”Jag började som hök men slutade som duva”
DET brummande ljudet lät bara alltför bekant. Uppe i det blå flög ett B-17-plan, en kvarleva från andra världskriget, just ett sådant som jag hade varit pilot på. Men dess uppgift nu var något helt annat än att fälla bomber. Det hade en nyttolast av kemikalier för att förhindra bränder, så att skogen skulle bevaras. Ändå fick åsynen av och ljudet från den gamla ”flygande fästningen” mitt hjärta att bulta och väckte en ström av minnen till liv från min tid som stridsflygare — både bra och dåliga sådana.
Så långt tillbaka jag kan minnas hade jag haft en intensiv önskan att få flyga. Som barn som växte upp i nordöstra Wisconsin på 1930-talet brukade min bror Robert och jag i timmar syssla med att bygga flygplansmodeller av balsaträ och silkespapper. Så snart lördagen kom kunde vi knappt vänta tills vi hade gjort våra sysslor, så att vi kunde cykla ut till flygfältet för att titta på när de gamla dubbeldäckarna lyfte och landade.
Den där önskan att få flyga fanns kvar upp i mogen ålder. Då Amerika gick med i andra världskriget tog jag därför i november 1942 värvning vid flygvapnet. Nu kunde jag tjäna mitt land och också förverkliga mitt mål i livet — att flyga.
Den 4 augusti 1944 fick jag mina hett efterlängtade flygemblem som andrelöjtnant. Tio dagar senare gifte jag mig med Mary Ann. Eftersom det var krig blev vår smekmånad kort. Vi tillbringade den på bussen tillbaka till flygbasen.
Jag blev kommenderad till Sebring i Florida för att lära mig flyga det berömda B-17-planet. Det här planet var späckat med kulsprutetorn — ovanpå, undertill, i nosen, framtill på sidorna och baktill — 13 kulsprutor allt som allt — och det kunde ta tre ton bomber. Inte att undra på att det fick smeknamnet Flygande fästningen!
Tidigt på våren 1945 blev jag kommenderad till flygvapnets åttonde division och fick ett splitter nytt B-17-plan och ett uppdrag om krigstjänstgöring i England. Jag gav stolt mitt plan namnet Mary Ann II. Jag tyckte så mycket om detta flygplan att min hustru på skämt anklagade mig för bigami.
Samtidigt plågade det mig att tänka på att jag, en romersk katolik, skulle bomba städer som var fulla med romerska katoliker. ”Den katolske prästen som finns på basen kan hjälpa mig”, sade jag för mig själv.
”Om jag fäller en bomb över en stad i Sydtyskland och tusen människor dödas, hur många av dem är katoliker?” frågade jag pastorn.
”Ungefär 95 procent”, svarade han.
”Vad har jag då för rätt att ta livet av 950 människor som har samma religion som vi?”
Prästen svarade: ”Vi utkämpar ett rättfärdigt krig.”
”Vad är det som gör ett krig rättfärdigt?” frågade jag.
”Du försvarar ditt land”, sade han.
”Vi invaderar Italien och Tyskland”, sade jag, något förbryllad. ”Tror inte de att de utkämpar ett rättfärdigt krig, eftersom det är de som försvarar sitt hemland?”
”Nej”, svarade han. ”Det är vi som utkämpar det rättfärdiga kriget.”
Detta svar gjorde mig ännu mer förbryllad. Sedan frågade jag pastorn: ”Varför välsignade påven och de italienska biskoparna och prästerna de italienska trupperna för att de skulle strida mot oss, och varför gör nu de tyska prästerna detsamma med sina trupper?” Han klappade mig lätt på axeln och svarade: ”Du måste ha tro, min son. Ansvaret vilar inte på våra axlar.”
Jag kände mig djupt bedrövad. Den lilla tro på romersk-katolska kyrkan som jag ännu hade kvar avtog snabbt. Men jag kom snart ur mitt bryderi. Bara en vecka innan jag skulle vidare till England kapitulerade Tyskland, och Mary Ann (B-17-planet, inte min hustru) återlämnades till myndigheterna. Jag började ett nytt arbete i en mindre brädgård, där jag så småningom blev delägare. Vid den här tiden hade vår son fötts, och vi slog oss till ro som familj.
År 1947 kom Al Ellquist in i vårt liv. Han var pionjär, förkunnare på heltid, bland Jehovas vittnen i Wisconsin. När några av min hustrus släktingar började studera bibeln tillsammans med Al, blev också Mary Ann med på studierna.
Jag tyckte inte alls om det. För mig var bibeln en främmande bok. Prästen uppmuntrade mig aldrig att läsa bibeln, och jag retade mig på att min hustru försökte föra in en ny religion i vårt hem. Jag blev svartsjuk både på vittnena och på deras Gud, Jehova. Jag hade alltid tyckt att mannen var nummer ett i hemmet, och om hustrun ville veta någonting, också när det gällde bibeln, borde hon gå till sin man för att få upplysningar.
Al, som anade min fientliga inställning, uppmuntrade Mary Ann att skaffa en romersk-katolsk bibel åt mig. Sedan föreslog han att hon skulle fråga mig om sådant som inte var kontroversiellt, till exempel: ”Hur många djur av varje art förde Noa in i arken?” och: ”Vad åt människan och djuren i Edens lustgård?” Jag kände inte till svaren, men det retade sannerligen min aptit på fler upplysningar från bibeln.
Så försökte min hustru med den här metoden: ”Ray, jag undrar om du skulle vilja hjälpa mig med de här nya sakerna som jag håller på att lära mig från bibeln. Du är mycket mer logisk än jag. Du vill väl inte att jag skall tro på någonting som inte är sant, eller hur?”
Jag hade absolut inga förutsättningar för att avgöra om någonting var rätt eller fel. Och när hon började fråga mig var hon kunde hitta skriftställen som handlade om skärselden och limbo i min katolska bibel, förstod jag att jag behövde hjälp. Jag ringde prästen och frågade efter bibelställen som bevisade det som vi som katoliker trodde. Prästen erkände att dessa läror inte återfanns direkt i bibeln, utan att de snarare härrörde från tidig romersk-katolsk teologi.
Jag var inte nöjd med det svaret, och inte heller kunde det stå emot det bombardemang som min hustrus bibliska frågor utgjorde. Besviken sade jag åt Mary Ann att sluta studera bibeln tillsammans med vittnena.
Al föreslog emellertid att hon, innan hon slutade med studiet, skulle försöka få mig att gå med på att läsa bibeln tillsammans med henne under en månad. Om jag, efter månadens slut, inte förstod vad jag läste, skulle Al studera bibeln med mig.
Jag gillar utmaningar, och jag tänkte inte tacka nej till den här. Naturligtvis kunde jag läsa den här världsberömda boken och förstå den. Mary Ann och jag började därför tillsammans läsa bibeln, från Första Moseboken till och med Femte Moseboken.
Trettio dagar gick, och Mary Ann frågade: ”Förstår du vad du läser?” Jag svarade likadant som etiopiern svarade den kristne evangelisten Filippus: Nej. Jag behövde få vägledning. (Apostlagärningarna 8:30, 31) Eftersom jag är en människa som står vid sitt ord, gick jag med på att ha ett bibelstudium tillsammans med Al — men med ett dolt motiv. Jag skulle slå ner honom totalt och visa Mary Ann hur fel Al och de där vittnena hade.
Innan Al kom på besök varje vecka, brukade jag sitta uppe till fram på småtimmarna och tänka ut hur jag skulle kunna sätta honom på det hala. Men jag kunde inte göra det. När jag kastade fram en utmanande fråga till Al, gick han över till att svara ungefär så här: Först berömde han mig för att jag tänkte så djupt. Sedan kunde han säga: ”Jag vet att du inte vill höra vad jag tycker. Vi ser efter vad bibeln har att säga om den här saken.” På bara några minuter hade Al, på ett vänligt, kärleksfullt och övertygande sätt, rivit ner mina timmar av hårt arbete genom att få mig att resonera om bibeln.
Efter att i ungefär nio månader ha förlorat alla dessa drabbningar kapitulerade jag och tog itu med att studera bibeln på allvar. Jag gjorde snabba framsteg, och Mary Ann och jag blev döpta den 19 november 1950.
När min mor fick veta detta, skrek hon till prästen: ”De lämnar kyrkan!” och bönföll honom om att ”rädda” mig och min bror Robert, som också började bli intresserad. Det ordnades med ett sammanträffande med prästen hemma hos mina föräldrar, där min mor och min bror, våra hustrur och jag var med.
”Du har begått en dödssynd genom att överge dina föräldrars religion”, sade prästen anklagande. Jag frågade: ”I vilken religion blev jungfru Maria uppfostrad?” ”I den judiska”, svarade han. ”Dog Maria i den judiska tron eller dog hon som kristen?” frågade jag. ”Hon var kristen”, blev svaret. ”Begick Maria i så fall också en dödssynd genom att överge sina föräldrars religion?”
Den frågan och andra som gällde människosjälen, treenigheten och ett brinnande helvete gjorde prästen svarslös. Från och med då gjorde min mor, min bror och hans hustru framsteg i sitt bibelstudium och blev slutligen döpta av vittnena. Min mor dog trogen mot Jehova för sju år sedan.
Min hustru började snart tycka att hon borde börja tjäna som heltidsförkunnare, och i januari 1956, när vår son var sju år och hade kommit i gång i skolan, började hon sitt arbete som heltidstjänare. Men jag var uppbunden av arbetet på brädgården. Jag resonerade som så att jag måste dra försorg om min familjs fysiska behov. I själva verket ville jag ha ett större hus vid någon sjö, så att jag kunde ha ett flygplan med pontoner och skidor och ordna med mitt eget lilla paradis. Glöm inte bort att jag fortfarande älskade att flyga.
Jag tillbringade tio timmar om dagen på brädgården, gjorde affärer med kunderna, lyssnade på deras problem och kom hem totalt slutkörd. Min hustru däremot kom hem från pionjärtjänsten och riktigt kokade över av entusiasm — vederkvickt av framstegen som hennes studium gjorde eller av det intresse som hon hade hittat.
Mitt samvete började anklaga mig. Jag insåg att jag skulle kunna predika på heltid och ändå dra försorg om min familj. Jag märkte också att arbetet med brädgården kvävde min andlighet. Det slutade med att jag satte upp den 1 juni 1957 som det datum då jag skulle börja i heltidstjänsten som en Ordets förkunnare bland Jehovas vittnen.
Jag fick bråttom att göra förändringar i mitt liv. Jag sålde mina aktier i brädgården. Jag sålde huset och köpte en stor husvagn. Men där skulle vi inte få plats med våra tillhörigheter! Vi lärde oss dock snart att det gick att leva med mycket mindre än vi hade trott!
Min far dog år 1962, och efter fyra år i heltidstjänsten i sydvästra Minnesota återvände vi till Wisconsin för att hjälpa min mor. För att försörja familjen startade jag en liten fastighetsskötarfirma. Mitt första arbete? Kontorsdelen vid den brädgård där jag hade varit vice verkställande direktör! Det var en erfarenhet som gjorde en ödmjuk!
År 1969 gifte sig vår son, och min mor fick god omvårdnad. Mary Ann och jag utökade vår tjänst. Vi blev resande representanter för Sällskapet Vakttornet. Jag började mitt första förordnande som kretstillsyningsman — krets nr 1 i North Dakota. Min bror och hans hustru, Robert och Lee, började också i kretstjänsten.
Vi har nu vårt sjunde förordnande, och vi beräknar att vi har träffat ungefär 10.350 bröder och systrar. Hur många av dessa skulle vi ha lärt känna om vi hade tackat nej till detta privilegium av tjänst?
När jag nu ser tillbaka förstår jag att all oro för hur jag skulle kunna fylla våra fysiska behov var fullständigt ogrundad. Mary Ann och jag känner oss som kung David, när han sade i Psalm 37:25: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” — Berättat av Raymond Hurst.
[Infälld text på sidan 20]
Det plågade mig att tänka på att jag, en romersk katolik, skulle bomba städer som var fulla med romerska katoliker
[Infälld text på sidan 20]
Jag kände mig djupt bedrövad. Den lilla tro på romersk-katolska kyrkan som jag ännu hade kvar avtog snabbt
[Infälld text på sidan 21]
Jag sade åt Mary Ann att sluta studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen
[Infälld text på sidan 21]
Jag började studera för att visa att de hade fel, men efter att ha förlorat alla drabbningarna kapitulerade jag och tog itu med att studera bibeln på allvar