En annorlunda fågel — orkanen Iwa
IWA är det hawaiiska namnet på fregattfågeln. Det var verkligen en annorlunda fågel som drabbade Hawaiiöarna tisdagen den 23 november 1982. Iwa var den första orkanen som fick ett hawaiiskt namn, och den gav öarna en sällsynt uppvisning av naturens krafter. Iwa var den värsta storm som har drabbat staten sedan år 1959, och den svepte över öarna Niihau, Kauai och Oahu med vindstyrkor på upp till 50 meter per sekund.
På Kauai, den ö som fick ta emot den värsta stöten, blev vart åttonde hus så förstört att det blev obeboeligt. Nästan alla byggnader led någon skada. Träd, kraftledningar och telefonstolpar hade blåsts omkull överallt, vilket gjorde vägarna oframkomliga. Många av de träd som fortfarande stod kvar var helt rensade från löv och grenar — kraftiga påminnelser om stormens styrka. Vågor på mellan åtta och nio meter bidrog till förödelsen genom att förstöra bostadshus, hyreshus med andelslägenheter och hotell i kustområdena.
De totala skadorna på ön Oahu var mindre omfattande, även om de norra och västra stränderna blev svårt utsatta för vindarna och höga vågor. Elkraften försvann på båda öarna under stormen, vilket ledde till total mörkläggning. Delar av Oahu återfick elektriciteten sent på natten, men myndigheterna beräknade att det skulle ta åtminstone en månad innan båda öarna skulle få tillbaka all elkraft. Förvånansvärt nog inträffade endast ett dödsfall på grund av stormen, och det var relativt få som blev skadade — de flesta av dem fick endast lindrigare skador.
Många av Jehovas vittnen på båda öarna led materiella förluster, men ingen blev skadad. Kristna äldste var snara att ringa upp eller besöka alla i sina församlingar för att se till att de var i trygghet och för att sörja för eventuella behov. De var inte bara i stånd till att uppmuntra dem de besökte, utan de fick också många förstahandsrapporter om stormens styrka och den förödelse den åstadkommit att lägga till sina egna erfarenheter.
Ett vittne rapporterade: ”Hela huset skakade som om en jättehand ruskade om det.” Han tänkte att de skulle behöva fly och försökte öppna köksdörren, men vinden mot den var så stark att han inte lyckades rubba den. ”Jag tittade ut genom fönstret och såg förrådsbyggnaden med garage för fyra bilar utanför vårt hus skaka som ett flygplan ute på startbanan”, sade han. ”Sedan kantrade den åt höger, flög i väg bort och försvann utom synhåll.”
Ett äldre japanskt vittne, som såg sitt tak försvinna medan hon satt skyddad i ett hörn av sitt vardagsrum, sade att det var för spännande för att hon skulle bli rädd. ”Men”, tillade hon, ”det var inte så spännande att jag glömde bort att be.”
Några som bodde i kustområdena fick utrymma sina hus. En familj av vittnen återvände och fann att deras hus hade flyttats 12 meter av de stora vågorna, men det var fortfarande helt där det stod på sin nya plats. När de gick in upptäckte de att inget i huset hade gått sönder utom en mattallrik.
Ett vittne vars man äger ett grossistlager berättar: ”Min mans lagerbyggnad blev nästan helt förstörd av de starka vindarna. Den enda del som fortfarande står kvar, nästan oskadd, är det rum han låter oss använda för ett församlingsbokstudium. Det fick en av hans anställda att säga: ’Du borde ha låtit dem (Jehovas vittnen) använda hela byggnaden, så skulle inget av den ha blåst i väg.’”
Några försökte använda stormen och förvirringen efter den till personlig vinning och för att plundra, men i allmänhet visade människor i samhället omsorg om varandra. Det rådde till största delen en fin anda av samarbete på öarna, och man gjorde gemensamma ansträngningar att hjälpa till. Detta var speciellt tydligt bland Jehovas vittnen, vilket två resande tillsyningsmän lade märke till. De rapporterade: ”Vart vi än kom fann vi att vännerna var vid gott mod. Äldstebröderna var snara att kontrollera hur alla i församlingen hade det och att se till att de som behövde husrum eller förnödenheter fick det. Andra i församlingarna gav kärleksfullt gensvar genom att dela med sig av vad de hade åt dem som hade behov. Det var hjärtevärmande att se den kärlek och omsorg vittnena visade i att sörja för varandra.”
De andliga behoven förbisågs inte heller. Äldstebröder gjorde förberedelser för församlingsmöten även i områden som hade drabbats hårt av stormen. Dagen efter orkanen kunde de flesta församlingarna ha sina möten, fastän elektriciteten inte hade kommit tillbaka i många av dessa områden.
Jehovas vittnen visade också omsorg om sina grannar genom att dela med sig av materiella förnödenheter åt dem och hjälpa dem med reparationsarbeten. På torsdagen, mindre än 48 timmar efter stormen, besökte många av vittnena dem de studerar bibeln med för att se efter om de kunde ge dem någon ytterligare materiell hjälp eller andlig tröst.
En familj av vittnen hade en ytterligare orsak till glädje. Förutom att alla i familjen hade klarat sig, välsignades de med ett nytt barn som föddes precis när orkanen nådde ön. Mor och dotter befinner sig väl.
Alla Jehovas vittnen som drabbades av orkanen gav uttryck åt tacksamhet för att de hade klarat sig. De kände sig som aposteln Paulus gjorde, sedan han hade överlevt många vedermödor. I 2 Korintierna 1:11 skrev han: ”Också ni kan hjälpa till genom er ödmjuka bön för oss, för att många må tacka Gud på våra vägnar för det som så omtänksamt är oss givet på grund av många bedjande ansikten.”