Att förena katolicism med voodoo — hur ser du på detta?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
FÖR många år sedan lät en välkänd person från televisionen i Brasilien döpa sin adopterade son. På morgonen döptes han enligt romersk-katolska kyrkans sed och på eftermiddagen enligt den ritual som kallas candomblé (brasiliansk voodoo). Senare skulle han bli döpt enligt den messianska och den rosenkreuziska ritualen. Den stolta modern förklarade: ”Detta är för att han skall få skydd från alla religioner, när han växer upp.”
Känner du dig förvånad över hennes vidsynta uppfattning om religion? Skulle det kunna hända där du bor? I Brasilien är det inte ovanligt. Till och med prästerskapet har blivit indraget i detta.
För någon tid sedan flyttade en romersk-katolsk präst till Bahia i Brasilien för att studera afro-brasilianska religioner. Det slutade med att han gick med i en av dem! Berättelsen om honom inflöt i International Herald Tribune, som omtalade att han i fyra år hade verkat som kyrklig ledare inom voodooismen. Som sådan frammanade han regelbundet andar, för att de skulle ingripa till förmån för hans församlingsmedlemmar. ”Men detta innebär inte att han övergett sin romersk-katolska tro”, hette det i Tribune. Prästen förklarar: ”Jag talar alltid med Gud genom Jesus och aldrig genom andarna.”
Det finns en fackterm som beskriver denna förening av trosuppfattningar från olika religioner. Denna term är ”synkretism”. Du kanske tycker att detta är uppseendeväckande, men millioner brasilianare finner ingen svårighet i att förena romersk-katolska sedvänjor med tillbedjan av forntida hedniska gudar. Hur tog allt detta sin början?
”I Brasilien är synkretismen ett gammalt fenomen, för redan från början av koloniseringstiden finner vi det i quilombo dos Palmares (gömställe för förrymda slavar). ... Vi finner det på Cuba och i Haiti i samma form som i Brasilien.” Så skrev historikern Roger Bastide i sin bok Contribuição ao Estudo do Sincretismo Católico-Fetichista.
Blandningsprocessen
Han fortsätter och förklarar att den följde på importen av slavar från Afrika: ”När de svarta [slavarna] anlände till Brasilien, fick de religiös undervisning [undervisning om grundläggande katolska läror] på ett vagt sätt [och] blev i alla händelser döpta. De förstod emellertid ingenting av denna religion som de blev undervisade i mot sin vilja.” Vad gjorde de svarta slavarna? De låtsades delta i denna nya religion, men i sinne och hjärta fortsatte de att tillbe de gudar de kom ihåg från sitt hem i Afrika.
Vad blev resultatet? Så småningom ”förändrades katolicismen och blev ... ett medel som tjänade som förklädnad för hans traditionella trosuppfattningar: I verkligheten tillbads inte [det katolska] helgonet, utan snarare den motsvarande orixá [afrikansk gudom] bakom detta [helgon]. Katolicismen blev enbart en yttre form för att dölja en hemlig ritual. ... Inom synkretismen bidrar kristendomen bara med de portugisiska orden; allt annat är fetischdyrkan”, enligt Bastide.
Någonting liknande inträffade med de infödda indianerna. En annan historiker skrev: ”Fastän de infödda i detta land under lång tid fått undervisning i evangelierna, är de inte mer kristna nu än de var vid tiden för erövringen. ... I det nutida Bolivia och i södra Peru lever den gamla hedniska gudomen Pacha-Mama (Moder jord) fortfarande kvar, även om den blivit sammansmält med jungfrun. ... I Mexico har hyllningen av jungfrun av Guadalupe sina rötter i dyrkan av gudinnan Tonantzin (Gudarnas moder).” — Ruggiero Romano: Mecanismos da Conquista Colonial.
William H. Prescott, den mexikanska erövringens historieskrivare, tillade beträffande indianerna i detta land: ”Han behöver bara överföra sina vördnadsbetygelser från bilden av Quetzalcoatl, den välvilliga gud som vandrade bland människor, till bilden av jungfrun eller återlösaren; från korset, som han tillbad som en symbol för regnguden, till samma kors, symbolen för frälsning.” — William H. Prescott: History of the Conquest of Mexico.
Samtidigt som katolsk ritual på så sätt inympades på afrikanska och inhemska former av tillbedjan, smög sig icke-kristna trosuppfattningar i sin tur in i katolicismen. Waldemar Valente säger: ”Katolicismen ... blev bemängd med vidskepliga uppfattningar, med absurda trosläror och med begrepp som hade med magi och fetischism att göra.” — Sincretismo Religioso Afro-Brasileiro.
Är detta på gott eller ont?
Hur betraktar du sådan blandreligion? Somliga kanske tar anstöt och menar att detta är en förvrängning av kristendomen. Men andra kanske inte betraktar det som någonting ont. Historien igenom har oräkneliga offer dött i religionskrig, korståg, förföljelser och upplopp. De kanske säger att det som händer i Brasilien i alla fall är bättre än sådana ting!
Å andra sidan kanske andra undrar vad det är man gör så mycket väsen av. De skulle kunna framhålla att den katolska religionen själv är en produkt av åtminstone tre religiösa traditioner: biblisk kristendom, grekisk filosofi och de allmänt spridda hedniska religionerna i Mellersta Östern och Europa. Hur har det kunnat bli så?
Den katolska kyrkan lär att bibeln är Guds ord, och därifrån kommer många av de namn och begrepp som den använder vid sin tillbedjan. Katolska teologer var emellertid starkt påverkade av de filosofiska uppfattningarna hos de forntida hedniska grekerna, och detta färgade deras läror. Läran om människosjälens inneboende odödlighet förekommer till exempel inte i bibeln. (Hesekiel 18:4, 20, NW) Denna lära framfördes emellertid av grekiska filosofer och är nu en fundamental lära i katolicismen.
Den tredje traditionen, de allmänt spridda hedniska religionerna, framgår av många kyrkliga trosuppfattningar. Jul och påsk, bruket av korset och bilder vid religionsutövningen och tillbedjan av en ”treenighet”, ”helgon” och en ”Guds moder” härstammar alla — inte från bibeln — utan från dessa religioner. Vad detta beträffar kanske du kommer ihåg att kardinal John Henry Newman i An Essay on the Development of Christian Doctrine (Avhandling om den kristna lärans utveckling) ger en lång lista över traditionella sedvänjor, däribland ”rökelse, lampor och ljus; offergåvor ... vigvatten; asyler; helgdagar ...”, och sedan framhåller att ”allt detta är av hedniskt ursprung och har blivit helgat genom att upptas i kyrkan”.
Därför skulle det kunna sägas att det förenande av religiösa läror, eller synkretism, som pågår i Brasilien endast är en fortsättning av en historisk process. Är det så du skulle vilja betrakta detta? Det är intressant att många inom romersk-katolska kyrkan inte gör det. Uttalanden som gjorts av somliga av dess ledare visar att det råder djup oro.
Tidskriften Time uppger att påven Johannes Paulus II under sitt besök i Brasilien sade att kristendomen kan acceptera de ”kulturella uttrycken hos varje folk” men att han varnade för att den inte får ”förvanska” sina egna läror. Kardinal Brandão Vilela fruktade att det brasilianska folket håller på att träda in i en period av ”afrikanisering”. När han såg de stora folkskaror som samlades för att utföra en ceremoni till ära för gudinnan Iemanjá, gick han till attack mot ”oskicket med den religiösa synkretismen”. — Veja, 7 januari 1981.
Dessa två kyrkliga ledare kritiserade ”förvanskandet” av läran. Detta bekymrar naturligtvis inte den som anser att religion är en fråga om personlig uppfattning. I dennes ögon är en lära lika god som någon annan. Men många är medvetna om att ett sådant ”förvanskande” har fått katastrofala följder i gångna tider.
Vad detta leder till
Under den tid som passerade innan Jesus Kristus vandrade på jorden försökte till exempel israeliterna förena de trosuppfattningar som deras hedniska grannar hyste med sin tillbedjan av Jehova Gud. Som en följd av detta blev de indragna i könsdyrkan, ”helig” prostitution och till och med offrandet av barn. Detta medförde att Jehova Gud drog tillbaka sitt beskydd, och de blev ett lätt byte för de imperialistiska assyrierna. (2 Kungaboken 17:16—18) Varför reagerade Jehova på detta drastiska sätt?
Orsaken är uppenbar. Den tillbedjan som Jehova förelade israeliterna befrämjade höga moralnormer. När de troget efterlevde dessa (utan att blanda in hedniska läror), skyddade detta dem både i fysiskt och i andligt avseende, och det förberedde dem för Messias’ ankomst. När man införde hedniska element, fördärvades denna tillbedjan, precis som färskvatten blir förorenat om man tillför förorenat vatten.
Samma sak gäller kristen tillbedjan. Aposteln Paulus varnar: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende [de som inte tror på Jesus Kristus]. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? ... Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende? Och vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar?” (2 Korintierna 6:14—16) Betänk hur historien har bekräftat visheten i Paulus’ ord.
Kristendomen är en helhet. Den är ett levnadssätt som inbegriper vårt förhållande till Gud, och den innefattar trosuppfattningar som är grundade på bibeln — särskilt med hänsyn till Jesu Kristi plats i Guds uppsåt — en levnadsnorm som berör alla aspekter av livet och medför ett särskilt ansvarsåliggande att sprida tron till andra. En kompromiss i något avseende försvagar helheten.
Den villighet att kompromissa som medgav att hedniska läror infördes tillät på så sätt också okristen omoraliskhet, grymhet, förtryck och så vidare. Som en följd av detta har några av de värsta illdåden i historien begåtts av människor som utgett sig för att vara Kristi efterföljare. Endast de som strävat efter att hålla fast vid den bibliska kristendomen i alla dess aspekter — med avseende på både läran och levnadssättet — har varit i stånd att bevara de höga normer som tillhörde den apostoliska kristendomen.
I betraktande av detta kan en uppriktig person kanske hysa samma oro som en katolsk teolog som sade: ”Objektivt sett är synkretismen inte berättigad, eftersom den förvränger Guds ord, ... synkretismen är mycket beklaglig.” — D. Estevão Bettencourt: O Estado de São Paulo.
Jehovas vittnen är också av samma mening. De tror att var och en i vår tid bör vara fri att välja vilken tillbedjan han eller hon vill utöva. Men de tror också att det finns bara en sann religion, den som grundar sig på Jesu Kristi läror och liv. Hur kan vi identifiera denna religion?
Aposteln Paulus framhöll ”de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning”. Han förklarade sedan: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Timoteus 3:15—17.
Av denna anledning vänder sig Jehovas vittnen till bibeln för att inhämta lärdom om den sanna religionen. I och med att de gör detta undviker de det slags synkretism som existerar i dag i Brasilien. De undviker också den synkretism som kom till stånd för hundratals år sedan och som införde helveteselden, den odödliga själen, treenigheten, bilder, korset och andra hedniska trosuppfattningar i kristenhetens religionsutövning. Om synkretismen, som ”förvanskar” läran, är något som är fel i vår tid, var det sannerligen också något som var fel för hundratals år sedan.
Varför inte själv läsa bibeln för att få reda på vad den sanna tillbedjan verkligen är? På så sätt kommer du att undvika att befläcka din tjänst för Gud med hedniska riter och — med Guds hjälp — uppnå den vishet som leder till frälsning.