Födelsedagsfirandet — hur började det?
EN OFFENTLIG person firade för någon tid sedan sin 70:e födelsedag, men han kallade den inte så. ”Det är den 31:a årsdagen av min 39:e födelsedag”, skämtade han.
Det är inte så att alla har likartade känslor för födelsedagar. Lille Johnny, till exempel, ser kanske otåligt fram emot födelsedagen med allt vad den innebär av tårta, ljus och presenter, men mamma däremot önskar inte alls bli påmind om sin ålder.
Somliga människor avstår för samvetets skull från att fira sina födelsedagar. Låter det underligt? Om du hade tillhört den första kristna kyrkan, skulle du ha sagt nej till firandet av din födelsedag.
I sin bok Curiosities of Popular Customs framhåller William S. Walsh: ”Fastän det årliga firandet av en individs födelse var en sed bland greker och romare, fördömdes det från början av de kristna.” Historikern Walsh fortsätter och citerar från tidiga kristna skrifter angående detta ämne och säger: ”Origenes försäkrar således sina åhörare i en predikan över 3 Moseboken 12:2 att ’inget av helgonen hade någon fest eller bjudning på sin födelsedag eller festade då hans son eller dotter föddes. Men syndare festar och förlustar sig på sådana dagar.’”
Varifrån fick de första kristna sin motvilja mot födelsedagar? De fick den till en del från judarna. ”I bibeln finns det inget exempel på födelsedagsfirande bland judarna själva”, påpekar M’Clintock och Strongs Cyclopædia och tillägger: ”Åtminstone de sentida judarna betraktade födelsedagsfirandet som en del av avgudadyrkan.”
Födelsedagar och astrologi
De första kristna hade naturligtvis sina egna skäl till att inte fira födelsedagar. Födelsedagar var då starkt förbundna med hednisk religion, vilket är mindre märkbart i dag. ”Sedvänjan att fira födelsedagen har anknytning ... till vissa primitiva religiösa principer”, framhåller Encyclopædia of Religion and Ethics. Vilka principer då?
En princip är till exempel spiritism. ”Grekerna trodde att alla människor hade en skyddande ande eller daemon som var med vid deras födelse och vakade över dem i livet. Denna ande hade en mystisk samhörighet med den gud på vars födelsedag individen föddes. Romarna antog också denna uppfattning. De kallade anden genius. Denna föreställning fortsatte att leva kvar i människors trosuppfattningar och kommer igen i tron på en skyddsängel, den goda fen och skyddshelgonet.” — Ralph och Adelin Linton: The Lore of Birthdays.
Ett annat skäl till att de första kristna inte firade födelsedagar var att dessa förknippades med astrologi. ”Det var i forna tider viktigt att teckna ner födelseuppgifter, huvudsakligen därför att ett födelsedatum var nödvändigt för att kunna ställa ett horoskop”, säger Ralph och Adelin Linton. De första kristna associerade astrologi med Österlandets religioner, med romersk stoicism och med gnostikernas förvridna tänkesätt. De kristna önskade inte ha någon del i allt detta!
Kyrkans inställning förändras
Den namnkristna kyrkans uppfattning om födelsedagar förändrades så småningom. Varför det? Därför att kyrkans hela inställning till den romerska världen förändrades då förföljelsen mot kyrkan upphörde på kejsar Konstantins tid. Den namnkristendom som så förvanskat de apostoliska trosuppfattningarna blev statsreligion. Vad hände nu med hennes föregående fiendskap till allt som hade med hedendom att göra?
Allteftersom kyrkan ”kom ut från förföljelsens storm och in i solskenet av kejserlig ynnest”, skrev prästen Henry J. Vandyke på 1800-talet, ”lämnade hon bakom sig den lägre uppfattningen om en kyrka som blivit frälst ut ur världen och uppnådde den högre uppfattningen om en värld som skulle bli frälst genom kyrkans prästerliga verksamhet”.
Vad blev resultatet av ett sådant obibliskt resonemang? ”Allteftersom hon öppnade sitt hjärta för människokärleken i religionen, började hon dra sig närmare Jesu människokärlek och sökte med ivrigt intresse efter att få veta hans födelsedag, så att hon skulle kunna hålla den helig.” Om Jesu födelsedag kunde firas — hur förhåller det sig då med andra födelsedagar? William Walsh framhåller sambandet och säger: ”Med firandet av Kristi födelse återvände firandet av vanliga dödliga människors födelse.”
Har det någon betydelse i dag?
Allt detta hände för många hundra år sedan. Varför skulle det påverka födelsedagsfirandet i dag? Om det första århundradets kristna varken firade sina egna födelsedagar eller Jesu födelsedag — varför skulle inte uppriktiga kristna i dag följa deras exempel?
”Men är det inte att gå till ytterlighet, till och med att bli fanatisk?” kanske några frågar. ”Hur kan det vara något ont i en födelsedagsfest? I våra dagar är varken spiritism eller astrologi inbegripna.”
Det är av intresse att lägga märke till att mycket av det som man tar för givet i dag har kvar en smak av forntida religiösa ritualer. ”Sedvänjan att tända ljus på tårtor började med grekerna”, säger Ralph och Adelin Linton. ”Philochorus [en forntida grekisk historiker] förklarar att på sjätte dagen i varje månad, på Artemis’ födelsedag — hon var [fruktbarhetens] gudinna och jaktens och månens gudinna — satte man honungskakor, runda som månen och upplysta med smala ljus, på denna gudinnas tempelaltaren.”
Vad betyder då ljusen? ”I folktron har födelsedagsljus särskild magi som uppfyller önskningar. ... Tända smala ljus och offereldar har, alltsedan människan först byggde altaren till sina gudar, haft en särskild, mystisk betydelse. Födelsedagsljus är således till för att ära och hylla födelsedagsbarnet och bringa god tur eller lycka”, framhåller samma källa.
Hur förhåller det sig med den traditionella hälsningen: ”Har den äran på födelsedagen”? The Lore of Birthdays säger: ”Födelsedagshälsningar och lyckönskningar är en viktig del av denna dag. ... Idén hade ursprungligen sina rötter i magin. Trolldom används huvudsakligen för att kalla ner gott eller ont över någon. Man är speciellt mottaglig för sådana trollformler på sin födelsedag, eftersom ens personliga andar finns omkring en vid den tiden. ... Födelsedagshälsningar har makt att framkalla gott eller ont därför att man är närmare andevärlden på den dagen.” — Sidan 20.
Betyder detta att kristna inte kan ha någonting att göra med någon som helst sedvänja som skulle kunna ha sitt ursprung i falska religiösa ceremonier? Nej, inte nödvändigtvis. Många allmänna sedvänjor kan ha haft sådant ursprung. Men när vissa drag i en sedvänja, som överförs till modern tid, står i strid med bibelns principer, då måste sanna kristna för sitt samvetes skull vägra att delta.
Självförhärligande
Ralph och Adelin Linton säger att födelsedagar skiljer sig från andra helgdagar, eftersom de är tillfällen ”då alla presenter och lyckönskningar är för en själv. Födelsedagstårtan, som är särskilt fint dekorerad med färgad glasyr och tända ljus, är en särskild hyllning till personen. Andra helgdagar gläder hjärtat, men födelsedagarna värmer jaget.”
Är det rätt av kristna att ta del i firanden som ”värmer jaget”? Då Jesus talade till de stolta fariséerna, varnade han dem och sade: ”Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Matteus 23:12) Att alltför mycket ”värma jaget” skulle kunna leda till förödmjukelse från Guds hand. ”Låt oss inte bli självupptagna”, var aposteln Paulus’ råd. — Galaterna 5:26.
”Men varför peka på en sådan liten sak som födelsedagar?” kanske någon frågar. Därför att de kristna tror att de här bör tillämpa bibelns princip att ”den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket”. — Lukas 16:10.
En födelsedagsfest skulle kunna vara en ”liten sak”, men en stor princip är inbegripen. På 300-talet började kyrkan anamma födelsedagar först efter en större förändring i dess tänkesätt. Som vi lade märke till på sidan 13 hänsyftade prästen Vandyke på bibelns princip att den kristna kyrkan ”inte är någon del av världen” som en ”lägre uppfattning”. De kristna som grundar sin tro på bibeln kan inte anamma ett sådant tänkesätt!
Det finns inte någon text i bibeln som ger kyrkan bemyndigande att förkasta Jesu uttalande: ”Ni ... är [inte] någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen.” (Johannes 15:19) Varifrån har kyrkan fått befogenhet att förkasta Jesu ord som en lägre ”uppfattning” och följa en självpåtagen ”högre uppfattning”, som går ut på att kyrkan skulle bli en del av världen för att frälsa den?
I sitt brev i bibeln framhåller Jakob mycket kraftigt: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” (Jakob 4:4) Låter detta som om kyrkan kan frälsa världen genom att bli en del av den och anta dess ceremonier?
Någonting bättre
Fastän ett barns födelse är en glädjefull tilldragelse, framställer bibeln den från ett annat perspektiv i följande intressanta kommentar: ”Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.” (Predikaren 7:2) Hur kan det förhålla sig så?
Vid födelsen har vi alla ärvt ofullkomlighet och synd från våra första föräldrar, Adam och Eva. Vi är födda utanför Guds ynnest med utsikten till ett kort liv fyllt med oro och bekymmer och sedan döden. — Job 14:1—4; Romarna 5:12.
Fastän vi alla så att säga är födda under Guds vrede, är situationen inte hopplös. Bibelskribenten Johannes framhöll detta på följande sätt: ”Den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som inte lyder Sonen skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom.” — Johannes 3:36.
Det ofullkomliga liv som en människa har vid födelsen är således, från Guds synpunkt sett, inte det verkliga livet. Det är därför som ett gott ”namn” hos Gud är så betydelsefullt! Om man har använt sitt liv till att förvärva sig ett sådant ”namn”, då kan det i slutet av ett sådant liv verkligen sägas att dödens dag är bättre än den dag då man föddes. En sådan människa har det säkra hoppet om en uppståndelse till liv igen. (Jesaja 26:19) Skulle det inte vara bättre att söka Gud och glädja sig över en god samhörighet med honom än att fira ett födelsedatum? Från hans ståndpunkt sett är vi i själva verket bara som ett ”dis som syns för en liten stund och sedan försvinner”. — Jakob 4:14.
”De firar inte ...”
Då ett Jehovas vittne för någon tid sedan talade med en familj, berättade medlemmarna att andra vittnen bodde i lägenheten intill. Hur visste familjen att de var vittnen? En ung pojke hov upp sin röst och sade: ”De firar inte!”
”Det är sant att Jehovas vittnen inte firar födelsedagar eller helgdagar”, instämde vittnet, ”men visste du att vi kommer tillsammans vid andra tider och tillfällen och har mycket trevligt?”
Den unge pojkens ögon blev stora. ”Gör ni?” frågade han.
Jehovas vittnen bär inte skenheligt svarta kläder och tagelskjortor. Att de vägrar att fira födelsedagar beror på en uppriktig önskan att behaga Gud. De har lagt märke till, liksom kristna har gjort alltsedan Origenes’ tid, att de enda två födelsedagsfiranden som omnämns i bibeln är den romerske styresmannen Herodes Antipas’ och en egyptisk Faraos, och ingen av dessa härskare var Guds tjänare. Det är också av betydelse att lägga märke till att båda firandena var förbundna med en avrättning. — 1 Moseboken 40:20—22; Matteus 14:6—11.
Men Jehovas vittnen gläder sig åt livet. De är lyckliga över att komma tillsammans och ha uppbyggande stunder av avkoppling. De ser fram emot hoppet om evigt liv under Guds rike. (Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:3, 4) De tror att den tid skall komma när barnen inte längre skall födas till en värld fylld av sorg och bedrövelse. Vid den tiden kommer var och en som föds att med tillförsikt kunna se fram emot ett liv så långt att det blir meningslöst att räkna födelsedagarna. Vittnenas uppriktiga kärlek till livet såväl som till Gud får dem att önska behaga honom även i ”små ting”, vilket visas i deras inställning till firanden som fortfarande bär den falska religionens märke.