Hur verkligt är hotet om en kärnvapenkatastrof?
I WANT TO GROW UP, NOT BLOW UP
DESSA träffande och tankeväckande ord (Jag vill inte sprängas i luften, utan jag vill bli vuxen) har klottrats av en okänd person på en vägg i det centrala Frankfurt i Tyskland. Anklagar du den unge man — eller unga kvinna — som gjorde det för att han eller hon känner det så?
Antagligen inte, särskilt inte om du är bland de milliontals människor utöver världen vilkas fruktan sträcker sig längre än till ett begränsat kärnvapenkrig — även om detta skulle vara hemskt nog. Hotet, som de ser det, är ett alltomfattande kärnvapenkrig som skulle utplåna hela mänskligheten. Det skulle göra jorden obeboelig.
Ett ord som ofta — framför allt i engelsktalande länder — används för att beskriva en sådan kärnvapenkatastrof är ordet ”Harmageddon”, som lånats från bibeln. År 1961 sade till exempel Förenta staternas förutvarande president, Eisenhower, att det växande kärnvapenhotet förlade Chicago ”bara trettio minuter från Harmageddon”. Och en tidigare utrikesminister i Förenta staterna, Henry Kissinger, skrev om början av sjuttiotalet: ”Ingen tidigare generation av statsmän har måst bedriva politik i en så okänd miljö på gränsen till Harmageddon.”
Vi har sedan dess kommit fram till 1980-talet. År av politiska diskussioner och förhandlingar har ännu inte lyckats med att desarmera den kärnvapenbomb som världen verkar ha suttit på i närmare fyra årtionden nu. Supermakterna fortsätter att lagra upp kärnvapen trots ökade påtryckningar från sina medborgare för att få till stånd en kärnvapenfrysning.
Hotet växer fortfarande
Vetenskapsmannen Joseph Weizenbaum vid Massachusetts Institute of Technology i USA angav ytterligare en orsak till det ökade hotet om en kärnvapenkatastrof, när han sade: ”Faran har blivit större, eftersom många fler länder nu har atomvapen.” Eftersom deras antal säkert kommer att fortsätta att öka, ser framtiden inte så ljus ut. ”Det är mest sannolikt att vi inte kommer att överleva de följande 20 åren”, varnar Weizenbaum. ”Vi rör oss allt snabbare mot avgrunden. Och jag är rädd för att det inte finns någon som kan hejda oss. Vi är kanske redan hopplöst förlorade.”
Under tiden fortsätter den moderna teknologin med att fullända robotvapnens fjärrmanövreringssystem. Långdistansrobotar kan redan tillryggalägga tusentals kilometer och slå ner inom mindre än 180 meter från sitt mål. Det är som om man skulle kasta en boll mot ett mål en och en halv kilometer längre bort — om en människa nu skulle kunna kasta så långt — och träffa prick med en felmarginal på mindre än två och en halv centimeter!
Hur reagerar du?
Du kanske försöker förhindra en kärnvapenkatastrof. Du är antagligen inte någon politiker eller nedrustningsförhandlare, men du kanske tycker att du gör din del genom att engagera dig i fredsrörelser eller antikärnvapendemonstrationer. Det är så hundratusentals vanliga medborgare betraktar saken.
Å andra sidan kanske du inte känner så stor motivation till att bli engagerad. Du kanske helt enkelt försöker ignorera hotet, utplåna det ur ditt sinne genom att fylla ditt liv med andra intressen. Du hoppas undermedvetet på det bästa.
Eller anser du att ett kärnvapenkrig är oundvikligt? I så fall söker du kanske ett sätt att själv kunna få överleva. Du kanske redan har gjort upp vissa planer för att få överleva. Du kanske till och med har anslutit dig till en ”överlevnadsgrupp” — någon av alla de grupper som på senare tid har bildats överallt på jorden.
Antingen vi passar in i någon av dessa tre kategorier eller inte, så kan ingen av oss komma ifrån det förhållandet att hotet om ett kärnvapenkrig är verkligt. Vare sig vi vill det eller ej, så ställs vi inför frågor med långtgående konsekvenser. Kommer mänsklighetens värsta farhågor att besannas? Är ett ”Harmageddon”-kärnvapenkrig oundvikligt? Är våra ungdomar dömda att sprängas i luften innan de blir vuxna?