Katolska kyrkans tidigare inställning till bibeln

I BOKEN A Guide to Catholic Reading görs följande intressanta uttalande: ”De flesta katolska lekmän av den äldre generationen håller med om att bibelläsning utan tillbörligt överinseende har fördömts av de flesta katolska präster och nunnor. Lyckligtvis har situationen radikalt förändrats, och i våra dagar blir katoliker uppmanade från alla håll att läsa böckernas bok.”

Onekligen har katolska kyrkans inställning till bibeln ”radikalt förändrats” under de senaste årtiondena. Fler populära katolska översättningar av bibeln på moderna språk har getts ut under de 30 senaste åren än under de föregående århundradena. Men vad är 30 år i en kyrkas historia som påstås gå tillbaka till apostlarnas tid? Hurdan har katolska kyrkans meritlista varit under århundradena? Har den visat kärlek till bibeln genom att göra den tillgänglig för katoliker och uppmuntra dem att läsa den? Eller har katolska kyrkan visat hat till dem som älskat bibeln?

Före och efter Karl den store

I ärlighetens namn måste det framhållas att kyrkan i Rom till att börja med verkade för att den Heliga skrift skulle översättas till folkets språk. Man får inte glömma bort att grekiska var det gemensamma språket bland de första kristna och fortsatte att vara det under flera århundraden efter avfallet i och med apostlarnas död. Detta bevisas av det förhållandet att sessionerna vid det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. inte hölls på latin, utan på grekiska, och att den berömda nicenska trosbekännelsen, som sägs utgöra den ”orubbliga grundvalen” för den katolska tron, avfattades på grekiska.

Under 300-talet v.t. uppstod rivalitet mellan Rom och Bysans (Konstantinopel) om vilken av dessa städer som skulle vara kyrkans religiösa huvudstad, och den här rivaliteten kom också att gälla språket. Den östra delen av kyrkan, under patriarken i Konstantinopel, använde grekiska i sin liturgi och hade hela bibeln på grekiska (Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna samt de kristna grekiska skrifterna). Men det allmänna språk som talades i den västra delen var inte grekiska, utan latin. Det fanns vissa ”gammallatinska” översättningar av bibeln, men ingen av dem dominerade som standardöversättning. Mot slutet av 300-talet gav därför Damasus, som var biskop i Rom, en lärd man vid namn Hieronymus i uppdrag att framställa en sådan standardöversättning av bibeln på latin.

Hieronymus använde inte klassisk latin, utan vulgärlatin — det språk som talades av gemene man. Så småningom kom hans översättning att bli känd som Vulgata (editio vulgata, allmän eller populär utgåva). Den blev katolska kyrkans standardbibel under mer än tusen år och förblev det långt efter det att latinet blivit ett dött språk. Men det viktiga är att den latinska Vulgata ursprungligen var en bibel på folkspråket.

I och med att romarväldet började sönderfalla och därmed också det profana skolsystem som var allmänt utbrett på den tiden, fick katolska kyrkans högre prästerskap verkligt monopol på utbildningens område. Sorgligt nog försummade de denna möjlighet, vilket medförde den utbredda okunnighet som blev kännetecknande för de mörka tidsåldrarna.

Mot slutet av 700-talet beklagade den romerske kejsaren Karl den store den grova okunnigheten bland folket och inom det lägre prästerskapet i hans område. Han har kallats den ”medeltida bildningens upphovsman”. Till sitt hov kallade han sådana lärda som den engelske teologen Alkuin, som reviderade den förvrängda texten i Hieronymus’ Vulgata. Karl den store gav order om att det skulle inrättas scriptoria eller skrivrum i klostren för att man skulle skriva av olika handskrifter. Hans ansträngningar att befrämja bildningen gynnade i huvudsak prästerskapet och adeln, för dessa handskrifter var på latin, som vid den tiden började ersättas av lokala språk bland människor i allmänhet i Europa.

Smulor för den stora massan

Det är sant att under inflytande av Karl den store beslutade man vid kyrkomötet i Tours i Frankrike, som hölls år 813, att homilier, eller predikningar, för människor i allmänhet borde översättas till det lokala språket. Men det utfärdades inte något påbud om att bibeln skulle översättas till gagn för folket. Till försvar för detta heter det i Catholic Encyclopedia:

”Det fanns bara handskrivna böcker, och eftersom de var dyra, hade de flesta människor inte råd att skaffa dem. Och hade det varit möjligt för människorna i den stora massan att komma i besittning av böcker, skulle de inte ha kunnat läsa dem, för i dessa okunnighetens tider var bildning något som var få förunnat. I själva verket kunde knappast någon utanför prästernas och munkarnas led läsa.” Men vems fel var det att det stora flertalet människor förblev analfabeter? Och varför väntade romersk-katolska kyrkan på att Karl den store skulle befrämja bildningen, också inom det lägre prästerskapet?

I stället för att verka till förmån för att människor i allmänhet fick utbildning och att bibeln blev översatt till lokala språk uppmuntrade katolska kyrkan till att det skulle framställas ”böcker för de okunniga”: bildbiblar (till exempel Biblia pauperum eller De fattigas bibel), bibelberättelser, mirakelspel, statyer och skulpturer, väggmålningar i kyrkorna och målade glasfönster med motiv grundade på bibliska teman. Detta var smulorna som de katolska prästerna lät falla ner från det rikt dukade andliga bordet med biblisk kunskap, som de behöll för sig själva och för några få privilegierade kungar och adelsmän.

Oförutsedda följder

Karl den stores bildningskampanj fick oförutsedda följder för romersk-katolska kyrkan. Efter Karl den stores död — då bildningen spred sig inom det lägre prästerskapet och adeln och handskrifter av bibeln på latin cirkulerade — började präster, munkar, kungar, drottningar, medeltida stormän och adelsdamer ställa frågor om huruvida den katolska läran stämde överens med bibeln. De krävde också att bibeln skulle finnas på språk som talades av gemene man, och vid den tiden gav romerska kyrkan tillåtelse till att delar av bibeln översattes för prästerskapet och adeln.

Somliga av dessa som läste bibeln — också vissa präster — blev förreformatoriska dissenter eller religiöst oliktänkande. Bland dessa finner vi till exempel Berengar av Tours (död år 1088), Peter av Bruis (död år 1140) och Henrik av Lausanne eller av Cluny (dog i fängelse efter år 1148), vilka alla var franska präster som satte bibeln över de katolska lärosatserna och fick lida för detta.

Vidare var det så att när människor i allmänhet fick höra predikningar på sitt modersmål och såg bibliska händelser illustrerade i bildbiblar (skrivna på latin) och i olika religiösa konstverk, blev deras aptit på biblisk kunskap stimulerad. ”Icke auktoriserade” översättningar av delar av bibeln började cirkulera, och sådana dissentergrupper som valdenserna började predika bibelns sanningar i Frankrike, Italien, Spanien och andra europeiska länder. Detta var något som Rom inte hade räknat med. Från och med 1100- och 1200-talet förändrades därför katolska kyrkans inställning till bibeln radikalt. För Rom blev det en farlig bok, vilket följande historiska fakta visar.

[Bild på sidan 4]

Hieronymus fick av Damasus, som var biskop i Rom, i uppgift att översätta bibeln till den tidens allmänna eller folkliga latin

[Bild på sidan 5]

Karl den stores bildningsprogram gynnade i huvudsak prästerskapet och adeln

[Bild på sidan 6]

När religiöst oliktänkande personer började predika bibeln, ändrades katolska kyrkans inställning till den och för några få privilegierade kungar och adelsmän.