En närmare titt på berömda konstverk
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Italien
VARJE år strömmar milliontals turister till Italiens kyrkor. Några är starkt religiösa; andra är bara intresserade besökare. Vad de än har för inställning, så blir de kanske rätt överraskade, om de tittar lite närmare, och också lyssnar till vad guiden har att säga, när de betraktar några av de mest berömda konstverken.
Min fru, Barbara, och jag och vår fyraårige son, John, deltog i en arrangerad resa till tre av Italiens mest kända städer: Rom, Florens och Venedig.
Rom
Vårt första uppehåll var i Rom, en verkligt fascinerande stad för alla som är intresserade av konst och av vad den avslöjar om religionens historia.
Vi hade redan besökt flera stora europeiska städer, men ingen av dem kunde mäta sig med Rom i fråga om mängden av fornminnen, med bland annat olika öppna platser, triumfbågar, det berömda Colosseum, akvedukterna och de romerska baden. Vi hade samme guide under hela resan, en man i 50-årsåldern som hette Carlo. Fastän han var liten till växten, tillvann han sig snart vår uppmärksamhet.
Den första dagens morgon gjorde Carlo en sammanfattning av romersk historia, och vid ett tillfälle frågade han: ”Visste ni att Rom ofta kallas för obeliskernas stad?” Det var det ingen som visste. Några av de närvarande visste faktiskt inte ens vad en obelisk var.
Efter att ha förklarat att en obelisk är ett egyptiskt monument i form av en konisk fyrsidig stenpelare, vars topp formats som en pyramid, sade vår guide: ”Det finns ingen annan stad i världen som har så många obelisker som Rom.” Och mycket riktigt, strax efteråt fick vi syn på den första, och Carlo fortsatte att berätta: ”Nu är vi vid Lateranen. Här ser vi en av de 13 romerska obelisker som fortfarande står kvar, men en gång fanns det många fler. Den här restes här år 1588 av påven Sixtus V.”
”Vad representerade obeliskerna i Egypten?” frågade Barbara.
”De var solgudens fetischer. Den forntida romerske skribenten Plinius den äldre påstod att de representerade solstrålar. De uppfördes i tempel och vid sidan av altaren, och prästerna offrade till gudarna framför dem, eftersom man till och med trodde att de personifierade olika gudomligheter.”
”Hur hög är den här, och hur mycket väger den?” frågade några av våra kamrater.
”Den är den högsta i världen, den är exakt 32 meter och väger 455 ton”, svarade vår guide utan att blinka.
Men jag kunde inte låta bli att fråga: ”Men hur är det med det där korset som sitter högst upp?”
Carlo svarade: ”Ja, det är ingenting att bli förvånad över. Påvarna såg till att korset och andra symboler sattes på hedniska monument, eftersom de trodde att detta var ett sätt att få kristendomen att triumfera över hedendomen. Sixtus V var särskilt pigg på att göra detta.”
Jag frågade: ”Tycker du inte att det var en rätt underlig kombination?”
”Det var det verkligen. Och snart kommer ni att få se ett ännu mer slående exempel på vad du kallar en ’underlig kombination’”, svarade han. Han började gilla Barbara och mig därför att våra frågor gav honom tillfälle att demonstrera sin stora kunskap.
Följande dag, när vi besökte stadens historiska centrum, förstod vi vad han menade. ”Där borta är Trajanuskolonnen”, sade Carlo och pekade på en vit marmorkolonn som var 38 meter hög. ”Den uppfördes för att fira minnet av Trajanus’ fälttåg, men påven Sixtus V lät avlägsna kejsarens staty och satte dit en staty av sankt Petrus i stället.” Strax därefter besökte vi en annan öppen plats med en nästan likadan kolonn. ”Den här uppfördes till ära för Marcus Aurelius, men om ni tittar på statyn högst upp, så ser ni att den föreställer aposteln Paulus. Kejsarens staty byttes ut på order av samme påve i hans försök att ’kristna’ det hedniska Rom.”
”Om ett ögonblick kommer vi att besöka ett av våra bäst bevarade forntida monument”, sade Carlo senare. När vi stannade vid en öppen plats i närheten, visade han oss en typisk hednisk tempelbyggnad. ”Detta är Pantheon. Det byggdes åren 27—25 f. Kr. Som ni kan se är det en kupolformad rotunda bakom fasaden. Man kan se kupolen härifrån, men ni ser den bättre inifrån. Den har en diameter på 43 meter, och det är den största murade kupolen i världen. Det var inte förrän under det här århundradet som man kunde bygga någon större, genom att man då började använda armerad betong. Templet var ursprungligen helgat åt några hedniska gudar. Under renässansen befallde påven Urban VIII att man skulle avlägsna all bronsbeklädnad i förhallen. En del av metallen smältes ner för att bli bronsbaldakinen över högaltaret i Peterskyrkan, och resten användes till kanonerna vid Castel Sant’ Angelo.”
När vi gick in, trodde Barbara och jag att vi skulle komma in i ett museum eller något liknande, men långt därifrån ...
”Å! Jag glömde att tala om för er ...”, skyndade sig Carlo att tillägga, när han såg hur förvånade vi såg ut. ”Efter det att den bysantinske kejsaren Fokas gett byggnaden åt påven Bonifatius IV år 609, förvandlades Pantheon till en kyrka helgad åt dyrkan av Maria och martyrerna. Som ni kan se används den fortfarande som en plats för tillbedjan. Här är den berömde målaren Rafael begravd och också ett antal italienska kungar som kämpade för Italiens oberoende.”
Sedan vände han sig direkt till mig och fortsatte: ”Många andra romerska kyrkor har byggts över hedniska tempel, och man använde ofta konstruktioner som redan fanns.” Han började räkna upp en rad sådana kyrkor: ”Santa Maria byggdes över ett tempel helgat åt Minerva, San Lorenzokyrkan i Miranda var fordomdags helgad åt ett kejsarpar som upphöjts till gudar. ...”
Den tredje och sista dagens förmiddag var reserverad för ett besök i Vatikanen. Vi tog oss till Petersplatsen, som omges av praktfulla kolonnader vilka ger ett imponerande intryck. Vår grupp samlades runt en stor obelisk i själva centrum av platsen. Carlo verkade veta allt som fanns att veta om dessa egyptiska monument.
”Titta noga på den”, sade han. ”Ni kommer att upptäcka att det inte finns någon inskription på den. Kejsar Caligula lät föra den till Rom, och påven Sixtus V lät resa den på det här stället. Det sägs att transporten och resningen av det här monumentet var ett mycket svårt och dyrbart företag. Det tog faktiskt 900 arbetare fyra månader att fullborda det. Med tanke på hur svårt det här företaget var, så bestämde påven att vemhelst som åstadkom något distraherande och störande ljud under arbetets gång skulle straffas genom att dömas till döden.”
När vi steg in i den kolossala basilikan, möttes våra ögon av glimmande guld och stänk av röd sammet. Runt omkring oss fanns verk av många av de stora mästarna under de gångna århundradena.
”Hur mycket är egentligen allt det här värt?” frågade en ung pojke.
”Det är naturligtvis omöjligt att beräkna värdet av allt som finns här. Men jag kan säga er detta: På order av Julius II revs den basilika som byggdes på kejsar Konstantins tid, och den började återuppbyggas sådan som den är nu. Påvarna finansierade uppförandet genom att sälja så många avlatsbrev att det gav upphov åt en protestvåg som sägs ha påskyndat den protestantiska reformationen.”
Till höger om oss såg vi den berömda Pietà av Michelangelo, en staty som föreställer den döde Kristus liggande i knät på sin mor, Maria. Efter att ha riktat vår uppmärksamhet på den mildhet som vilar över skulpturen och den värdighet den ger uttryck åt förde Carlo oss till en annan staty i brons. Det stod redan mycket folk framför den; några av dem väntade på sin tur att få gå fram och kyssa den högra foten. När det blev plats, kunde vi komma närmare.
”Mamma och pappa, titta, kan ni se?” ropade John. ”Dom kysser foten på den!” Vi såg faktiskt att statyns tår var nästan bortnötta! ”Under århundradenas gång har milliontals trogna tillbedjares läppar nött bort delar av tårna”, förklarade vår guide. ”Statyn föreställer sankt Petrus, men dess ursprung är höljt i dunkel. Enligt traditionen framställdes den av en nedsmält staty av Jupiter. Enligt den senaste uppfattningen är statyn från 1200-talet.”
Under eftermiddagen besökte vi parker och öppna platser och tittade på monument. Vårt helhetsintryck var att Rom verkligen är en vacker stad, med sina karakteristiska mörkröda byggnader och sina trädgårdar, där höga paraplyformade pinjer verkar vara etsade mot himlen.
När vi sedan reste vidare mot Florens, talade vi om allt vackert vi hade sett i Rom och om den sällsamma blandningen av heligt och profant som den uppmärksamme iakttagaren måste frapperas av.
Florens
Fastän Florens är mycket mindre än Rom, är dess konstgallerier de rikaste i världen, fulla av vackra målningar och skulpturer. Staden, som är omgiven av de hänförande toskanska bergssluttningarna, har alltid haft sin egen speciella elegans.
Min fru och jag blev mycket imponerade vid vårt besök på Piazza del Duomo, en av de största öppna platserna. Det är en av de vackraste öppna platserna i staden, och där ligger domen och baptisteriet, där man döper småbarn. När Carlo sade: ”Låt oss gå och titta på paradisporten”, så väcktes omedelbart vår nyfikenhet. När vi närmade oss baptisteriet, visade han oss bronsdörren av den florentinske konstnären Ghiberti. Det är Michelangelo som har gett upphov åt namnet, för han sade att en sådan vacker dörr hörde paradiset till. Den har 10 reliefer som skildrar bibliska händelser. Vi gick närmare och såg att konstnären hade skildrat skapelsen av Adam och Eva, berättelsen om Kain och Abel, Noa och syndafloden, Abraham och hans son Isak, Esau och Jakob, Josef, Mose, Josua, Saul, David och Salomo.
Inuti byggnaden lade vi märke till en slående kontrast till dessa bibliska motiv. De mosaiker som dekorerade kupolen dominerades av en fruktansvärd bild av helvetet. ”Visste ni att de helvetesscener som målats i italienska kyrkor liknar dem som etruskerna målade?” frågade Carlo.
Detta var något nytt för oss, och vi blev oerhört intresserade av att få veta mera. Vår guide fortsatte med att nämna boken La Civiltà etrusca (Den etruskiska civilisationen) av Werner Keller (utgiven av Garzanti), som jag tack vare hans hjälp sedan dess har lyckats skaffa. Den här boken förklarar:
”Varför skulle vi därför bli förvånade, om vi på de religiösa målningarna i toskanska kyrkor och i kyrkor i centrala och norra Italien finner att de skrämmande helvetesscenerna från etruskisk tid dyker upp överallt igen, kompletta med de förskräckliga demonfigurerna och vingförsedda skapelserna som en gång ledsagade de döda på deras sista resa? De skapelser som hade bebott det etruskiska området för de döda flyttade helt enkelt över till senare platser för tillbedjan, och de har levt vidare i den kyrkliga konst som dekorerar dessa kyrkor.
Framställningen av helvetets fasor ... kom till sin rätt i det forntida Etrurien, där den antog våldsammare och ondskefullare former än någon annanstans. ... Den dominerande personen som presiderar över den djävulska tortyren och den kristna skärseldens pina är Satan, den tydliga motsvarigheten till de demoner som bebodde de senetruskiska gravkamrarna.”
Den här upptäckten var ännu ett bevis för att kristenheten genom att uppta hedniska trosuppfattningar fullständigt har förändrat den första kristendomens läror och själva anda.
Vid slutet av den här rundturen lämnade vi Florens och började den långa resan till Venedig.
Venedig
Venedig, som ofta kallas ”Adriatiska havets drottning”, gjorde särskilt starkt intryck på oss. Eftersom staden är byggd på de olika öarna i en lagun, är det verkligen en ovanlig stad med sina kanaler och smått orientaliska palats med partier av utsökta marmornätverk. Det verkade nästan som någonting ur ”Tusen och en natt”.
Markusplatsen är fascinerande. Den är avgränsad på ena sidan av Markuskyrkan, som är ett mellanting mellan en bysantinsk kyrka och en muslimsk moské. Fasaden smyckas av fyra jättestora bronshästar som står över huvudportalen. Fastän jag delvis distraherades av John som till varje pris ville rida på dem, så lyckades jag ändå höra vad Carlo sade om dem. ”De här stora hästarna är exempel på grekisk konst från 300- eller 200-talet [f.v.t.]. De är kopior av originalen, som nyligen har avlägsnats för att bli restaurerade. Titta på dekorationerna runt kyrkans valvbågar. På den här finns det en jaktscen med en kentaur som kämpar mot en drake. Den där föreställer årets månader med zodiakens tecken, och där borta ser ni en annan som föreställer Herakles’ storverk. ... Den här skulpturen avbildar fyra krigare i en vänskaplig omfamning. Man tror att det är de hedniska kejsarna Diocletianus, Maximianus, Galerius och Constantius.”
Mytologiska scener, astrologiska symboler och krigarstatyer — vilka underliga dekorationer för en kyrka!
Vi avslutade vår semester genom att ”slå på stort” och ta en månskenstur i en av de berömda venetianska båtarna eller gondolerna, från vilken vi såg staden öppna sig inför våra ögon.
När vår korta resa var slut, hade vi fått mycket att tänka på genom att vi själva hade fått se den uppenbara blandningen av heligt och profant i kristenhetens konstskatter. Den storslagna prakten hos många religiösa byggnader fick oss att klart inse hur mycket värdefullare det är att äga en uppbyggande förståelse av sann kristendom. De talrika konstverken, resultatet av mänsklig genialitet, fick oss att tänka på vår Skapares överlägsna vishet, vars konstnärskap så underbart framgår av det sätt varpå han har skapat oss.
[Bild på sidan 16]
Obelisk på Petersplatsen
[Bild på sidan 17]
Staty av Petrus vars ursprung är höljt i dunkel
Pantheon, ursprungligen helgat åt hedniska gudar
[Bild på sidan 18]
Helvetesscener i det katolska baptisteriet i Florens