Fossilen — är de bevis för evolutionen?
EVOLUTIONISTERNA brukar föra fram en mängd olika argument till stöd för sin teori. De flesta av de bevis de hänvisar till har att göra med levande organismer. De pekar på likheter i skelettuppbyggnaden hos olika djur som bevis för att dessa djur är besläktade, om inte i direkt nedstigande led så åtminstone genom en gemensam förfader. De framhåller att embryona hos ”högre stående” djur påminner om de ”lägre stående” djurens embryon i de första skedena av utvecklingen från äggcellen. De analyserar blodplasman eller den kemiska strukturen hos hemoglobinet och avgör på dessa grunder om olika arter är nära eller avlägset besläktade.
De påstår att sådana jämförelser oundvikligt leder till slutsatsen att alla djur har gemensamma förfäder. De säger att de inte kan tänka sig någon annan förklaring. När de från början har avfärdat möjligheten att alla har samme Skapare, kan de naturligtvis inte godta den som en alternativ förklaring. Men i läroboken Man and the Biological World (Människan och den biologiska världen) medges det att dessa bevis inte är fullständiga: ”Att det existerar motsvarande likheter eller parallellismer i embryots utveckling och att det finns olika grader av kemisk släktskap mellan organismerna bevisar inte i sig självt att evolutionen har inträffat.”
För att få bevis för att evolutionen verkligen har ägt rum faller man tillbaka på paleontologin. Som det sägs i Outlines of Historical Geology (Den historiska geologins grunder): ”Även om det jämförande studiet av levande djur och växter kan ge mycket övertygande indicier, ger fossilen de enda historiska, dokumentariska bevisen för att livet har utvecklats från enklare former till mer och mer komplicerade former.”
En titt på de fossila lämningarna
Det sägs alltså att vi skall gå till de fossila lämningarna för att få det slutgiltiga, övertygande beviset för att evolutionen verkligen har ägt rum. Man kan föreställa sig att vi skulle komma att finna en följd av fossil, som till exempel börjar med skaldjur, där det hårda skalet gradvis förvandlas till ett hölje av fjäll, medan en del av det kryper inåt och utvecklas till en ryggrad. Samtidigt borde efter varandra följande fossil utveckla ett par ögon och ett par gälar i den ena änden och en fiskstjärt i den andra. Och kan man tänka sig, slutligen skulle vi alltså ha en fisk!
Men fisken skulle inte förbli en fisk. Längre upp i den geologiska raden av sedimentära avlagringar kan vi förvänta oss att finna fiskar som förvandlar sina fenor till ben på vilka fötter och tår växer ut, medan gälarna förvandlas till lungor. Högre upp skulle vi inte längre finna deras fossila kvarlevor i gamla sjöbäddar utan begravda i avlagringar på torra land. Och hos andra fiskar skulle de främre fenorna börja förvandlas till vingar och de bakre till ben med klor. Deras fjäll skulle förvandlas till fjädrar, och en hård näbb skulle växa ut runt munnen. Och vips! så skulle evolutionens trolleri ha gett oss kräldjur och fåglar. Så skulle vi kunna rada upp mellanformer som uppvisade övergångsdragen mellan alla de tidiga arterna och varje varietet av deras avkomma.
Är det detta vi finner? Naturligtvis inte! Det skulle vara en evolutionists dröm. Darwin själv var den förste som beklagade sig över att de fossila lämningarna var så ytterst ofullständiga. Men han hoppades att man med tiden skulle hitta övergångsformerna mellan arterna — de felande länkarna, som de kom att kallas. De skulle rättfärdiga hans tro på evolutionsprocessen genom naturligt urval.
Men de förhoppningarna har inte infriats. Vad visar de fossila avlagringarna egentligen? Varje nytt slag av växter eller djur — ormbunkar, buskar, träd, fiskar, kräldjur, insekter, fåglar eller däggdjur — uppträder plötsligt i raden av geologiska lämningar. De kambriska lagren börjar omedelbart ovanför den prekambriska erans fossilfattiga avlagringar, och de innehåller ett överflöd av fossila kräft- och skaldjur, i stor mängd, redan fullt utvecklade. Växter med vedartade stammar uppträder plötsligt vid mitten av den paleozoiska eran. Fossilt trä har inte hittats i lägre skikt men överflödar i alla senare åldrar. Stora samlingar av fossila insekter har hittats i den övre paleozoiska berggrunden, fullt utvecklade och i en mångfald olika varieteter, men ingen har hittats i tidigare skikt. Tidigt i den kenozoiska eran uppträder plötsligt de nutida varieteterna av däggdjur, och det finns inga vittnesbörd om att de har utvecklats från tidigare varieteter.
Detta är de fossila lämningarnas upprepade vittnesbörd: Nya slag av växter och djur uppträder plötsligt — utan några föregångare. Antyder inte detta för den som betraktar saken utan förutfattade meningar att dessa nya arter i på varandra följande tidsåldrar har skapats, i stället för att en kontinuerlig evolution skulle ha ägt rum?
Arternas beständighet
Biologerna har utvecklat ett omfattande system för klassificering av de olika arterna. Naturforskarna fortsätter att hitta arter som skiljer sig från dem som redan är klassificerade, och dessa placeras in mellan de andra. Utdöda arter som representeras av fossil har också fått sina platser i klassificeringssystemet. Olika fossil som måste placeras mellan de andra i systemet fortsätter att dyka upp. Evolutionisterna kallar dessa för övergångsformer, ett ord som antyder en tillfällig existens som infaller efter en äldre art och innan en ny skall framträda. Att man kallar dem övergångsformer avslöjar en fördomsfull logik. Ett neutralt uttryck skulle ha varit ”mellanformer”.
Man lägger stor vikt vid sökandet efter dessa ”övergångsformer”. Som ett exempel pekar man på lungfisken, som har gälar för att kunna hämta syre när den är i vatten men också en blåsa som tjänar som lunga, så att den kan andas när den inte är i vatten. Den antas utgöra ett steg i utvecklingen mellan fisk och kräldjur. Men det finns en hake i resonemanget. Lungfisken har inte förvandlats till ett kräldjur. Den lever fortfarande i vår tid, samma fisk som har hittats bland de gamla fossilen. I stället för att kalla den för ett steg i utvecklingen — är det inte förnuftigare att kalla den en särskild skapelse, en som inte har dött ut?
De fossila lämningarna ger ett annat viktigt vittnesbörd som talar emot evolutionen. Evolutionens process beskrivs som ”en konstant förändring av levande organismer”. Men det finns oräkneliga fossil i de gamla skikten som, likt lungfisken, kan identifieras med nutida arter. Avtryck av löv från ek, valnöt, hickory, vin, magnolia, palmer och många andra träd och buskar, som lämnats i berglagren från den mesozoiska eran och därefter, skiljer sig inte från samma löv i dag. De milliontals år som geologerna beräknar har gått sedan dessa först framträdde har inte åstadkommit någon evolutionär förändring hos dem. Hundratals insekter har på samma sätt lämnat sina avtryck i berglager från den mesozoiska eran. Dessa avtryck visar att de har varit mycket lika de arter av samma insekter som finns nu. Som evolutionisten uttrycker det: ”Utvecklingen av insekterna var i huvudsak fullbordad vid slutet av den mesozoiska eran” — den era under vilken de först uppträdde.
Kan sådana fossila vittnesbörd uppriktigt påstås understödja teorin om att trycket från omgivningen åstadkommer en kontinuerlig förändring av arterna och producerar nya arter? Eller utgör de inte snarare ett mycket starkt stöd för principen att varje art, sedan den en gång skapats, frambringar avkomma enbart av sitt eget slag? Jo, och den har fortsatt att göra så generation efter generation alla årtusenden igenom.
Evolutionister medger nu att de fossila lämningarna inte stöder de teorier de länge har förespråkat. ”Det mönster som man under de 120 senaste åren har sagt att vi kommer att finna existerar inte”, sade en paleontolog vid en konferens för evolutionister i Chicago år 1980. Tanken att små förändringar lagras upp och blir fler och bildar nya arter är oriktig. I stället ”kvarstår arterna oförändrade i de fossila avlagringarna under milliontals år, och sedan försvinner de plötsligt för att ersättas av någonting som avsevärt skiljer sig från det tidigare, men som är tydligt besläktat”, sade en professor i geologi vid Harvarduniversitetet. Individuella arter karakteriseras i de fossila lämningarna av stabilitet, inte av förändring.
Nu har därför en ny skola uppstått, en skola som säger att evolutionen följer en kurs av ”jämvikt med bruten kontinuitet”. Man säger att vissa arter kan leva oförändrade i milliontals år och sedan, på bara några få tusen år, snabbt förvandlas till en ny art. Det kallas makroevolution. Det händer så fort att det inte finns någon chans att det skall kunna lämnas några fossila spår av övergången. Forskare av en äldre skola, som håller fast vid mikroevolutionen, är dock ännu inte omvända till den nya läran.
Alla dessa kontroverser och allt detta prat hit och dit bland evolutionisterna kan endast förvirra lekmannen och få honom att alltmer tvivla på att evolutionen verkligen har inträffat. För en som inte är känslomässigt engagerad i saken förråder detta tal om makroevolution och ”jämvikt med bruten kontinuitet” ängsliga farhågor. Man fruktar kanske att evolutionsteorins medfödda defekter inom kort kan visa sig vara dödliga. Ansträngningarna att överskyla dessa med högtravande, obegripligt språk är nästan detsamma som att medge att skapelsen är det enda svaret.
Eftersom de växande vetenskapliga bevisen ger allt mindre stöd åt evolutionen och allt större åt skapelsen, varför ägnar man då inte mer uppmärksamhet åt skapelsen inom biologiundervisningen? Hur kan evolutionisterna fortfarande ha ett sådant grepp om vad man undervisar om på de naturvetenskapliga linjerna i allmänna skolor? I Förenta staterna har försök gjorts att lossa deras grepp, till och med genom lagar som antagits under påtryckningar från religiöst håll, men dessa försök har omintetgjorts vid domstolarna.
Dessa frågor kommer att undersökas i nästa nummer, i en artikel med rubriken ”Kreationisternas uppfattningar — är de vetenskapliga?”
[Bild på sidan 18]
Lungfisken har inte förändrats. Den är i dag samma fisk som i de gamla fossilen