En inträngande granskning av himlavalvet

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

HUR länge sedan var det du kastade mer än bara en flyktig blick på stjärnorna nattetid? Om du gör detta då och då, inser du att du inte behöver kikare eller teleskop för att i ditt stilla sinne bli överväldigad av hur ofantligt, komplicerat och storslaget allt detta är. För nästan 3.000 år sedan gav kung David i Israel uttryck åt vad många av oss ibland känner. Han skrev: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne?” — Psalm 8:4, 5.

David talade om de stjärnor som var synliga för blotta ögat. Men alltsedan Galileis dagar har människans naturliga synförmåga förstärkts med teleskopets hjälp, och hon har lärt sig hur mycket ofantligare himlarymden är än hon tidigare hade anat. Hon har fått kännedom om att många av de blinkande stjärnor som hon kan se i själva verket är väldiga solar, av vilka somliga är mycket större än vår egen sol. Det är bara avståndet som får dem att se så små ut. Människan har också utrönt att det överallt i universum finns milliarder vidsträckta, roterande stjärnsystem som kallas galaxer.

Den galax som vår sol tillhör innehåller milliarder andra solar. Somliga galaxer är så ofantliga att det tar ljuset, som färdas nästan 300.000 kilometer i sekunden, en halv million år att färdas från den ena ytterkanten i en galax till den andra. Trots att de flesta galaxer innehåller otaliga stjärnor som är lika ljusstarka som vår sol eller starkare, är de emellertid alltför långt borta för att kunna ses med blotta ögat.

Inte alls någon stjärna!

Under de senaste årtiondena har det optiska teleskopet kompletterats med ett annat instrument, radioteleskopet, som registrerar radiostrålning som når jorden från yttre rymden. Utrustade med detta har astronomerna i ännu högre grad vidgat vår förståelse när det gäller ”månen och stjärnorna”. Vid vissa tillfällen har de upptäckt himlakroppar vars existens de aldrig förut har vetat om. År 1963 fann till exempel astronomer plötsligt, i samband med att de använde det optiska teleskopet på Mount Palomar i Kalifornien i USA, med radioteleskopets hjälp ett nytt, helt oväntat och absolut otroligt föremål på himmelen.

På den tiden, i början av 1960-talet, hade radioastronomin nyss börjat komma i gång. Trots att det fanns radiostrålning som kom från källor ute i rymden, hade vetenskapsmännen problem med att korrekt fastställa varifrån strålningen kom. År 1963 förändrades situationen dramatiskt, när man förutsade att en viss radiokälla i den yttre rymden kanske fullständigt skulle avskärmas, när månen passerade framför den. Eftersom månens position är helt känd, borde det vara möjligt att bestämma exakt varifrån denna radiostrålning kom. Observationerna genomfördes med framgång med hjälp av radioteleskopet i Parkes i Australien, och källan till radiovågorna befanns vara en suddig, blåaktig stjärna.

Denna stjärna undersöktes sedan noggrannare, varvid man använde det väldiga optiska teleskopet på Mount Palomar med en spegel på fem meters diameter. Till allas förvåning fann man att föremålet inte alls var någon stjärna! Därför kom det att kallas quasar (på svenska kvasar), vilket är en förkortning av ”quasi-stellar radio source” (kvasistellär radiokälla, dvs. en radiokälla som består av något som kan tas för en stjärna). Man beräknade att den befann sig så långt bort att ljuset från den behöver två milliarder år för att nå oss. Allt tyder på att den är relativt liten, men trots detta sänder den ut en otrolig mängd ljus.

Många fler kvasarer är nu kända. Man beräknar att minst tio millioner är synliga i ett stort teleskop. Alla astronomer utom ett fåtal anser att kvasarerna befinner sig på väldiga avstånd från jorden, från 2 till 15 milliarder ljusår bort.a Doktor Edward R. Harrison, en astronom och fysiker, beskriver dem på följande sätt: ”Föreställ dig ett stort rum som representerar Vintergatans storlek; enligt denna skala är den klart lysande kvasaren inte mer än ett dammkorn som svävar omkring i luften.” Trots detta pumpar dessa ”dammkorn” i genomsnitt ut hundra gånger mer energi än alla milliarder stjärnor tillsammans i vår galax!

Vad är dessa kvasarer för något? Ingen vet, men det finns teorier. Här är en intressant sådan. Ljuset från de mest avlägsna kvasarerna behöver 15 milliarder år för att nå oss. Detta betyder att vi ser dem som de var för 15 milliarder år sedan. Ingen känd kvasar befinner sig längre bort än 15 milliarder ljusår; således representerar de något som började hända för 15 milliarder år sedan.

Enligt den förhärskande populära teorin började universum med ”den stora skrällen” (”big bang”) för omkring 18 till 20 milliarder år sedan. Därav följer att kvasarerna kom till när universum ”bara” var 3 till 5 milliarder år gammalt. Enligt teorin är detta ungefär den tid då galaxerna skulle ha börjat bildas. Kvasarerna kan därför vara galaxer som håller på att födas.

Och sedan pulsarerna

År 1967 blev astronomer åter förbryllade, när de upptäckte ett föremål som var så bisarrt att de trodde att det rörde sig om en utomjordisk intelligent varelse som försökte kontakta jorden.

Medlemmar av personalen vid Mullard Radio Astronomy Observatory (Mullards radioastronomiska observatorium) i Cambridge i England höll på med rutiniakttagelser, när de lade märke till en signal av ett nytt slag. Det var en radiosignal som växelvis kom och sedan avbröts, pulserade med regelbunden rytm. Radioastronomin besväras, som du kan föreställa dig, av störningar från lokala källor, till exempel passerande bilar. Därför ignorerade man till en början dessa egendomliga signaler. En mera systematisk undersökning visade emellertid att de inte kom från trafikbullret, utan från yttre rymden!

Varifrån i yttre rymden? Denna gång tycktes källorna vara stjärnor som befann sig inom vår galax. De kom att kallas pulsarer på grund av sin egendomliga pulserande ljus- och radiostrålning. Pulsarer liknar emellertid inte vanliga stjärnor. För att kunna avge sina distinkta signaler måste de rotera i stort sett på samma sätt som ett fyrljussken. Och eftersom de pulserar ungefär en gång i sekunden — det finns en som pulserar 30 gånger varje sekund — måste de vara mycket små och rotera som en snurra. Astronomer tror nu att pulsarer möjligen är bara 24 kilometer i diameter, men att de har sådan täthet att en kubikcentimeter väger flera millioner ton. De anser också att pulsarerna måste ha mycket hög temperatur och ett oerhört kraftigt gravitationsfält. De är sannerligen egendomliga föremål!

Våra nära grannar

Under de allra senaste årtiondena har vi också fått bevittna några uppseendeväckande förändringar i fråga om vår förståelse av några av våra mera närbelägna grannar. Som du vet är vår jord bara en av åtminstone nio planeter som kretsar runt solen. Obemannade rymdfarkoster har färdats genom rymdens tomhet, passerat de andra planeterna och sänt bilder tillbaka. Våra grannar visade sig vara vördnadsbjudande men inte inbjudande.

Venus är en förbränd värld, som ständigt omges av moln av svavelsyra och har yttemperaturer som är högre än smält bly. Mars är en kall, livlös värld utan ett spår av de uppdiktade marsmänniskorna. Jupiter tycks huvudsakligen vara ett klot av gas. Planeten avger energi (men inte tillräckligt för att kunna klassas som en sol) och omges av ett solsystem i miniatyr bestående av 16 månar. Saturnus, nästa planet i ordningen, förlorade sin särställning som den enda planet som omgavs av ett system av ringar, när ringar upptäcktes även runt Jupiter och Uranus. Men Saturnus’ ringar är fortfarande utan jämförelse de vackraste.

År 1979 upptäckte man med hjälp av rymdfarkosten Voyager I att aktiva vulkaner inte är begränsade till jorden. När den lilla rymdfarkosten passerade Io, en stor måne tillhörande Jupiter, fotograferade den en vulkan i vilken ett utbrott pågick. Man fann dessutom att jordens högsta bergstopp, Mount Everest, verkligen inte befinner sig i storserien i fråga om höga berg. Så till exempel reser sig Olympus Mons, en vulkankägla på Mars, 24.000 meter över planetens allmänna ytnivå.

Ofattbara tal

Det är omöjligt att resonera om universum utan att använda stora tal. Vårt eget jordklot är till exempel 12.900 kilometer i diameter. Jämför detta med solen, som har en diameter på 1.392.000 kilometer och skulle kunna rymma drygt en million jordklot. Yttemperaturen på solen är nästan 6.000 grader, och man tror att temperaturen i dess inre är drygt 15 millioner grader.

I jämförelse med en stjärna som år 1981 undersöktes av satelliten Explorer är emellertid vår sol ganska liten. Denna heta, blåa stjärna, känd enbart under beteckningen R136a, är tio gånger hetare än vår sol, har 2.500 gånger större massa, är en million gånger större och hundra millioner gånger ljusstarkare! Kan du fatta allt detta?

Det är otvivelaktligen så att många av de teorier som framförs för att förklara dessa ovanliga observationer revideras tid efter annan. Men en sak är säker — vi bor i ett underbart universum, och allteftersom vi tränger längre och längre ut i rymden, finner vi att vi alltmer instämmer med kung David. ”En människa” är sannerligen obetydlig i jämförelse med ”månen och stjärnorna”.

Men samtidigt som vår vidgade förståelse i fråga om himlavalvet understryker vår egen litenhet, har den tjänat till att fördjupa vår uppskattning av och föröka vår förundran över Jehova Gud, den dynamiska källan till alla dessa under. Bibeln riktar följande inbjudande ord till oss: ”Lyft era ögon högt upp och se. Vem har skapat dessa ting? Det är han som för fram härskaran av dem, ja, efter antal, dem alla kallar han rentav vid namn. Tack vare överflödet på dynamisk energi, också därför att han är väldig i kraft, saknas inte en enda av dem.” — Jesaja 40:26, NW.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

Saturnus har fortfarande den vackraste uppsättningen ringar i solsystemet