”Jag har countrymusiken i blodet”

DET var massor av snö uppe i bergen. Vägarna var blockerade. Livsmedlen började ta slut, men eftersom pappa älskade människor lastade han matvaror ur vårt eget förråd på fyra packhästar. Han kände till vägarna i den oländiga terrängen och kunde därför arbeta sig fram längs floderna och vattendragen och föra mat till de behövande.

Detta var för över 50 år sedan. Vi flyttade snart från West Virginia, men jag har fortfarande samma intresse för människor som pappa hade. Förutom kärlek till människor gav pappa mig också en kärlek till det som jag kallar ”heartland”-musik (hjärtlandsmusik) — countrymusik som besjunger naturens skönhet, ett sunt familjeliv och positiva värden.

Pappa spelade banjo och mamma sjöng. Hur ofta har jag inte tänkt tillbaka på kvällspromenaderna nerför bergsstigarna, då jag lyssnade på en porlande bäck och på bergsbefolkningens musik och sång som genljöd i dalen! Jag har i hela mitt liv tyckt att världen behövde mycket mer ”heartland”-musik. Och jag började tidigt i livet att ge folk detta.

Hur det hela började

Kort efter det att vi flyttat från West Virginia till Pennsylvania började jag spela gitarr. Medan jag fortfarande gick i skolan bildade jag min första musikgrupp. Vi spelade vid skoltillställningar och vid tillställningar för unga vuxna. Jag förstod snart att musiken har en förmåga att göra människor lyckliga.

Sedan kom andra världskriget. Att gå ut i krig och döda stämde bara inte med den kärlek till människor som pappa hade ingjutit i mig. Eftersom jag födde upp svin slapp jag till en början att bli inkallad, men senare blev jag inkallad till infanteriet. En natt under en övningsmanöver föll jag 9 meter från en svajande bro och bröt benet på sju ställen. Medan det läkte uppträdde jag tillsammans med en liten grupp värnpliktiga.

När jag lämnat det militära började jag bilda en country and western-grupp i toppklass. Genom att annonsera i Billboard Magazine kunde jag plocka musiker från hela landet för att bilda Pine Hollow Jamboree. Vi började med radio. Snart gjorde vi personliga framträdanden både i de östra Förenta staterna och i Canada. Ett radionät som omfattade 17 radiostationer sattes upp i vårt turnéområde.

Därefter kom min Hillbillypark i Pennsylvania, där många av de mest framträdande artisterna inom countrymusiken framträdde som gästartister. Jag var konferencier för föreställningarna, och ända upp till 35 av de medverkande i Pine Hollow Jamboree ackompanjerade dem. Detta var affärsverksamhet, men det skänkte mig ändå tillfredsställelse att se tusentals människor komma varje vecka för att ha picknick i parken och njuta av levande ”heartland”-countrymusik.

Rock’n’roll

Utsikterna för countrymusiken verkade goda, men så kom rock’n’rollen. Mitt första möte med rockmusiken kom när jag var värd för en föreställning i Circle Theatre i Cleveland. Producenten kom springande bakom scenen. Han var rasande. Publiken var upprörd. Några var helt uttråkade av artisten på scenen. Andra var chockerade över hans kroppsrörelser. Många lämnade förargat lokalen. Som konferencier var det min uppgift att få en viss ung artist vid namn Elvis Presley bort från scenen och presentera nästa nummer — och att göra detta snabbt!

”Den där grabben kommer aldrig att bli någonting”, tänkte jag för mig själv. Jag hade naturligtvis fel. Efter sina röstlektioner gjorde han antagligen mer för att befrämja rock’n’roll än någon annan, och jag tror också att han gjorde mycket för att påverka countrymusiken. Mycket av den moderna countrymusiken har svängt över från den traditionella countrymusiken till rocken. Genom detta vann den både countrymusikens och rockens popularitet, men man fick betala ett högt pris för den populariteten.

Medan rockmusiken tog landet med storm, var jag fullt upptagen med att verka för countrymusiken. En engagemangsagentur i Nashville bad mig att resa på turné med country and western-stjärnan Jimmy Wakely. Efter att ha täckt stora delar av östra Förenta staterna hamnade vi i Hollywood, där jag uppträdde i flera filmer.

Någonting saknades

Det gick bra för mig i Hollywood. Jag träffade de rätta människorna, gick på de rätta ställena och gjorde allt det som en stjärna på uppåtgående skulle göra. Men det var någonting som saknades. I all denna glittrande fantasivärld saknades det grundläggande och väsentliga som för mig var liktydigt med den där barfotagrabben på bergsstigen som jag alltid föreställer mig själv som. Jag for tillbaka hem till Pennsylvania.

Ett inspelningsbolag bad mig att spela in låten ”Elfie the Elf”. Den gjorde omedelbar succé. Efterfrågan var så stor att sju grammofonbolag inte kunde hålla jämna steg med den. Min första skivas popularitet gjorde det mycket lättare för mina följande inspelningar att nå höga försäljningssiffror.

Skivberömmelsen krävde flera turnéföreställningar. Men de låtar vi spelade påminde mig om min egen trogna hustru, som bara var alltför långt borta. Jag kände en gnagande längtan i hjärterötterna efter att få resa hem till henne. Artister tar ofta sin tillflykt till alkohol eller droger för att orka med, men jag for hem.

Jag finner det som saknas

År 1969 flyttade vi till Florida. Där, på låglandet i mellersta Florida, kom jag underfund med vad min instinktiva kärlek till människor, berg och musik egentligen rörde sig om.

Det var juldagen 1970. Vi hade just kommit hem från kyrkan, då en uppriktig och öppen man, som jag aldrig skall glömma, knackade på dörren. Vi talade om många saker, och han visade mig mycket i bibeln som jag inte kände till, men det som gjorde störst intryck på mig var hans uppenbara intresse för mig.

Innan han gick inbjöd han mig till en Rikets sal där i närheten. Mötet skulle hållas några timmar senare samma dag. Jag gick dit. Det bibliska föredraget var intressant, men det som fångade min uppmärksamhet var det därpå följande otvungna dryftandet av ett bibliskt ämne.

De rasproblem som plågade landet fanns inte här. Svarta och vita och unga och gamla ur alla samhällsklasser var inställda på att dela med sig av någonting ur sina hjärtan. ”Det är så här det skall vara!” tänkte jag för mig själv.

Efter mötet översvämmades jag av sådana som ville välkomna mig. Mannen som hade inbjudit mig talade om för mig att Jehovas vittnen gärna ville studera bibeln med mig i mitt eget hem. ”När kan vi börja?” svarade jag. Vi började följande kväll.

Två veckor senare inbjöd han mig att följa med honom och besöka andra. Och alltsedan dess har jag delat med mig av bibelns hopp om bättre förhållanden.

Påtryckningar till att kompromissa

När vi flyttade till Florida, var min tanke den att jag så småningom skulle finna något slags deltidsutlopp för mitt musikintresse. Jag drogs in i ett varietéband som spelade två eller tre kvällar i veckan på olika klubbar. Jag insåg inte då att förändringarna inom den moderna musiken var på kollisionskurs med de bibliska principer som jag lärde mig.

När man är konferencier vid en klubbshow krävs det ofta att man kommer med slippriga, sexiga skämt och kommentarer. Gästernas tankeförmåga avtrubbas allteftersom de får mer att dricka, och detta i sin tur kräver en fräckare dialog. Men jag gick aldrig med på detta. Jag började få problem med att få jobb, därför att jag vägrade att kompromissa när det gällde mina moralnormer.

Att countrymusiken började svänga över till rockmusik utgjorde inget större problem för mig. En countrymusiker kan alltid arrangera musiken så att den passar hans äkta countryframförande. Det var det jag gjorde. Men en sak som jag inte kunde göra var att ändra texterna.

Orden i den traditionella countrymusiken handlade ibland om triangeldramer, men i och med att den moderna countrymusiken alltmer kom att likna rockmusiken har texterna blivit allt vulgärare med allt livligare beskrivningar av ett oanständigt uppförande. Detta är ofta vad publiken kräver, särskilt på klubbar.

Vad skulle jag göra? Hela min livsstil kretsade kring musiken. Men den musik som människor ville höra gick till angrepp mot allt som jag ansåg vara moraliskt och anständigt!

Det hela drevs till sin spets, när jag gjorde en klubbshow kort efter det att jag börjat studera bibeln. Folk dansade eller satt vid bord och pratade och åt och drack, medan vi uppträdde. Då exponerade en kvinna, som uppenbarligen hade druckit för mycket, sig själv från midjan och uppåt och bad oss att spela en modern countrylåt med omoralisk text.

Då var det klippt! ”Vad har jag egentligen på ett sådant här ställe att göra?” frågade jag mig själv. ”Vad skall mina nyfunna kristna kamrater tänka?” Denna sista påtryckning att kompromissa, när det gällde mina moralnormer och bibelns principer, fick mig att sluta med professionell countrymusik samma kväll.

Att dela med sig av sund musik

Musiken hade varit mycket mer än bara ett bra levebröd för mig — den var i blodet på mig. Att sluta fullständigt med den skulle därför ha varit i det närmaste omöjligt. Så långt gick det nu inte. Vid en picknick med medlemmar av vår församling tog en med sig en fiol, en annan en gitarr och så vidare. Jag slöt mig till dem, och så började alltsammans på nytt igen. Vi spelar vid bröllop och vid andra tillfällen då medvittnen kommer tillsammans. Jag tjänar ingenting ekonomiskt på detta, men jag känner mig ändå rikligen belönad genom den sunda glädje det skänker mig och genom att jag får tillfälle att uttrycka mig själv genom musik.

Den del av country and western-musiken som har betytt så mycket för mig har handlat om de grundläggande ting som berikar livet: kärleken till naturen och kärleken inom familjen och om den sinnesfrid som detta kan skänka. En höstdag när jag körde genom de färgsprakande bergen i Pennsylvania var det en sak som plötsligt slog mig. Mina ”heartland”-känslor hade ett direkt samband med de bibliska sanningar som jag nyligen hade fått lära mig.

Det var Jehova Gud som gav människan landet att älska och sköta om. Han ämnar låta hela jorden, och inte bara en enda dal, återgå till ett vackert paradis och ett tillstånd av frid. Jehova har alltid önskat trohet inom äktenskapet, och han kommer att kräva detta i den nya tingens ordning han skapar. Alltsammans stämde! Det var det som ”heartland” handlade om.

Under årens lopp har jag sett hur humöret hos människor, som har stått inför krig, ekonomiska svårigheter och familjesammanbrott, har lättats upp av att man har spelat sund musik för dem. Men den glädje musiken skänker erbjuder på sin höjd tillfällig lättnad.

Jag kan nu göra mycket mer för mina medmänniskor genom att som ett Jehovas vittne dela med mig av bibelns principer och hopp. Detta bör ha större inverkan på dem. Texterna är fullkomliga. Det är en sång som kan röra varje längtande hjärta. Och den skänker en sinnesfrid som kan lyfta upp en för evigt. — Berättat av Woody Wooddell.