Vart är den på väg?
”VI SER hur förnyelserörelsen håller på att sakta farten och/eller sönderfalla”, sade en ledare för den katolska karismatiska förnyelsen i Förenta staterna i en rapport till denna grupp. Rapporten tillade: ”I detta sönderfall har det kommit en urvattning av Guds ord.”
Den ovannämnda rapporten citerades i den australiska förnyelse- och evangelietidskriften Vision (maj—juni 1980) i en artikel betitlad ”Vad i all världen håller på att hända med förnyelsen?” Författaren till denna artikel tillhör själv rörelsen, och han berättar att han höll ett tal vid ett karismatiskt möte där han talade om ”den karismatiska förnyelsens död”.
Ordföranden för International Lutheran Charismatic Conference (Internationella lutherska karismatiska sammanslutningen) har undersökt sönderfallet och har noterat ”sju strömningar” som har utvecklats enbart i Förenta staterna. Dessa inbegriper: Grupper som samlats kring framträdande ledare, protestantiska och katolska grupper som försöker få in förnyelse i sina församlingar och så kallade ”hälso- och välståndsgrupper” som betonar att helbrägdagörelse och ekonomisk framgång är bevis för Guds godkännande.
Ledare och iakttagare är därför oroade över att stinget blivit försvagat. Alldeles som en som tillhör den karismatiska rörelsen sade: ”Det kommer inte att vara för alltid.” (U.S. Catholic, februari 1980) Det ser ut som om man antingen kommer att förlora entusiasmen eller upprätta nya karismatiska pingströrelser som samlas kring olika ledare.
Det ovannämnda händelseförloppet är inte utan grund. Encyclopædia Britannica säger om pingströrelserna som framträdde på den religiösa scenen generationer tidigare: ”De hade till att börja med ingen avsikt att lämna sina egna kyrkor för att bilda andra samfund. De önskade enbart bli reform- och väckelserepresentanter för att hjälpa sina kyrkor att bli fria från formalismen i sin gudsdyrkan, modernismen i sin tro och världsligheten i sina sedvänjor. De strävade efter att förvandla sina kyrkor till livfulla och av anden uppfyllda samfund liknande dem som beskrivs i Apostlagärningarna i Nya testamentet.” Men med tiden bildades en separat pingströrelse. Senare splittrades denna i ett antal olika samfund, och i dag finns det mer än 30 olika slags pingströrelser.
Den nya karismatiska rörelsen i nutida historia har en slående likhet med detta. Men det är egentligen inte överraskande då man undersöker det som satte i gång den moderna rörelsen.
Vad det egentligen var som hände
De historier som ofta berättas skulle kunna ge intryck av att tungomålstalandet och förnyelsen började helt plötsligt — ett spontant verk av den heliga anden. Men om man betraktar den ursprungliga utvecklingen bland protestanter i Kalifornien, är det värt att lägga märke till att två medlemmar av episkopalkyrkan år 1959 ”mottog den heliga andens dop genom vittnande från vänner i pingströrelsen”. Från dessa två överfördes ”upplevelsen” till ett dussin andra medlemmar. Deras egen pastor kontaktade andra, och på så sätt spred sig ”upplevelsen” bland många protestantiska kyrkor.
Den katolska utvecklingen var inte heller spontan. Även före ”upplevelsen i Duquesne” ”fanns det enskilda katoliker som hade mottagit pingströrelsens upplevelse — ofta genom inflytande av vänner inom pingströrelsen”, säger The New Charismatics.
Hur förhåller det sig med människor som var med vid Duquesne, eftersom det tycks ha varit där som det snabba spridandet av upplevelsen bland katoliker började? I augusti 1966 hade medlemmar av universitetsfakulteten genom vänner kommit i kontakt med olika publikationer som befrämjade pingströrelsens tänkesätt. ”Gruppen beslöt så småningom att bli personligt bekant med kristna som hade pingströrelsens upplevelse”, säger en skribent. Detta möte ledde till ”veckoslutet i Duquesne”.
Det som hände då var att tidigare uppfattningar och upplevelser inom pingströrelsen genomsyrade somliga traditionella kyrkor. De flesta mottagare sökte antingen ett mer ”dynamiskt”, upphetsande och glädjefyllt sätt att tillbedja, eller också var de påverkade av dem som hade haft upplevelsen.
Men alltsedan dessa ansträngningar gjordes visar resultatet att det inte varit någon verklig, spontan förnyelse genom helig ande. Vad vi har sett har i stället varit att en grupp har fört in trosuppfattningar och sedvänjor i ett antal andra grupper utan att det funnits någon som kunnat leda resultaten eller ställa in dem på värdefulla mål.
”Hur förhåller det sig med vår upplevelse?”
Trots det ökade beviset för motsatsen finns det de som tycker att de inte med gott samvete kan förneka vad de har upplevt. Kände de inte kraften inom sig? Såg de inte och kände de inte heller helbrägdagörandet? Talade de inte i tungomål som var okända för dem?
Det kan ha varit så, men det är viktigt att komma ihåg att bibeln varnar för bedrägliga, demoniska andar. (1 Johannes 4:1) De omtalas som sådana som ”utför underverk” och till och med vilseleder mäktiga styresmän. (Uppenbarelseboken 16:14, Engelska auktoriserade översättningen) De kan använda människor för att frambringa kraftgärningar, men de synliga verkningarna visar att de inte kommer från Gud. Någon kanske frågar: ”Även om det skulle utföras i Herren Jesu namn?” Jesus själv sade: ”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte.’” — Matteus 7:22, 23, 1981 års svenska översättning.
Även de tidigare medlemmarna av pingstkyrkan oroade sig över demoniskt inflytande. W. J. Seymour, en framträdande medlem av pingstkyrkan i början av 1900-talet, uppmanade en gång sin lärare att komma till Los Angeles för att hjälpa honom på grund av att det vid hans möten hade förekommit ”hypnotiska krafter och förvridningar av kroppen”. Han tyckte att han behövde hjälp för att ”skilja mellan vad som var verkligt och vad som var falskt och rensa ut det som inte var från Gud”.
Angående detta att Satan omskapar sig till en ljusets ängel för att bedra (2 Korintierna 11:14) säger en nutida tungomålstalande jesuitpräst: ”Tungomålstalandet kan vara en hysterisk upplevelse eller, enligt somliga, en djävulsk upplevelse.” Och en rektor som tillhör episkopalkyrkan och som talar i tungor sade: ”Djävulen har många sätt att arbeta med oss. När vi blir döpta med den heliga anden, angriper han oss verkligen.”
Begrunda också följande: Om dessa speciella gåvor, sådana som tungomålstalandet, helbrägdagörandet och profeterandet, är så viktiga i dag — varför skriver då aposteln Paulus: ”Profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut”? (1 Korintierna 13:8, 1917) Det finns bevis för att i och med att apostlarna och de personer som de lade händerna på gick bort, försvann också den heliga andens mirakulösa gåvor. — Apostlagärningarna 8:17; 14:3.
Det finns i dag någonting långt viktigare för kristna att visa fram som ett bevis för att Gud verkar genom dem. Det är någonting som alla Guds tjänare måste ha. Bibeln säger: ”Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” (1 Korintierna 13:13) Eftersom det förhåller sig så, måste man se längre än till sådant som tungomålstalandet för att få säkra bevis för den heliga andens verksamhet i våra dagar.
På vilka sätt kan man identifiera sanna kristna som verkligen visar denna ytterst viktiga egenskap kärlek? Kan man i dem se Guds andes frukter i verksamhet, vilket visar att de är lika det första århundradets kristna? Låt oss undersöka bevisen för det.
[Infälld text på sidan 8]
De resultat som nu uppvisas talar inte för en verklig, spontan förnyelse genom helig ande