En skolelev berättar om sitt specialarbete i biologi

Tidskriften VAKNA!

Kära Bröder!

Jag skulle vilja tacka er för att ni publicerar så upplysande och intressanta artiklar. Jag tänker speciellt på artiklarna ”Abort! det dödsbringande ingreppet”, ”Abort — vad de lärda säger” och ”Ett ofött barns dagbok” i numret för 22 maj 1980 (på svenska 22 september 1980). Jag skulle vilja berätta en erfarenhet som jag har haft med avseende på detta material. Som specialarbete i biologi framförde jag dessa upplysningar muntligt inför klassen.

Klassen och läraren lyssnade verkligen på upplysningarna och var mycket tysta och stilla när jag framförde dem. Jag hade läst stoffet, däribland ”Dagboken”, många gånger innan jag framförde det. Men medan jag läste ”Dagboken” blev jag känslomässigt engagerad, och jag hade bara hunnit halvvägs, när jag började gråta och var tvungen att lämna rummet. Högläsningen fick mig att reagera så kraftigt.

Läraren sade att jag hade lagt fram fantastiskt fint stoff, och hon sade att hon hade en klump i halsen medan jag talade. Hon gjorde kopior av ”Dagboken” och delade ut till klassen. Hela klassen berömde mig för det fina föredraget, och nästan alla 24 i klassen ville ha en kopia av ”Dagboken”.

Hela resten av den dagen kom olika elever som inte tillhör min biologigrupp och berättade att de hade hört talas om mitt föredrag, att det var verkligt bra och sorgligt. Jag blev förvånad över att så många olika elever hade hört talas om det på bara två timmar. Läraren gjorde sedan fler kopior av ”Dagboken” för att ge till sina andra fyra biologiklasser. Så nu har fem klasser, med mellan 20 och 30 elever i varje, fått kopior av den.

Under veckans lopp berättade olika elever om sina erfarenheter med ”Dagboken”. En pojke berättade för mig att hans mor, som är sjuksköterska, hade visat den för sin syster, som grät när hon läste den. En flicka visade den för sin mor och sin mormor, som också blev mycket upprörda. En annan flicka sade till mig att jag hade ”vänt upp och ner på hela staden”. Olika människor inom flera olika verksamhetsområden hade på något sätt kommit över kopior, och en kvinna läste den på arbetet och grät. En kvinna, som säger att hon tror på abort, läste den och sade: ”Det är sorgligt.” Flickan som hade gett kvinnan den kopian bad mig att få materialet till hela föredraget, så att hon kunde visa det för kvinnan.

Nu, en vecka senare, kommer elever fortfarande och berömmer mig för mitt föredrag. Men det är ni bröder som förtjänar beröm för att ni ställer i ordning sådant intressant material på ett tilltalande sätt. Fastän författaren till ”Dagboken” är okänd och många människor som har läst (och förhoppningsvis kommer att läsa) den inte vet varifrån jag hämtat upplysningarna, har jag åtminstone sått frön som senare kan komma att växa.

Jag är 17 år gammal och går i senior high school. Jag har varit förbunden med Jehovas vittnen sedan jag var fem år gammal, och i mars har jag varit döpt i ett år. Jag har alltid tyckt om publikationerna, särskilt Vakna! Jag hoppas att kommande nummer av tidskriften blir lika trevliga och tilltalande som de hittills varit.

Jag vill än en gång tacka er, och må Jehova fortsätta att vara med er och ge er rikliga välsignelser.

Kristna hälsningar

S. B. [Undertecknat]

[Ruta på sidan 15]

Ett ofött barns dagbok

5 OKTOBER:

I dag började mitt liv. Mina föräldrar vet ännu inte om det, men jag finns redan till. Och jag kommer att bli en flicka. Jag skall ha ljust hår och blåa ögon. Nästan allting är bestämt i alla fall, till och med att jag skall tycka om blommor.

19 OKTOBER:

En del säger att, jag ännu inte är någon verklig person, att det bara är min mor som finns till. Men jag är en verklig person, precis som även en liten brödsmula med rätta är bröd. Min mor finns till. Och jag finns till.

23 OKTOBER:

Min mun har just börjat öppnas. Tänk bara, om ett år eller så kommer jag att kunna skratta och senare tala. Jag vet vad mitt första ord kommer att vara: MAMMA.

25 OKTOBER:

I dag började mitt hjärta slå av sig självt. Från och med nu kommer det att slå jämnt under resten av mitt liv utan att någonsin stanna för att vila! Och efter många år kommer det att bli uttröttat. Det kommer att stanna, och sedan kommer jag att dö.

2 NOVEMBER:

Jag växer en bit varje dag. Mina armar och ben börjar ta form. Men jag måste ännu vänta länge innan dessa små ben kommer att bära mig till min mors armar och innan dessa små armar kommer att plocka blommor och omfamna min far.

12 NOVEMBER:

Små fingrar börjar bildas på mina händer. Konstigt att de är så små! Med dem kommer jag att kunna smeka min mors hår.

20 NOVEMBER:

Det var inte förrän i dag som mamma fick reda på av läkaren att jag lever här under hennes hjärta. O, hur lycklig hon måste vara! Är du lycklig, mamma?

25 NOVEMBER:

Mamma och pappa funderar nog på vad jag skall heta. Men de vet inte ens att jag är en liten flicka. Jag skulle vilja heta Anna. Jag håller redan på att bli så stor.

10 DECEMBER:

Mitt hår växer ut. Det är mjukt och ljust och glänsande. Jag undrar hurdant hår mamma har?

13 DECEMBER:

Jag har just fått min synförmåga. Det är mörkt omkring mig. När mamma för mig ut i världen, kommer den att vara full av solsken och blommor. Men vad jag önskar mer än någonting annat är att få se min mamma. Hur ser du ut, mamma?

24 DECEMBER:

Jag undrar om mamma hör det svaga ljudet från mitt hjärta? En del barn är lite sjuka när de föds. Men mitt hjärta är starkt och friskt. Det slår så jämnt: dunk-dunk, dunk-dunk. Du kommer att få en frisk liten dotter, mamma!

28 DECEMBER:

I dag dödade min mor mig.

— Anonym