Jag var en rasta
MITT hår var långt och mina ögon hade en smutsröd färg på grund av marijuanarökning. Jag hade ingen användning för sådana saker som kam, papperstallrikar eller muggar, nej, inte ens för det namn jag har fått av mina föräldrar! ”Men varför ogilla sådana praktiska och nyttiga ting?” kanske du frågar. Därför att jag var en rasta. Rastafari är en religiös rörelse som härstammar från ön Jamaica. Låt mig förklara hur jag kom att ansluta mig till rastaerna och vad de tror.
Alltsammans började en dag när jag satt under ett träd och läste min bibel och rökte ganja (marijuana). En rasta kom dit och satte sig och började röka tillsammans med mig. Vi började samtala, och han framhöll att det fanns en möjlighet för människan att fortsätta att leva utan att dö. Jag ville höra mer. Han delgav mig därför rastaernas grundläggande trosuppfattningar.
Rastaernas tro
Jag fick senare veta att det finns olika grupper av rastaer, som alla har sina egna idéer. Men i grund och botten är de alla överens om en sak — att den framlidne kejsar Haile Selassie av Etiopien var en reinkarnation av Jesus Kristus, att han var konungars konung och herrars herre och det segrande ”lejonet som är av Juda stam”. — Uppenbarelseboken 5:5.
Min läromästare var ansluten till en grupp rastaer som kallade sig Creation Heights (Skapelsens höjder), och jag började därför också ansluta mig till denna grupp. Vi betraktade oss som en del av skapelsen — precis som djuren och växterna. Åskan, blixten och andra naturfenomen betraktades av oss med vördnad och fruktan — som om det var Gud som talade.
Vi vägrade att äta kött, fisk och liknande, eftersom sådant dör och ruttnar, och det skulle vi också göra, ansåg vi, om vi åt det. Grönsaker, å andra sidan, till exempel spenat, fortsätter att växa efter det att stjälkarna är avskurna. De som livnär sig på sådant har därför möjlighet till evigt liv, trodde vi. Endast om en människa begick en allvarlig synd skulle hon dö.
Min grupp ansåg att den vite mannen var en del av skapelsen men underlägsen den svarte mannen, som är ”skapelsens herre”. Somliga grupper inom rastafari hyser emellertid ett djupt hat till den vite mannen på grund av slavhandelns orättvisor och alla de mord, våldtäkter och övergrepp som de vita begick mot sina svarta slavar. Dessa rastaer tror att hämnd måste utkrävas för de svartas slaveri genom revolution och blodsutgjutelse, och att till slut alla svarta måste återvända till sitt hemland i Afrika, varifrån man har tagit dem utan deras medgivande.
Den filosofi jag kom att omfatta var för mig mycket enkel. Det finns ingen ledare utom den ”gudomlige” Haile Selassie, vars namn före kröningen var Ras Tafari (härav namnet rastafari). Mitt mål i livet var att få den rätta uppfattningen om skapelsen och insikt om att jag var Guds son. Detta inbegrep att i största möjliga utsträckning använda endast det Gud hade skapat och i minsta möjliga utsträckning det människan har framställt. Det var därför jag inte hade någon användning för en kam — den var tillverkad av människor. Jag lät därför mitt hår växa, precis som trädens löv växer.
Av samma anledning använde jag inte tallrikar eller muggar — en urgröpt kalebass fick ersätta sådana ting. Jag gjorde mig också av med allt som var tillverkat av papper, och detta inbegrep bibeln. Jag trodde också att jag hade fri tillgång till alla de ting som Gud hade gjort, oavsett vem som ägde dem eller bestämde över dem. Jag ansåg därför att andra människors skördar egentligen tillhörde mig. De som påstod sig äga dessa ting och tog betalt för dem hade ingen rätt att göra detta.
Språkbarriär
Mitt nya levnadssätt gav upphov åt en språkbarriär mellan mig och andra. Vad oss rastaer beträffar, skulle till och med de namn vi fått av våra föräldrar förkastas som produkter av den industrialiserade världen. Det personliga pronomenet ”jag” kom därför att få en särskild innebörd. Gud var den förste ”jag”, och alla rastaer var också ”jag”. För att skilja den ena personen från den andra lade man till ordet ”jag” olika adjektiv som beskrev personens storlek, längd och så vidare. Eftersom jag var liten till växten kom jag att kallas ”lilla jag”. Till och med namn på olika födoämnen ändrades genom att ersätta olika bokstäver med bokstaven ”I” (på engelska betyder bokstaven ”I” också ”jag”). Ordet ”banana” blev således ”ianana”.
Vi förändrade också språket på andra sätt. Enligt den uppfattning vi hade kan man inte ”komma tillbaka”, i betydelsen återvända, eftersom det är omöjligt att vrida tillbaka tiden. ”Komma tillbaka” blev därför ”komma fram”. Många ord förändrades också i enlighet med vårt tänkesätt. ”Förtryckare” blev ”ned-tryckare”, eftersom ”för”, den första stavelsen i ordet, ger en antydan om något gott, upplyftande, medan ”ned” bättre passar ihop med innebörden i ordet förtryckare. Med detta slag av indoktrinering kunde jag till slut knappast uttrycka den enklaste mening på standardengelska, trots att jag hade studerat i fem år vid Cornwall College i Montego Bay!
Denna nya filosofi gjorde att jag kom på kant med mina föräldrar, eftersom jag blev respektlös och förbannade dem på det grövsta språk. Mitt utseende och uppförande var en skam för familjen. Till slut sade min far att jag var tvungen att flytta hemifrån. Jag packade därför mina få tillhörigheter och gav mig av för att leva ett liv som jag säkert trodde skulle skänka mig verklig tillfredsställelse.
Jag inbärgar ”skapelsens frukter”
Därefter började jag röka ännu mer marijuana. Under dess inflytande brydde jag mig föga om livets angelägenheter. Jag brukade sitta och meditera tills jag kände det som om jag var ett med den omgivande naturen, en del av skapelsen. Min önskan att sitta och meditera ledde till lättja. Jag slutade mitt arbete som musiker för att kunna tillbringa mer tid uppe i bergen och tala med Gud; jag hade en liten stuga där uppe som jag delade med två andra rastaer.
Tiden gick, och pengarna började ta slut. Vi började därför inbärga en del av vår ”Faders skapelse” från de människor som, enligt vår uppfattning, med orätt hade lagt beslag på dessa ting och satt ett pris på dem. På nätterna gjorde vi därför plundringståg till närliggande bondgårdar. Dessa plundringståg rapporterades till polisen, och vi och polisen blev svurna fiender. Vi såg dem som motståndare som ville jaga bort oss från ”skapelsen”. På dagen omringade de ofta vår stuga, sköt mot oss, slog oss och uppmanade oss att ge oss av. Men på nätterna var det annorlunda — då var det vi som tog till offensiven för att inbärga ”skapelsens frukter”.
Vid ett tillfälle blev jag arresterad och anklagad för kidnapping men blev senare frigiven. Detta gjorde mig ännu djärvare och säkrare på att jag var en ”Guds son”. Jag blev emellertid arresterad ännu en gång på grundval av fem olika anklagelsepunkter — rån under försvårande omständigheter, överfall, innehav av stöldgods, innehav av marijuana och framförande av bristfälligt motorfordon.
Denna gång verkade det som om Gud hade glömt mig, för jag blev svårt slagen av polisen och fick sitta i fängelse i tre månader utan möjlighet till frigivning mot borgen. Så småningom ställdes jag inför rätta. Men många inflytelserika personer som kände mig framförde förmildrande omständigheter i mitt fall, och detta räddade mig från fängelsestraff. Några av mina närmaste rastakamrater var emellertid mindre lyckligt lottade. En av dem dömdes till fyra års straffarbete, och en annan fick sin rörelsefrihet begränsad till sin hemkommun. Senare hittades två andra av mina rastakamrater döda, instoppade i krokussäckar; tydligen hade de kommit i lag med utländska narkotikahandlare.
Jag börjar ifrågasätta mina trosuppfattningar
Dessa problem fick mig att börja undra om mina trosuppfattningar verkligen var riktiga. Dessutom hade några av rastaerna i min grupp kommit fram med en ny idé — de var inte längre Guds söner, utan var och en var Gud själv. Jag vägrade att acceptera detta. Denna och andra meningsskiljaktigheter åstadkom splittring bland oss. Till sist beslöt jag därför att återvända hem — men jag var fortfarande en rasta i mitt tänkesätt. Jag fortsatte att då och då ha kontakt med andra rastaer.
Jag kände nu behov av att tala med någon, men de som inte var rastaer kunde inte förstå mitt språk. Jag erinrade mig vilken tröst jag en gång fått av att läsa bibeln, och jag började därför läsa den igen. Allteftersom jag läste stötte jag på skriftställen som fick mig att tänka. Jag läste till exempel i Psalm 1:1: ”Säll är den man som inte vandrar i de ogudaktigas råd.” Jag såg mina rastakamrater som ”ogudaktiga”, eftersom de nu hävdade att de var gudomliga. I Första Korintierna 11:14 läste jag också: ”Lär er inte naturen själv att om en man har långt hår, är det en vanära för honom?” Men jag hade långt hår.
Jag börjde nu mer och mer ifrågasätta mina trosuppfattningar. Min önskan att tillbe den sanne Guden på rätt sätt växte sig allt starkare. Jag blev övertygad om att rastafari inte hade kunnat tillfredsställa mina behov: mitt behov av en klar förståelse av vem Skaparen är, mitt behov av en säker grundval för det eviga livet, mitt behov av ett verkligt broderskap som är grundat på kärlek och förståelse och mitt behov av att förstå orsaken till de sociala orättvisorna i världen.
Jag finner tillfredsställande svar
Jag visste emellertid inte vart jag skulle vända mig för att få svar på mina frågor. Ibland brukade jag sätta mig ner och tigga och be Skaparen, vem han nu var, att komma till min hjälp. Så en dag kom två Jehovas vittnen på besök till mina föräldrars hem och började tala om bibeln. Jag lyssnade inte särskilt uppmärksamt, förrän de råkade nämna Harmageddon.
”Jag vet allt om det”, sade jag till dem. ”Jag kommer själv att få uppleva det.”
”Tror du att du skulle kunna bli ett vittne för Jehova?” frågade en av dem.
”Vem är Jehova?”
Till svar slog han genast upp Psalm 83:19 (NW), som lyder: ”På det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.”
För första gången förstod jag innebörden i namnet Jehovas vittnen. Jag hade tidigare avfärdat vittnena som ett av alla de många kyrkosamfund som jag hade kommit att betrakta som falska. Men nu tog jag med glädje emot boken Sanningen som leder till evigt liv av dem. Jag började genast läsa den.
Kapitlet ”Vem är Gud?” intresserade mig mycket. Jag minns att jag satt och upprepade namnet ”Jehova” högt om och om igen, precis som ett litet barn som lär sig ett nytt ord. Mitt behov att lära känna vem den sanne Guden är blev så småningom tillfredsställt.
Kapitlet ”Ett rättfärdigt styre gör jorden till ett paradis” tillfredsställde den längtan jag kände efter en rättfärdig och rättvis tingens ordning här på jorden. Hur tacksam var jag inte över att få veta att hela jorden snart skall bli ett paradis, med ren, ofördärvad atmosfär! Jag blev hänförd över utsikten att få leva för evigt utan att behöva flytta till någon isolerad bergstrakt för att komma bort från civilisationens ondska! — Psalm 37:9—11, 29; Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 11:18.
Jag kom därför till den slutsatsen att det sätt jag hade valt att dyrka Gud på var otillfredsställande. Jag bad därför en av mina släktingar att klippa mitt långa hår, och jag började sedan skära av alla band med rastaerna. Men det var inte lätt. De betraktade mig som en förrädare och hotade att döda mig. Det avskräckte mig dock inte. Jag kände att ingenting skulle kunna hindra mig från att studera bibeln, för jag hade funnit något som verkligen tillfredsställde mina behov.
Efter att ha snyggat till mitt yttre begav jag mig till ortens Rikets sal. Kort därefter började en pionjär (heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen) studera bibeln med mig regelbundet. Han var mycket vänlig och tålmodig. Det behövde han verkligen vara, för ibland kunde han inte ens förstå mig, på grund av mitt rastafarispråk!
När jag nu hade funnit sanningen som tillfredsställde mina andliga behov, kände jag mig förpliktad att dela med mig av dessa goda nyheter till mina föräldrar. Min mor gav gynnsamt gensvar och började snart besöka mötena i Rikets sal tillsammans med mig. Min far blev också imponerad av förändringarna i mitt uppträdande och min personlighet. Omkring sex månader efter det att jag hade börjat studera överlämnade jag mitt liv åt att tjäna Jehova Gud och blev döpt. Jag hade också glädjen att få se min mor bli döpt några månader efter mig.
När jag tänker tillbaka och inser att två av mina nära kamrater bland rastaerna blev mördade och andra fortfarande är i fängelse, är jag tacksam mot Jehova för att jag i dag får tjäna honom! Att delge andra Guds ords sanning och umgås med kärleksfulla kristna bröder och systrar har verkligen skänkt mig ett lyckligt, tillfredsställande liv redan nu. Dessutom har jag det underbara hoppet om evigt liv i en rättfärdig ny ordning, där mänsklighetens alla behov för evigt kommer att tillfredsställas. (Psalm 145:16) — Från en av våra läsare.
[Infälld text på sidan 15]
Jag trodde att jag hade fri tillgång till alla de ting som Gud hade gjort, oavsett vem som ägde dem
[Infälld text på sidan 17]
Jag blev hänförd över utsikten att få leva för evigt