En annorlunda ande

GUDS heliga ande var helt visst i verksamhet under det första århundradet. Ett sätt på vilket den uppenbarades var genom att den gav några av Guds tjänare förmågor som andra inte hade. Förmågan att tala tungomål var en av dessa.

Individen gavs förmåga att tala på ett språk som han inte kände förut, men andra i den gruppen kunde förstå vad han sade. De som hörde tungomålstalandet vid pingsten sade: ”Hur kommer det sig att vi ändå hör, var och en av oss, vårt eget språk som vi föddes i? ... Vi hör dem tala på våra tungomål om Guds storslagna gärningar.” — Apostlagärningarna 2:5—11.

Då de kristna kom tillsammans sade aposteln Paulus: ”Om någon talar tungomål, låt det begränsas till två eller högst tre, och turvis; och låt någon översätta. Men om det inte finns någon översättare, må han tiga i församlingen.” (1 Korintierna 14:27, 28) Hur annorlunda är det inte i dagens karismatiska rörelse, i vilken alla talar på en gång och ingen kan förstå det eller översätta det!

Förmågan att tala tungomål var en av den heliga andens ”gåvor” som gavs till de kristna i det första århundradet för att hjälpa människor att identifiera den organisation som Gud använde. Och denna särskilda ”gåva” tjänade också det praktiska syftet att hjälpa till att predika de ”goda nyheterna” för andra språkgrupper.

Några av dem som på den tiden hade den heliga anden hade också kraft att uppväcka döda. (Apostlagärningarna 9:36—41; 20:7—12) Om det är samma ande som verkar i dag, då borde också de som tillhör den karismatiska rörelsen ha samma förmåga. Men det har de inte. Det är därför klart och tydligt att den ”ande”, som är ansvarig för de underverk som tycks förekomma bland dem som tillhör den karismatiska rörelsen, inte är den ande från Gud som kom till uttryck bland de kristna under det första århundradet.