Döden i gryningen! — en tragedi i Mexico

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Mexico

”DET är krig!” ”En bomb har fällts över oss!” Så skrek man i en förstad till Mexico City tidigt på morgonen den 19 november 1984. Vad hade hänt?

Fyra stora tankar, som var och en innehöll ungefär 1.600.000 liter flytande gas, hade exploderat. Detsamma skedde med 48 mindre tankar. Serien av explosioner förvandlade hela området till en brännugn. Tio dagar senare var det officiella antalet kända dödsoffer 452, och omkring 5.000 var skadade, många av dem allvarligt. Dessutom hade ungefär 1.500 människor försvunnit.

Ja, det var en tragedi som i gryningen hade drabbat San Juan Ixhuatepec, eller San Juanico som den också kallas, en förstad till Mexico City. Inom en timme, klockan 6.40 på morgonen, fick vi ett brådskande samtal från Victor Vazquez, en resande tillsyningsman. Han var mycket bekymrad för dem av våra bröder, omkring 150, som bodde i det område som drabbades av explosionerna.

Från den plats där vi befann oss, cirka 25 kilometer bort, såg vi det stora svampformade molnet som liknade det som uppstår vid en kärnvapenexplosion. Explosionerna kunde höras ända hit. Omedelbart gjordes anordningar för att två av oss skulle ge sig av till området för att se hur det gick för våra bröder.

Katastrofens ansikte

Isidro Rodriguez och hans familj bodde mindre än hundra meter från explosionsplatsen. ”När explosionerna kom kändes det som om vårt hem höll på att sjunka”, sade han. ”Jag samlade genast ihop min familj, och vi flydde.”

”Elden och den brännande hettan fyllde gatorna”, berättade Dalio Diaz för oss. ”Jag var ute med min svägerska för att köpa mjölk då vi hörde den fruktansvärda explosionen och kände den intensiva hettan. Jag kastade mig ner och sökte skydd bakom en tegelmur, och bara en av mina händer blev bränd. Men min svägerska råkade ut för elden och fick brännskador över hela kroppen.”

”När jag hörde explosionerna sprang jag snabbt ut på gatan”, berättade Josué Calderon. ”Det kändes som om jag skulle ta eld. Jag blev ännu räddare när jag såg en man som brann levande. Bitar av hans kött föll av, och hans hår stod i lågor. Jag sprang i cirklar tills jag fick kontroll över mig själv.

Sedan lyckades jag säga åt min fru, som fortfarande var inne i huset, att ta med sig våra barn och fly. Hon fick in flickorna i en bil som stannade för dem, men eftersom det inte fanns plats för henne, fick hon ta sig därifrån på annat sätt.”

Josués högra arm fick brännskador. Senare fick han reda på att hans hustru var oskadd och var hemma hos några vänner. Flickorna var också oskadda och befann sig i trygghet hemma hos en annan familj.

Det är svårt att beskriva den panik som följde på explosionerna. Uppskrämda människor rusade omkring och sprang på varandra. Många brändes till döds. Andra krossades till döds när stora metallspillror från de exploderande gastankarna flög genom luften och slog ner på deras hus. Ett sådant metallstycke gjorde ett 50 centimeter djupt hål i en betonglagd gata.

Hjälp från många håll

Regeringen mobiliserade snabbt de olika avdelningarna inom polis och militär för att rädda offer och kvickt föra dem i trygghet där de kunde få vård och mat. För att förhindra plundring placerades vakter ut kring området med övergivna hus. Svårt brännskadade fördes till närliggande sjukhus.

Den måndagen sändes nyheter om katastrofen över radio- och TV-näten i hela landet. Mat, kläder, medicin och pengar började strömma in till det drabbade området. Också andra länder skickade hjälpsändningar. På så sätt fick de hundratals människor som drabbades allvarligt den hjälp de behövde.

Många lyckades fly, mitt ibland fallande metall-, trä- och stenspillror. En del kom fram till landsvägen mellan Mexico City och Pachuca och plockades upp av förbipasserande bilar. Andra räddades av statens räddningsmanskap och fördes till provisoriska läger.

Kärlek i verksamhet

Bröderna i kringliggande områden började genast söka efter och hjälpa dem av sina bröder som hade drabbats av katastrofen. Dessa omtänksamma och kärleksfulla bröder öppnade gästfritt sina hem, gav husrum och hjälpte till på alla sätt.

När man upptäckte att många av bröderna saknades, organiserade äldstebröderna i området ett systematiskt sökande efter dem. Undan för undan började dessa saknade dyka upp. En familj hade åkt ända till delstaten Veracruz, 400 kilometer från katastrofområdet. Andra hade förts till klassrummen i Nationella tekniska institutet. Därifrån hade de flyttats till vänners hem, där de fick kärleksfull vård.

Inom kort hade man hittat alla bröderna i katastrofområdet. En broder och hans tonårige son dog till följd av de allvarliga brännskador de hade fått. Äldstebröderna gjorde anordningar för begravningen, och änkan och hennes övriga barn har fått hjälp och stöd, både i materiellt och i andligt avseende.

Eftersom nyheterna om explosionerna spred sig så snabbt, fick vännerna snart reda på det hela, och det verkade som om de alla försökte kontakta Sällskapets kontor samtidigt. De ville veta hur det gick för deras bröder och systrar och hur de kunde hjälpa dem. Det kom in så mycket kläder, mat och pengar att den kommitté som bildades för att bistå katastrofoffren blev fullt upptagen med att få i väg nödsändningarna till de behövande.

Den här katastrofen var ingen behaglig upplevelse, men den gav Jehovas folk ett tillfälle att visa kärlek, omtänksamhet och gästfrihet. De gav samma gensvar som deras bröder i första århundradet gjorde då de fick reda på hur deras behövande medbröder i Judeen hade det. — 1 Korintierna 16:3; 2 Korintierna 8:1—4.

Till skillnad från människor i allmänhet bekymrade sig inte Jehovas tjänare om förlusten av materiella ägodelar. Familjen Jara sade till exempel: ”Vi har fått lära oss att inte bekymra oss om materiella ägodelar, utan att i stället tänka på att rädda livet.”

Vilken verkan får en sådan tragedi på sanna kristna? Det visades fint av fyraåriga Michel från staden Puebla. När hon såg scener från katastrofen visas på TV bad hon sin pappa stänga av den så att hon skulle kunna be en bön. Hon sade bland annat: ”Jehova, vi ber för våra bröder. Må du beskydda dem och hjälpa dem så att de inte får utstå så hemska saker. Hjälp också min syster Adriana så att hon inte blir skrämd av det som händer människorna i explosionerna. Hjälp henne att tänka på trevliga saker, till exempel det paradis som du har lovat.”

[Bild på sidan 24]

Först exploderade fyra stora tankar, lika dem till vänster. Sedan exploderade 48 mindre tankar, lika den som visas här nedan, och några av dem for i väg hundratals meter

[Infälld text på sidan 25]

”Nu vill vi låta er, bröder, få veta om Guds oförtjänta omtanke som har ägnats församlingarna i Macedonien, att i en stor prövning under betryck deras överflöd av glädje och deras djupa fattigdom fick deras givmildhets rikedom att överflöda. Ty efter sin verkliga förmåga, ja, jag betygar, utöver sin verkliga förmåga gjorde de detta, i det att de självmant fortsatte att mycket enträget tigga oss om förmånen att få ge den välmenta gåvan och om en andel i understödet till de heliga.” — 2 Korintierna 8:1—4.