Ungdomar frågar:

Varför är mina föräldrar överbeskyddande?

Du säger att du är tillräckligt gammal för att vara ute sent under veckosluten. De säger att du måste komma hem tidigt.

Du vill se den där nya filmen som alla de andra ungdomarna talar om. De säger att du inte får se den.

Du säger att du har träffat några trevliga kamrater som du skulle vilja gå ut med. De säger att de skulle vilja träffa dina vänner först.

NÄR man är tonåring känns det ibland som om ens föräldrar höll en i strypkoppel. Varje ”jag vill” tycks oundvikligen följas av ”nej, du får inte”. En flicka berättade: ”När jag kom upp i tonåren, började mina föräldrar ge mig alla möjliga slags restriktioner, till exempel att jag måste vara hemma före midnatt. Jag kände mig verkligen sårad.”

Ingen del av livet tycks vara säker för föräldrarnas ”vakande ögon”. ”Min pappa frågar ut mig om var jag får mina pengar ifrån och vad jag gör med dem”, klagar 18-årige Billy. ”Det är jag som förtjänar dem, och då anser jag att jag också bör få bestämma hur jag skall använda dem.” Femtonåriga Debbie är missnöjd av en liknande anledning: ”Min pappa vill alltid veta var jag är och när jag tänker komma hem. De flesta föräldrar är sådana. Måste de veta allting? De borde ge oss större frihet.”

Men om sanningen skall fram lyckas de flesta ungdomar få sin vilja igenom tämligen ofta, och du är troligen inget undantag. Men det kan ändå finnas tillfällen då dina föräldrar tycks glömma att du håller på att bli vuxen och kanske behandlar dig mer som ett litet barn än som en tonåring. Varifrån kommer denna starka beskyddarinstinkt?

”Ängslan”

Du har utan tvivel för länge sedan räknat ut att denna beskyddarinstinkt i stor utsträckning hör ihop med uppgiften att vara förälder. När din mamma och pappa inte är upptagna med att se till att du har mat och kläder och tak över huvudet, brottas de ofta med uppgiften att på bästa sätt undervisa, öva och, ja, beskydda dig. Och om dina föräldrar är kristna, tar de allvarligt på bibelns befallning att uppfostra dig ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Deras intresse för dig är därför allt annat än flyktigt. De är ansvariga inför Gud för sitt sätt att uppfostra dig. Och när något tycks hota din välfärd, blir de oroliga.

Tänk på hur det var med Jesu Kristi föräldrar. En gång när de hade varit i Jerusalem, började de, utan att veta om det, bege sig hemåt utan honom. När de märkte att han var borta, letade de ivrigt — för att inte säga frenetiskt — efter honom i tre dagar! Och när de äntligen fann honom ”i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem och frågade ut dem”, utropade Jesu mor: ”Barn, varför har du handlat så här mot oss? Här har din far och jag med ängslan hållit på att söka efter dig.” (Lukas 2:41—48) Om nu Jesu föräldrar var så ängsliga, hur ofta måste då inte dina föräldrar vara oroliga för dig!

Kraft kontra erfarenhet

En annan anledning till att föräldrar har en sådan benägenhet att vara beskyddande är att deras uppfattning om dig, dina vänner och världen vi lever i troligen skiljer sig en hel del från din. Unga människor är, som Salomo en gång konstaterade, fulla av ”kraft” och energi. (Ordspråksboken 20:29) De betraktar världen som full av möjligheter att utforska och utveckla sina slumrande förmågor. Men det är inte alltid de gör bruk av det bästa omdöme härvidlag, eftersom de är ”oerfarna” och brister i fråga om ”klokhet”. (Ordspråksboken 1:4, NW) Fastän vuxna ibland kanske inte har samma ”kraft”, betraktar de ofta världen med erfarna ögon. De känner väl till livets fallgropar och faror och vill hjälpa dig att ”avvärja olycka”. — Predikaren 11:10, NW.

Tänk till exempel på de ständiga kontroverserna om vilken tid du skall vara hemma på kvällarna. Du kanske inte tycker att det finns någon anledning att ge dig sådana restriktioner. Men har du någonsin betraktat saken från dina föräldrars synpunkt? Författarna till boken The Kids’ Book About Parents, som alla är i skolåldern, försökte göra detta. De medgav: ”Vi vet att föräldrar blir oroliga och arga när deras barn inte kommer hem vid den bestämda tiden.”

Dessa ungdomar sammanställde faktiskt en lista över vad de kallar ”de fantasier som måste pågå i föräldrarnas sinnen om vad deras barn råkat ut för om det inte är hemma vid den bestämda tiden”. I denna lista fanns sådant som ”börjat använda narkotika, råkat ut för en bilolycka, stått och hängt i parkerna, blivit arresterad, gått på pornografiska filmer, börjat ägna sig åt knarklangning, blivit våldtagen eller rånad, hamnat i fängelse och dragit skam över familjens namn”.

Ytligt sett kan det nästan verka skrattretande att somliga föräldrar genast drar sådana slutsatser. ”Jag skulle aldrig göra något sådant”, kanske du tvärsäkert förklarar. Men är det inte sant att många unga människor — kanske till och med några av dina skolkamrater — gör just sådant? Varför skulle du då bli förnärmad om någon säger att det kan vara skadligt för dig både att vara ute sent och att ha fel slags umgänge? Till och med Jesu föräldrar ville ju veta var han höll hus!

Försök att förstå dina föräldrars känslor

Det är sant att kanske inte alla dina föräldrars restriktioner verkar så förnuftiga. Somliga ungdomar säger till och med att deras föräldrars fruktan för vad som skulle kunna hända dem gränsar till paranoia! Men det finns anledningar till detta. Bibeln berättar om en ung man som hette Benjamin och hur omständigheterna krävde att han och hans bröder skulle resa till Egypten. Hur reagerade hans far? Bibeln säger: ”Men Benjamin, Josefs broder, blev inte av Jakob sänd iväg med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.” — 1 Moseboken 42:4.

Vid detta tillfälle var Benjamin en vuxen man, troligen över 30 år. Han kunde lätt ha blivit förargad över att bli behandlad på detta sätt. För varför skulle det egentligen vara större risk för honom att råka ut för ”någon olycka” än för hans tio äldre bröder? Men trots detta tycks han ha förstått sin fars känslor. Benjamin var Jakobs älskade hustru Rakels andra barn. Hon hade dött när hon födde honom. (1 Moseboken 35:17, 18) Man kan därför förstå hur oerhört fäst Jakob måste ha varit vid denne son! Jakob trodde också felaktigt att hans andre son med Rakel, Josef, hade råkat ut för en ”olycka”. Fastän Jakobs reaktion kanske inte var så helt förnuftig, var den därför åtminstone förståelig.

Ibland kanske dina föräldrar på liknande sätt kan tyckas gå till överdrift i sina försök att beskydda dig. Men kom ihåg att de har investerat så mycket av sin tid, sin energi och sina känslor i dig. Tanken på att du skall växa upp — och till slut lämna hemmet — kan verka oroande och skrämmande för dina föräldrar.a En förälder skrev: ”Mitt enda barn, en son, är nitton år gammal nu, och jag står knappast ut med tanken på att han skall flytta hemifrån.”

Ja, att du växer upp kan verka som en obarmhärtig påminnelse för dina föräldrar om att de håller på att bli gamla och att deras uppgift som föräldrar till synes når sitt slut (fastän det i själva verket inte förhåller sig så!). En förälder sade: ”Till en början tänker man att livet är slut och att man nu är färdig för soptippen.”

Därför har somliga föräldrar en tendens att hämma eller överbeskydda sina barn. Det skulle emellertid vara ett stort misstag att reagera alltför hårt på denna situation. En ung kvinna berättar: ”Ända tills jag blev omkring 18 år stod min mor och jag mycket nära varandra. ... [Men] när jag blev äldre började vi få problem. Jag ville känna ett visst oberoende, vilket hon måste ha uppfattat som ett hot mot vårt förhållande. Hon i sin tur började då försöka hålla fast mig ännu mer, och jag reagerade genom att dra i väg åt mitt håll. Jag inser nu att det delvis var mitt fel.” Hur mycket bättre är det inte att du uppodlar ”medkänsla” och försöker förstå dina föräldrar. (1 Petrus 3:8) En ung flicka vid namn Kathy förklarar att detta hjälpte henne att bli ”mer hänsynsfull” mot sina föräldrar.

Du kommer också att göra klokt i att vara mer hänsynsfull mot dina föräldrar och försöka uppodla ömsesidig förståelse. Kom ihåg att inte alla ungdomar har föräldrar som bryr sig tillräckligt mycket om dem för att värna om deras välfärd. Och om dina föräldrar är sådana som bryr sig om dig, var då glad. Det betyder att du är älskad.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 16]

Många tonåringar tycker att deras föräldrar stänger dem inne