Wado-kai karate – är det verkligen ”harmonins väg”?
DET låg spänning i luften. Det var de holländska lagmästerskapen i karate som pågick. När domaren ropade ”hajime!” (det japanska ordet för ”börja!”), gjorde min motståndare och jag oss redo att börja matchen.
Han var kraftigt byggd — större och tyngre än jag var. Men jag märkte att han saknade rutin. Jag gjorde en skenmanöver. Han attackerade våldsamt, med stötar och sparkar. Jag lockade honom in i ännu ett angrepp, och när han blottade nedre delen av bröstkorgen, riktade jag ett kraftigt slag mot honom.
Åskådarna ryckte till när han handlöst föll i mattan och plågsamt flämtade efter luft. Hans kropp skakade våldsamt och stelnade sedan plötsligt till. Det blev kusligt tyst. En läkare rusade till och förde honom till sjukhus. Jag blev verkligen rädd. ”Kunde han vara ... , kunde han vara död?”
Efter denna händelse i oktober 1971 beslöt jag mig för att inte längre delta i sådana tävlingar. Jag höll fast vid detta beslut, även om det dröjde ytterligare sju år innan jag helt slutade med karate.
Men hur kom det sig att jag över huvud taget blev intresserad av karate? Varför skulle jag sluta? Och vad hände med den skadade tävlingsdeltagaren?
Kärlek vid första ögonkastet
För att fullborda min utbildning till elektroingenjör lämnade jag mitt hemland Surinam i september 1965 och for till Holland, där jag bosatte mig i staden Hilversum. Kort därefter bad en vän att jag skulle följa med honom och se en ny sport introduceras, wado-kai karate. För att göra honom till viljes och tillfredsställa min nyfikenhet följde jag med.
Jag satt som trollbunden när Kono och Fuji, två japanska lärare, demonstrerade de grundläggande rörelserna. Det var helt annorlunda än vad jag hade väntat — inga bråkiga slagsmålsscener, utan vackra, balettliknande rörelser. De hade fullständig kontroll över sina blixtsnabba kroppar. För mig blev det kärlek vid första ögonkastet. Jag kunde redan känna karatejackan runt mina axlar.
Trots att jag var 24 år gammal — egentligen för gammal för att börja med karate — anmälde jag mig till kursen. ”Bara för att ha någonting att göra under vintermånaderna”, lovade jag mig själv. Men den vintern blev i stället tio år.
”Harmonins väg”
Ordet ”karate” är japanska och betyder ”tom hand”. Olika stilar uppstod i länder som Korea, Okinawa och Japan. Wado-kai (japanska för ”harmonins väg”) kretsar kring två träningstekniker: ma (det rätta avståndet från motståndaren) och kiai (timing eller val av rätt tidpunkt att attackera). Smidigheten betonas också. Som fallet är med all karate har wado-kai influerats av zenbuddismen, och stor vikt läggs vid sinnets harmoni med kroppen.
Under de två minuter långa tävlingsmatcherna i karate poängsätts sparkar och slag riktade mot vitala delar av kroppen. Träffar mot kroppen är tillåtna, men reglerna förbjuder träffar mot motståndarens ansikte. Ibland görs emellertid misstag, vilket illustreras av vad som hände när min hustru, Hannie, försökte sig på karate. Jag förklarade hur hon skulle rikta ett knytnävsslag mot mitt ansikte men hejda slaget vid nästippen. Hannie riktade in ett slag — ett riktigt bra slag — men glömde att stoppa upp i det kritiska ögonblicket och träffade mig rätt i ansiktet så att läpparna sprang i blod, den enda skadan under hela min karatekarriär. Följande dag framkallade mitt svullna ansikte en spärreld av generande frågor!
”Den holländska skärbönan”
I början tränade jag tre timmar i veckan. Det finns ingenting sådant som snabbkarate eller karate på tio lektioner. Som en lärare sade: ”En mästare i [kampsport] utvecklas sakta, som en ingefärsrot. Den är mild i smaken när den är ung och blir starkare och mustigare med åren.”
”Skulle du kunna hjälpa till att undervisa i karate?” frågade min sensei (lärare) när jag vann de flesta av träningsmatcherna.
”Undervisa? Naturligtvis!” Vad blev följden? Mer tid i dojon (träningshallen).
På våren 1968 sade min sensei: ”Pröva tävlingskarate.” Jag var inte svår att övertala. Helt oväntat blev jag utnämnd till lagkapten för vårt klubblag, och min debut i större sammanhang skulle ske vid karatemästerskapen för lag från Holland och Belgien i maj 1968.
Eftersom jag såg bräcklig ut med mina 66 kilo på min 178 centimeter långa kropp, gav en sporttidning mig namnet Den holländska skärbönan. Men det jag saknade i fråga om vikt och styrka uppvägdes av min teknik, snabbhet och beräkningsförmåga.
Jag blev holländsk mästare i karate år 1971. Den ansedda tidskriften Black Belt placerade mig två gånger (1971 och 1972) bland ”de tio bästa europeiska karateutövarna”. I april 1972 blev jag utexaminerad karateinstruktör.
Trots dessa framgångar inträffade emellertid någonting under hösten 1971 som gjorde att min idealistiska syn på ”harmonins väg” fick en ordentlig törn.
Mötet med ”Stora katten”
Jag var vid detta tillfälle en av deltagarna i Europamästerskapen i karate i Pierre de Coubertin-hallen i Paris. Jag skulle tävla mot den ständige franske mästaren, Dominique Valera. Valera, som med sina 180 centimeter vägde hela 90 kilo, gick under namnet Stora katten. Han var känd för att göra allt för att besegra sin motståndare med fotsvep, snabba kraftiga framåtsparkar och en mördande mawashi-geri (rundspark). Nu var det min tur att möta honom. Med landets alla TV-tittare som åskådare och en skara på 7.000 som hejarklack såg han ut att vara rustad att krossa mina mästerskapsdrömmar och dessutom några av mina revben. Tidskriften Black Belt beskrev kampen:
”Dominique ... trodde att han skulle få en lätt match mot Den holländska skärbönan, ... men holländaren, som snabbt blev allt bättre, blockerade en tidig framåtspark från Dominique och pumpade in ett slag mot den förvånade mästarens huvud, en klar halvpoängare. ... Valera dansade runt lite till och sköt sedan åter ut sin stora maegeri (framåtspark). För att bevisa att det inte bara var en lyckträff första gången grep La Rose tag i benet och svingade i väg ännu en fullträff mot Valeras huvud.”
Jag var den ende under hela tävlingen som hade tagit poäng mot mästaren, och detta var tävlingarnas största sensation! Det var en klar seger. Det var åtminstone vad jag trodde. Tidskriften Black Belt fortsatte:
”Domaren, som visste att det var en fransk publik och att ytterligare en halv poäng skulle göra att Valera var ute ur tävlingen, låtsades inte om träffen. Åskådarna var tysta hela återstoden av matchen, som om de kände sig delaktiga i skulden.”
Matchen var över. Jag gick bort till linjen och väntade mig att bli utropad till segrare, men domaren belönade min motståndare! Den förvånade Valera skyndade i väg. Vi lämnade in en protest. Efter en halv timmes överläggning beslöt ordföranden för European Karate Union att lämna protesten utan avseende och gav tecken att matcherna skulle fortsätta. Tävlingarna fortsatte och slutade med att Valera blev mästare.
Denna upprörande oärlighet i en sport som har knytnäven och duvan (symboler för kraft och harmoni) som sitt emblem krossade en illusion. Knytnäven fanns fortfarande kvar, men för mig hade duvan försvunnit. Föga visste jag då att det bara skulle dröja två år innan jag fann en långt bättre harmonins väg som visade sig stämma i både ord och handling.
Kontakt med bibelns sanning
Jag har alltid haft djup respekt för Gud och satt stort värde på bönen. Min hustru och jag hade uppfostrats som katoliker. Ända sedan vi gifte oss i december 1971 har vi bett tillsammans när vi ställts inför problem. Jag hade en bibel, men det var mycket i den som jag undrade över. När två av Jehovas vittnen besökte mig i Amsterdam en fredagsmorgon i januari 1973, bjöd jag därför in dem utan att tveka för att höra om de kunde besvara mina frågor. Denna första kontakt var mycket positiv. I sju månader kom de sedan varje fredag och studerade boken Sanningen som leder till evigt liv tillsammans med oss.
Jag hade då avslutat min utbildning, och vi beslöt oss för att flytta tillbaka till Surinam. Innan vi reste bjöd vittnena som en överraskning på en avskedsfest i sitt hem och gav oss också några bibliska publikationer i present. Deras kärleksfulla tålamod och plikttrohet när de studerade bibeln med oss lämnade ett varmt, varaktigt intryck i våra hjärtan och sinnen. Vi skulle aldrig glömma den sanning vi lärt oss uppskatta, även om det dröjde ytterligare ett och ett halvt år innan sanningens säd åter började ”vattnas”.
Jag öppnar egen dojo
Mitt nya arbete för den surinamesiska regeringen krävde att vi flyttade till ett litet nybyggt område nära flygplatsen, omkring 50 kilometer från huvudstaden, Paramaribo. Vi kände inte några vittnen där och fortsatte därför inte vårt bibelstudium.
Men jag fick andra besök. Det var karateentusiaster som bad mig börja undervisa i wado-kai. Även om jag hade slutat tävla, älskade jag fortfarande karate som sport och gick med på att öppna en egen dojo i huvudstaden.
Det dröjde inte länge förrän jag tillbringade fyra dagar i veckan med att undervisa i karate. Jag brukade lämna mitt vanliga arbete för regeringen direkt efter arbetstidens slut klockan två på eftermiddagen och kom inte hem förrän klockan tio på kvällen. Jag ordnade också utflykter för mina elever på söndagar och skollov. ”Bara för att hålla dem borta från gatorna”, resonerade jag för mig själv. Efter karatelektionerna brukade jag tala med dem om deras problem i skolan och i familjen.
Under hela denna tid insåg jag inte att jag i högsta grad försummade min egen familj. Ju mer tid jag tillbringade med att undervisa andra om ”harmonins väg”, desto mer störd blev harmonin i min egen familj. Varje gång min hustru bad mig passa våra barn blev jag irriterad, eftersom jag var alltför upptagen med andra människors barn. Hannie hoppades på en förändring.
”Är ni Jehovas vittnen?”
Denna förändring kom i maj 1975. Hannie fick syn på två personer som besökte alla hus i byn. Hon väntade ivrigt tills de kom till vårt hus. ”Är ni Jehovas vittnen?” frågade hon, innan de hann säga ett ord.
”Ja, det är vi.”
”Snälla ni, kom in. Kan ni fortsätta att studera bibeln med oss?”
De förvånade vittnena var mycket villiga. Men ännu en gång blev vårt bibelstudium avbrutet, när jag först åkte till Förenta staterna för vidareutbildning inom elektronikens område och min hustru och barnen senare reste till Holland på några månader. Det var inte förrän i början av år 1978 som vi slog oss till ro och började leva ett normalt liv, och så snart vi var redo, var vittnena tillbaka igen.
Jag fattar mitt beslut
Denna gång fortsatte studiet utan avbrott. Med tiden insåg jag att det jag fick lära mig från Guds ord inte gick att förena med mitt intresse för karate. Att jag ägnade så mycket tid åt sport var för det första inte i överensstämmelse med Paulus’ ord att ”den kroppsliga övningen är ... nyttig till litet”. — 1 Timoteus 4:8.
Som vittnena framhöll för mig har karate dessutom som mål att skada motståndaren, vilket kan leda till att en person blir dödad eller allvarligt skadad, även oavsiktligt. Fastän detta var sant, var det ändå svårt för mig att acceptera. Hur skulle jag kunna ge upp allt jag så ivrigt strävat efter i tolv års tid?
Jag instämde i bibelns råd att man inte skall förtrösta på vapen för självförsvar, eftersom de ofta har vållat oskyldiga människors död. (Predikaren 9:18) ”Men kunde karateträning verkligen jämföras med att bära vapen?” tänkte jag motvilligt och drog mig till minnes vad Isao Obata, en av grundarna av Japanska karateförbundet, en gång sade beträffande karate: ”Sinnet är pistolen, och kroppen är kulan.” ”Kunde Jesu ord, ’för tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd’, tillämpas på utövare av karate?” undrade jag oroligt. Jag visste att jag var tvungen att bestämma mig. — Matteus 26:52.
En dag samlade jag alla mina elever, varav de flesta var pojkar från högstadiet och gymnasiet. I stället för en ny lektion i karate fick de häpna eleverna höra sin sensei tala om Jehova Gud och förklara att kampsporter inte är i harmoni med bibeln. De var alldeles tysta när jag berättade för dem att jag hade beslutat mig för att stänga skolan för gott.
Eftersom jag var tvungen att avsluta terminen och övervaka examensproven, kunde jag inte sluta just då. Detta innebar naturligtvis en fara och kunde ha försvagat min beslutsamhet. Men 1978 års internationella konvent ”Segerrik tro” kom precis i rätt tid för att styrka mig.
Jag hade aldrig varit med om en hel sammankomst. Andra år hade jag bara dykt upp för en eftermiddag eller så. Men denna gång tog jag ledigt från mitt arbete. När sammankomsten började, var hela min familj på plats.
Vi uppskattade den verkligen. För mig var det som en uppenbarelse. Alla de goda egenskaper som jag hade försökt utöva under mitt liv — respekt för Gud, uppskattning av bönen, kärlek till nästan — såg jag runt omkring mig. ”Detta är den verkliga wado-kai [harmonins väg]”, tänkte jag och kände mig manad att tacka Jehova för denna trosstärkande upplevelse.
Några månader senare, den 24 december 1978, blev min hustru och jag döpta och såg fram emot en ny fas av vårt liv.
Någonting bättre
Detta beslut har lett till många välsignelser. Spänningarna i familjen har försvunnit. Vi är sammansvetsade som aldrig förr och har den stora glädjen att se våra tre döttrar växa upp som tillbedjare av Jehova.
Sedan mitt dop har jag inte använt karate. Men för några år sedan hände någonting som kunde ha fått mig att tillgripa det. Jag vaknade en natt och fann att det var en tjuv i huset. I stället för att ta till karate tänkte jag att det bästa försvaret skulle vara att skrika. Och skrek gjorde jag! Efter många års tystnad framsprang ur min mun det gamla karateskriket, som kom blodet att isa sig i ådrorna. Det fungerade! Tjuven gav sig i väg det fortaste han kunde, och jag var samtidigt glad att jag inte tog till karate, utan använde en säkrare försvarsmetod.
Ja visst ja, jag skulle ju berätta vad som hände med den där skadade mannen som fördes till sjukhus. Han dog inte. Min träff hade knäckt tre av hans revben. Jag är ledsen för det, men jag känner mig lättad över att veta att jag inte kommit att bära på blodskuld.
När jag tänker tillbaka är det bara en sak jag ångrar: Jag skulle ha slutat tidigare med karate. Efter mitt första bibelstudium tog det mig nästan sex år innan jag till slut tog ståndpunkt för Jehova. Jag är mycket tacksam mot dessa trogna vittnen, som inte tröttnade på mig, utan tålmodigt fortsatte att uppmuntra mig att fatta rätt beslut. Hur glad är jag inte över att jag funnit en långt bättre harmonins väg! — Insänt av Harold La Rose.
[Infälld text på sidan 13]
Min hustru riktade in ett slag men glömde att stoppa upp i det kritiska ögonblicket och träffade mig rätt i ansiktet så att läpparna sprang i blod
[Infälld text på sidan 14]
Knytnäven fanns fortfarande kvar, men för mig hade duvan försvunnit
[Infälld text på sidan 14]
Jag gick bort till linjen och väntade mig att bli utropad till segrare, men domaren belönade min motståndare!
[Infälld text på sidan 15]
Med tiden insåg jag att det jag fick lära mig från Guds ord inte gick att förena med mitt intresse för karate