i högra foten, mitt huvud blev spräckt av en kofot och jag var med om tre svåra motorcykelolyckor — varje gång var jag starkt påverkad av narkotika. Vi blev anklagade för allt från smuggling av heroin till mordförsök, men pengar och advokater hjälpte ibland. Rudy och andra medlemmar satt i fängelse på grund av heroinet.

Samtidigt satte vi in mycket tid och pengar på en kaningård. Den låg långt borta från polisen, omkring en timmes färd från huvudvägen, inne bland bergen sydost om Tijuana. Människor som på något sätt kommit i svårigheter kom dit och arbetade några få månader, och sedan försvann de igen. Många människor som kom till denna farm slutade i fängelse — några i Förenta staterna och några i Mexico.

Vi var klädda i skinnbyxor och tyska hjälmar. Och vi bar knivar och revolvrar och hade vårt klubbnamn baktill på våra västar. Våra armband var gjorda av läder och hade metallnitar, så att vi kunde använda armarna till att avvärja knivar.”

Lämnar det gamla levnadssättet

”En gång ville jag att en ung amerikansk medborgare i Tijuana, som önskade gå in i vår klubb, skulle hjälpa mig att kassera in en del pengar från en handlare i Förenta staterna. Den unge mannen var inte hemma. Jag väntade, men fortfarande såg jag honom inte. Men hans far, Francisco Durazo, ett av Jehovas vittnen, samtalade med mig om Jehova. (Ps. 83:19, Åkeson) Detta var första gången jag hörde talas om Guds namn och hans löften om en ny ordning. Efteråt mötte jag två vänner, och vi gick över gränsen för att göra upp vårt mellanhavande. Vi råkade i klammeri med polisen och blev fängslade för att ha använt farliga vapen. Anklagelserna lades ner, men jag började tänka: ’Detta med fängelse börjar bli för mycket, det kanske ligger något i vad Francisco sade.’

Så snart som jag kom tillbaka till Mexico, sökte jag upp Francisco. Han talade med mig om mycket, bland annat om hur bibeln blev skriven och att den visar att vi lever nära slutet på denna tingens ordning och att Gud snart kommer att ingripa mot de svårigheter som finns på jorden. Det han sade verkade förnuftigt, så när han frågade mig om han fick studera bibeln med mig, samtyckte jag. Vi började samma dag studera boken Sanningen som leder till evigt liv.

Det dröjde inte länge förrän jag berättade för mina vänner om vad jag hade lärt. Några accepterade det, andra inte. Min bror Susuky bodde i Encinitas i Kalifornien, och jag reste dit för att tala om för honom att Jehova är Gud och att någonting stort håller på att hända.

Då jag återvände till Tijuana sade vittnena till oss att vi måste lägga av vår gamla personlighet. Sedan vi hade studerat några månader, bestämde sig Rudy för att lämna sitt gamla levnadssätt. Han reste tillbaka till Encinitas och fick ett arbete där och planerade att bli döpt. Det tog lite längre tid för mig, men en dag insåg jag att vi inte har evigheten på oss för att börja tjäna Gud. Jag skar av förbindelsen med mitt dåliga umgänge och reste upp till Encinitas. Efter ytterligare två månaders studium fick jag ett arbete — som lastbilschaufför. Jag hade aldrig i hela mitt liv arbetat mer än 10 månader.”

Den dag Tony skulle döpas vid en områdessammankomst i Los Angeles år 1978 sade han: ”Jag är nu en lycklig man. Jag känner inte oro och ängslan mer. Myndigheterna håller inte ögonen på mig längre. Jag behöver inte bära kniv varje dag och inte heller skjutvapen. Jag har funnit bättre människor att umgås med — människor som är sanna och som inte ljuger. Mitt beslut är nu att tjäna Jehova och att undervisa andra människor.”

Susuky berättar sin historia

Tonys bror Rudy (som de kallar ”Susuky”) berättar vad förändringen betydde för honom. Han säger:

”Under omkring 11 år höll jag ihop med Tony och motorcykelligan. Jag blev gripen för att ha langat heroin, och jag satt i statsfängelset i Tehachapi i Kalifornien i fyra år.

Alltsedan hippierörelsen på 1960-talet har jag varit intresserad av bibeln. Jag bar en bibel med mig hela tiden under alla åren på motorcykeln. Jag brukade läsa den högt. Jag visste att det fanns någonting i den, men jag kunde inte förstå den.

Då Tony berättade för mig om Guds namn och vad han hade lärt sig av sitt första studium med Francisco i Tijuana, samtalade vi hela dygnet om det. Samma vecka började jag studera. Sedan vi studerat några månader, började jag bli oroad över vårt dåliga umgänge. Det började plåga mig att vi gick till möten på söndagen och fortfarande blev ’påtända’ under veckan eller gjorde saker och ting som inte var i överensstämmelse med vad vi fick lära oss.

Det var då min son Aramis och jag reste tillbaka till Encinitas, och jag fick ett arbete som svetsare. Allting var upp och ner för mig, men vittnena hjälpte mig. Jag började klä mig annorlunda, umgicks med vittnena och åt tillsammans med dem. Det var ett annat slags liv. Jag var med vid möten på tisdagar, torsdagar och söndagar och talade också med människor vid dörrarna om hoppet om Guds rike och den goda hjälp som bibeln kan ge dem i deras liv.

Tony älskade sanningen, men han var fortfarande bunden vid det gamla levnadssättet. Vi hade satt in mycket pengar och arbete på kaningården, men jag sade till honom: ’Sluta upp med det. Jehova betyder mer än att man bara går på möten på söndagar. Jehova betyder samvaro med bröderna, ... att tala med bröderna varje dag.’ En dag, medan han hade lunginflammation, sade han: ’Vet du vad? Så snart som jag blir bättre kommer jag att ta mina saker från gården och glömma den.’ Det kändes skönt att se honom lämna den plats där vi hade haft så mycket dåligt umgänge.

Jag vet att bibeln har gjort mycket för oss. Den har hjälpt mig, min son och min omgivning. Min inställning har förändrats. Jag har förändrats. Allting har förändrats. Vi är tacksamma mot Jehova att han lät oss höra sitt ord, och vi ber att vi skall kunna fortsätta att leva enligt det.”

Crystals berättelse

Hur gick det för flickorna som var tillsammans med denna motorcykelliga? Två av dem har tagit emot de goda nyheterna om Guds rike och har gjort stora förändringar i sitt liv.

Kathleen Galen (som de kallar ”Crystal”) berättar om hur hon kom in i denna situation:

”Jag föddes i staden New York. Min far lämnade oss när jag var sju år, och jag blev mycket upprorisk. Jag stannade hos min mamma. Vi kunde inte kommunicera med varandra — inget tankeutbyte av något slag. Jag tyckte inte om skolan. Jag lämnade hemmet när jag var 13 år och gick på gatorna i New York, till och från, under två år och letade efter en vän eller någonting. Jag sov i trapporna. Jag var hungrig; jag blev slagen. Det var grymt och hårt. Slutligen, efter två år, återvände jag hem och försökte komma överens med min mamma. Hon stod inte ut med polisen, skolorna och allt det bråk jag kom i. När jag var nästan 15 år, sände hon mig till min far i Las Vegas för att jag skulle bo hos honom.

Jag kom inte överens med hans hustru och mina nya systrar. Jag passade inte in någonstans. Jag tänkte att självmord var det lättaste sättet att komma ifrån det hela. Jag planerade det mycket omsorgsfullt. Då min far åt middag sade jag till honom att jag skulle lägga mig och sova ett tag. Men i stället gick jag till mitt sovrum och tog omkring 55 tabletter som jag hade fått därför att jag hade brutit nyckelbenet. Min halvsyster, som var omkring fem år, fann mig liggande på golvet; där hade jag legat i flera timmar.

I tre och en halv dagar låg jag medvetslös på sjukhuset. Jag hade alltid trott att de döda fortsätter att leva någonstans, så när jag öppnade mina ögon trodde jag att jag var där de döda är. Jag såg min far, hans hustru, min bror och min faster som hade flugit hit från New York, och jag tänkte: ’O, nej! Jag tog livet av mig för att komma bort från dem, och nu är de här också!’

Men då såg jag maskinerna, slangarna i min näsa och allt det som finns i en sjukhussal, och jag förstod att jag inte hade lyckats. Jag reagerade våldsamt, slog sjuksköterskorna och kämpade, och de lade in mig på sjukhusets mentalavdelning under åtskilliga veckor. Till att börja med fick jag ligga på rygg fastbunden — mina ben, min mage och mina armar var bundna — därför att jag var så våldsam. Efter en vecka lugnade jag ner mig och slapp att vara bunden längre. Psykiatrikern sade att det inte var normalt för en person att önska ta livet av sig. Jag berättade då för honom att det var på grund av brist på kärlek och att det inte fanns någonting att leva för.

Jag sade till min pappa att det inte fanns några galler för fönstren, och om han inte såg till att jag kom ut därifrån skulle jag rymma. Han fick ut mig. Sedan frågade han mig vad jag önskade göra. Jag sade till honom att jag inte visste vad jag skulle göra — jag passade inte in någonstans. Han sade att om jag inte tyckte om att vara i hans hus, kunde jag alltid söka efter något annat ställe där jag kunde bo. Nu kände jag det verkligen som om jag inte hade någonstans dit jag kunde gå och ingen att vända mig till.

En bror till en av mina vänner sade: ’De här motorcykelkillarna skall till Tijuana, och de kanske kan ge dig lift.’ Jag gick fram till dem och frågade om de kunde köra mig så långt som till Kalifornien. Tony sade att om jag önskade, kunde jag åka med till Tijuana och stanna där och slå dank.

Jag stannade kvar hos Tony och Rudy i sju år och åkte med dem på vägarna. Jag brukade ’ligga bakom’ Tony. Om vi var på motorcykeln eller gick in på något ställe eller om vi satt någonstans, var jag alldeles bakom honom, så att ingen skulle kunna skada eller skjuta honom bakifrån.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur mycket mitt liv skulle komma att förändras den dag Tony frågade mig: ’Visste du att Jehova är bibelns Gud?’ Jag svarade nekande, och han började berätta för mig vad han hade fått lära sig. I hela mitt liv hade jag sökt efter en sann vän. Jag insåg att Jehova var den vännen. Jag slutade upp med marijuana och otukt, men det som jag måste kämpa emot längst var det hemska hat jag kände mot alla och allting. Men med Jehovas hjälp och under en längre tidsperiod har jag kunnat ändra mig och bli av med mitt hat.

Du kan inte förstå vilken förändring bibeln har åstadkommit i mitt liv. Bibeln säger att Guds andes frukt är ’kärlek, glädje, frid ... mildhet, självbehärskning’. Jag är mycket tacksam mot Jehova för det som hans ande har gjort för mig.” — Gal. 5:22, 23.

Barbaras förändrade liv

Barbara Banuet, en fjärde medlem av denna grupp, följde med till Jehovas vittnens möte samtidigt med de andra för att se vad det rörde sig om. ”Vi var klädda i våra motorcykelbyxor av skinn”, berättar hon, ”men efter mötet stod alla omkring oss och log och sade: ’Hej, hur står det till?’ Det var som en stor familj, och det värmde mig verkligen. Man kunde känna kärleken. I de kyrkor jag hade varit inne i såg man aldrig något liknande.”

Barbara säger att hon i hela sitt liv hade sett människor slåss och bråka, och när hon var ett litet barn önskade hon att det fanns någon plats i denna världen dit hon kunde gå och ”där ingen slogs och alla levde som bröder och systrar”. Hon säger: ”När vittnena visade mig att bibeln säger att detta är exakt vad som kommer att hända, önskade jag få veta mer.”

Om man vet någonting om Barbaras bakgrund, förstår man bättre varför detta betydde så mycket för henne. Hon förklarar: ”Mamma och pappa skildes när jag var fem år. Mamma måste arbeta 16 timmar om dagen för att försörja fyra barn. Hon utackorderade oss i omkring fyra år hos en dam, som var en mycket sträng sjundedagsadventist och som i sin uppriktighet sade att vi var syndare och att syndare skulle brinna i helvetet. Detta är en tanke som gör ett ganska starkt intryck på ett litet barn, som inte förstår vad man talar om.

Jag brukade tänka: Om Gud älskar alla, varför skulle han då önska bränna människor i helvetet? Jag kommer ihåg att jag tänkte att om jag är en syndare, så finns det ingen hjälp; jag kommer aldrig att bli frälst. Jag levde därför som alla andra utan något hopp om att mitt liv skulle ordna upp sig. Jag kunde inte se någon omkring mig som levde ett sådant liv som jag önskade. Jag kunde inte tänka mig själv som en hemmafru som skriker åt barnen, men ändå gifte jag mig två gånger. Min andre man kom i fängelse, och även där, på besöksdagarna, försökte han slå mig när ingen såg det. Då jag slutligen tröttnat på allt detta, övertalade mig Rudy, som jag hade känt under en längre tid, att stanna kvar och bo hos honom. Och på så sätt kom jag in i ligan.

Vi brukade köra runt i Tijuana och orsaka bråk varhelst vi kunde och skrämma så många människor som möjligt. Jag brydde mig inte om ifall jag levde eller inte. Jag var alltid starkt påverkad av narkotika.

Vilken förändring bibeln åstadkom i mitt liv! Den kan verkligen förändra ens personlighet. Bibeln säger att ’ni skall lägga bort den gamla personligheten, som svarar mot ert tidigare uppförande’, och ’ta på er den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet’. (Ef. 4:22—24) Bibeln visar hur du skall leva ditt liv, hur du skall uppfostra dina barn och hur du skall behandla din man eller din hustru. Den har lärt mig hur jag skall uppfostra min dotter och hur jag måste ha tålamod med henne. Jag försöker hjälpa henne att förstå att hon skall vara snäll, inte bara för att behaga mig, utan för att behaga Jehova Gud. Och att hon inte skall göra saker och ting bara därför att jag säger det till henne, utan därför att bibeln säger det.

Det är verkligen en välsignelse att ha lärt känna sanningen och kunna uppfostra henne på detta sätt.”

Vad har hänt med dem?

Vad har hänt med dessa forna ligamedlemmar som inte längre skryter med att de är ”Satans slavar”, utan gläder sig över att vara Guds tjänare?

Tony och Barbara har gift sig med varandra. Rudy och Crystal har gift sig med andra vittnen. De säger alla att de har haft stora välsignelser och att barnen har haft nytta av deras nya levnadssätt. Rudy har haft bibelstudier med fångar i fängelset i Jean i Nevada och har även studerat med en trafikpolis. Crystal säger: ”Jag vet inte var jag skulle ha varit, om Jehova inte hade kommit till oss.” Rudy summerar sina känslor när han säger: ”Vi har sett världen och har ingen tanke på att återvända dit.”

Vår bön är att de och alla andra människor som nu söker leda sitt liv in på gudaktighetens väg kommer att fortsätta att göra så.

[Bild på sidan 16]

RUDY

TONY