Jag försökte ta mitt liv, och jag var nära att ta min sons liv

JAG är glad att jag misslyckades med bådadera. Jag hade framgång i mitt sökande efter sanningen just i tid för att rädda oss båda. Denna sanning har förändrat mitt liv, gjort om mitt sinne, förändrat min personlighet, gett mig ett nytt arbete och fått mig att resa till ett nytt land och fördjupa mig i det besvärliga arbetet att lära ett nytt språk. Det är i själva verket två nya språk. Men bara ett av dem är svårt, det andra är en fröjd att lära.

Innan mitt sökande efter någonting bättre började, sjönk jag ner i någonting värre. Jag antar att jag måste nå botten först innan jag såg behovet av att ändra riktning.

Jag är judinna och uppfostrad i en judisk familj av föräldrar som inte var särskilt religiösa. De krävde emellertid att jag skulle gå i en synagogskola, vara med vid lördagsskolan och vara närvarande vid gudstjänster på särskilda helgdagar. När jag var omkring 10 år lade jag märke till mycket skrymteri inom judaismen. En sak som förbryllade mig var att jag måste köpa en biljett för att vara med vid gudstjänsten på särskilda helgdagar. Varför skall man betala för att tillbedja Gud? Jag lade också märke till att människor som gav mycket pengar fick sina namn skrivna i större bokstäver än andra på väggen i synagogan. I lördagsskolan som jag var med i undervisade en judisk jurist, som ansågs vara den bäste läraren i synagogan. Det var enbart lektioner i filosofi, och bibeln framställdes som en bra bok skriven av visa män, men inte som en bok som var inspirerad av Gud.

När jag var 14 år och mina föräldrar sände mig till en privatskola, slutade jag därför att gå i synagogan, och jag undvek all religion. Jag kommer ihåg att när jag senare reste hem för att besöka min far, ville han att jag skulle gå i synagogan, men jag sade till honom att jag var ateist. Jag hade sett så mycket skrymteri att jag inte trodde på någonting. Mitt hemliv hade aldrig varit särskilt bra. Jag kände mig inte välkommen. Det fanns ingenting som jag längre brydde mig om. Jag rymde ofta från privatskolan, och polisen fann mig och förde mig tillbaka. Mina föräldrar satte mig slutligen i en speciell skola under mer än ett år.

Jag kom där i kontakt med unga kvinnor som hade haft massor med svårigheter — somliga hade fött barn, andra hade stulit bilar, många missbrukade narkotika, och några hade till och med försökt döda sina föräldrar. Jag var 16 år när jag lämnade skolan. Jag reste från Kalifornien till New York och kom in vid Long Island University i Brooklyn. Jag valde sådana ämnen som statskunskap och ekonomi. Vid denna tid blev jag intresserad av att förbättra samhället och trodde att detta skulle kunna göras genom politik. Jag hade innan dess gått från dörr till dörr för att försöka få människor att rösta på Eugene McCarthy som president. Men ju mer jag studerade och undersökte politiken, desto mer insåg jag dess korruption. Jag bytte ämnen, och så småningom slutade jag vid universitetet.

Jag var djupt besviken och utan hopp om någonting och började därför hänga på barer, dricka, använda narkotika och till och med arbeta som danserska på barer. Jag blev kär i en man som hette Jon och började bo ihop med honom, och så småningom gifte vi oss. Han visade sig vara alkoholist. Han kunde ibland försvinna dagar i sträck, och jag blev djupt förtvivlad. Mitt familjeliv fungerade inte, det politiska systemet var korrumperat, föroreningar fördärvade jorden, och det såg ut som om människan var besluten att utplåna sig själv i ett kärnvapenkrig. Jag försökte ta mitt liv.

Jag önskade verkligen någonting bättre. Jag slutade upp med narkotika. Jag försökte göra mitt bästa för att förbättra mitt familjeliv. Jag började undra: Finns det en Gud? Existerar han? Jag sökte inom spiritismen och köpte ett helt bibliotek om demonism. Jag hade tur som aldrig blev oroad av demoner. Jon sade att det finns profetior i bibeln om framtiden. I min religiösa fostran hade jag inte fått veta något om det. ”Är det i Nya testamentet?” frågade jag honom. Ja, han trodde det. Han var katolik men utövade inte katolicismen och trodde inte på den. Från och med då tänkte jag ofta på att jag skulle ta reda på vad bibeln hade att säga.

Nu hände saker och ting ganska snabbt. Jag försökte flera gånger ta mitt liv — genom att skära mig i handlederna, genom att såra mig själv med olika spetsiga föremål och genom att skära mig i halsen — men det var bara halvhjärtade försök, ett rop på hjälp, och jag gjorde det framför min man för att få honom att sluta dricka och springa på barer. Men det hade ingen verkan.

Den stora förändringen i mitt liv började strax därefter. En söndag gick Jon och jag för att besöka några av hans vänner, ett äldre par. De hade studerat med Jehovas vittnen och hade i sin släkt några som var vittnen, och de trodde på bibeln på samma sätt som vittnena gjorde. Jag försökte egendomligt nog övertyga dem om att judaismen var den bästa religionen, trots att jag själv hade förkastat den. Sedan började mannen tala om vad vittnena tror. På 15 minuter gjorde han en genomgång från Adam till Harmageddon. Jag var överväldigad! Så här är det! Detta är sanningen!

Följande kväll gick jag med kvinnan till ett bibelstudium. Jag började ganska regelbundet besöka mötena. Jon uppmuntrade mig under en tid, men allteftersom jag lärde mer om sanningen i bibeln började jag förändras. Romarna 12:2 började uppfyllas på mig: ”Ta inte längre gestalt efter denna tingens ordning, utan förvandla er genom att göra om ert sinne, så att ni kan pröva er fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är.” Jag slutade upp att använda marijuana, att springa på barer, att dricka för mycket och att stjäla.

Ja, det är riktigt — Jon och jag brukade stjäla. När vi bodde tillsammans i New York gick vi ut och stal bilar och sålde bildelar. Människor som hade en bil behövde delar till den, och vi letade upp en av samma märke och stal den och sålde sedan bildelarna. När jag slutade upp med allt detta, började Jon motsätta sig att jag studerade bibeln med vittnena. Han mjuknade emellertid något när två vittnen som besökte oss gjorde ett gott intryck på honom. Det enda villkoret han ställde, när det gällde mina studier, var: ”Du kan studera med dem, men lämna mig utanför. Predika inte för mig. Försök inte omvända mig.”

En tid efter denna händelse uppstod en annan kris. Jag blev med barn. Jon ville inte ha något barn, och för att rädda mitt äktenskap gick jag med på abort. Jag hade genomgått två aborter förut, så det tycktes inte så svårt med en tredje. Sedan såg jag ett bildföredrag i Jehovas vittnens Rikets sal. Det handlade om födelsens underverk. Jag blev så imponerad av undret med detta lilla foster som utvecklade sig i moderlivet. Det var levande och växte och rörde sig! Armar och ben växte fram, fingrar och tår bildades, och snart sög det på sin tumme! Var det detta som jag skulle döda? Fram till dess hade jag bara betraktat fostret som en sak, en del av min kropp och ingenting annat. Men i Jehovas ögon var fostret en levande varelse, och det blev det nu också i mina ögon.

Efter mötet gick jag ut och grät. Jag kunde inte genomgå en abort. Jag gick hem och sade till min man: ”Jag skall föda mitt barn.” Han rusade ut och slängde igen dörren. Han talade inte till mig på tre dagar. Men efter det att barnet var fött älskade han det. Det blev hans hela värld. Han tyckte att det var det mest underbara. Han var 37 år och hade en son! Han mjuknade också på andra sätt. När jag sade att jag skulle bli döpt, sade han bara: ”Okej, om det är så du vill ha det, så gör det.” Och detta efter tre års motstånd och hotelser.

Tre dagar senare kom han inte hem på natten. Saker och ting hade utvecklat sig så väl, och jag förmodade nu att hans festande hade börjat igen. Jag kunde inte uthärda det längre, inte nu sedan jag lärt känna bibelns sanningar och hade min son Jonathan att fostra. Jag skulle lämna min man. Jag packade mina väskor och väntade på att han skulle återvända så att jag kunde säga det till honom. Det knackade på dörren. Det var inte min man, utan sheriffen. ”Det har varit en bilolycka. Din man dödades.” Han körde hem från en bar och körde av bergsvägen. Just dagen innan blev han upprörd över någonting och sade i vrede: ”Ingen har någonsin gett mig en chans! Det är bäst om jag dör!” Jag fortsatte att upprepa dessa ord i mitt sinne sedan sheriffen berättat för mig att Jon var död.

Jag överlämnade mitt liv åt Jehova, och tre månader senare började jag i heltidstjänsten med Jehovas vittnen. Vi bodde i Colorado när min man dog. Nu flyttade vi omkring till olika platser för att förkunna där behovet var större. En sommar arbetade Jonathan och jag tillsammans med heltidstjänare i Kentucky. Vi var ute i tjänsten många timmar — 8, 10, 12 timmar per dag. Jonathan var nu omkring fem år gammal, och ett vittne tyckte att det var alltför arbetsamt för honom att vara med. ”Varför inte låta honom ha en fridag?” frågade hon. Hon hade själv tre barn, så jag lät honom stanna hos dem. Han var mycket begeistrad över det. Men nästa vecka frågade han: ”Är det min fridag i morgon?” ”Ja, det är det.” Då sade han: ”Nej, jag vill gå ut i tjänsten med dig. Jag vill inte ha några fler fridagar.”

Min far respekterar min religion på grund av den förändring den har åstadkommit hos mig, men han vill inte själv ha någonting med den att göra. Han frågar emellertid Jonathan om vår religion. Efter det att min mor dog visade min far Jonathan en bild av henne. ”Vem är det?” frågade han. ”Din mormor.” ”Var är hon?” ”Hon har dött”, förklarade far, ”och hennes själ är i himmelen.” Jonathan sade: ”Nej, hon är en själ, och hon är i graven.” Detta gjorde starkt intryck på min far, och han började fråga ut Jonathan. ”Vem är Gud?” ”Jehova.” ”Vad gör han?” ”Han är uppe i himmelen”, sade Jonathan, ”och han gör allting rätt.” Min far vill inte lyssna på mig, men han lyssnar på Jonathan. Och Jonathan kan besvara hans frågor därför att vi tillsammans har gått igenom boken Min bok med bibliska berättelser, som utgetts av Sällskapet Vakttornet.

Min far tror på Gud. Jag kommer ihåg att när jag var omkring nio år och redan ifrågasatte Guds existens, tog min far mig ut ur huset och visade mig en blomma. ”Hur kom den till?” frågade han och besvarade sin egen fråga: ”Bara Gud kan ha gjort den.” Han förklarade att växterna till och med hade kraft att växa igenom betong och asfalt! Min far försökte ivrigt att få mig att tro på Gud, men nu är det min lille son som försöker hjälpa honom att lära känna Jehova och hans uppsåt, så att han skall kunna få leva med oss på en paradisisk jord. I synnerhet vid sådana tillfällen ser jag på Jonathan och tänker: ”Om jag inte hade gått till det där bildföredraget i Rikets sal för fem år sedan, skulle Jonathan inte ha varit här nu.” Jag blir ibland rädd när jag tänker på hur nära jag var att döda min son.

År 1979 reste jag till Israel. Jag ville se bibelns land. Jonathan följde inte med mig — han var alltför ung för att förstå värdet av en sådan resa. Jag återvände hem och önskade resa till Israel för att dela med mig till folket av min egen nation de upplysningar som hade varit till så stor nytta för mig. Jag såg att Israels folk var så hängivet sin sak, arbetade så hårt för att få ett hemland och var så nitiskt, men ändå var de så vilseledda på grund av att de avlägsnat sig från Jehova. När jag återvände från den här resan, bad jag ivrigt till Jehova att öppna en väg för mig, så att jag skulle kunna tjäna honom i Israel.

Under två år fortsatte jag att be. ”Om jag bara hade haft en annan heltidsförkunnare som kunde resa med mig och i synnerhet en som kände till det hebreiska språket och som kunde hjälpa mig att lära mig språket!” År 1981 återvände jag till Israel och hade då Jonathan med mig. Vi var på en rundresa tillsammans med en grupp Jehovas vittnen. Vi besökte vittnenas Rikets sal i Betlehem. Turistbussen med texten ”Jehovas vittnen” i vindrutan var parkerad på gatan utanför.

Två kvinnor såg texten och kom in i salen. De var Jehovas vittnen och hade just råkat gå förbi och sett texten och kom in för att besöka oss. Ett av vittnena var en ung judisk kvinna från Holland som hade bosatt sig i Israel. Hon tjänade Jehova i heltidstjänsten i en annan stad och råkade just vara i Betlehem denna särskilda dag. Hon önskade en rumskamrat att bo tillsammans med och följa med henne i predikoarbetet. ”Ja”, svarade hon lyckligt på min förfrågan, ”du och Jonathan kan komma och bo hos mig!” Detta var svaret på mina böner! Och det är här Jonathan och jag nu bor.

Hur lycklig är jag inte att mina självmordsförsök misslyckades och att jag inte före min sons födelse släckte hans liv! Hur underbart att mitt sökande efter sanningen hade framgång och att det förändrade mitt liv och fick mig att ta av den gamla personligheten och ta på den nya! (Kolosserna 3:9, 10) Jag är nu mitt uppe i det besvärliga arbetet med att lära ett nytt och svårt språk, hebreiska, men jag fortsätter också att lära ett underbart nytt språk, det som är förutsagt i Sefanja 3:9 (NW): ”Då skall jag ge folken förändringen till ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att tjäna honom skuldra vid skuldra.”

Mina böner har nu blivit besvarade. Jag har privilegiet att tjäna Jehova i heltidstjänsten och att arbeta i endräkt med Jehovas vittnens världsomfattande brödraskap. — Från en av våra läsare.

[Infälld text på sidan 23]

Varför skall man betala för att tillbedja Gud?

[Infälld text på sidan 24]

Mitt familjeliv fungerade inte, det politiska systemet var korrumperat, föroreningar fördärvade jorden, och det såg ut som om människan var besluten att utplåna sig själv i ett kärnvapenkrig

[Infälld text på sidan 25]

Jag försökte flera gånger ta mitt liv — genom att skära mig i handlederna, genom att såra mig själv med olika spetsiga föremål och genom att skära mig i halsen — men det var bara halvhjärtade försök, ett rop på hjälp

[Infälld text på sidan 25]

Jag slutade upp att använda marijuana, att springa på barer, att dricka för mycket och att stjäla

[Infälld text på sidan 26]

Det var levande och växte och rörde sig! Armar och ben växte fram, fingrar och tår bildades, och snart sög det på sin tumme! Var det detta som jag skulle döda?

[Infälld text på sidan 26]

Det knackade på dörren. Det var inte min man, utan sheriffen. ”Det har varit en bilolycka. Din man dödades”

[Infälld text på sidan 27]

Han visade mig en blomma. ”Bara Gud kan ha gjort den”

[Infälld text på sidan 27]

Jag blir ibland rädd när jag tänker på hur nära jag var att döda min son