Nazistmotstånd — från vilka?
”HEIL Hitler!” var den officiella hälsningen under Hitlers Tredje rike. Men enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung var det många människor som förband ”Führerns person med mytiska, ja rentav religiösa, föreställningar”. Därigenom kom denna hälsning att få en innebörd som gick långt utöver den respekt som med rätta tillkommer en härskare. — Se Romarna 13:7.
Hitler förklarade också i stolta ordalag: ”Det nationalsocialistiska riket kommer att vara i tusen år.” Därigenom gjorde han sig till en konkurrent till den Messias som bibeln talar om, för Jesus Kristus hade utlovat en regering som skulle styra jorden i tusen år. — Se Uppenbarelseboken 20:4, 6.
I Hitlers polisstat var det farligt att offentligt uttrycka sitt ogillande av nazistpartiets politik. Först när regimens metoder och övergrepp började bli uppenbara och särskilt sedan det stod klart att kriget var förlorat, slog missnöjet över i öppet motstånd.
Detta motstånd nådde sin höjdpunkt den 20 juli 1944, då ett attentat begicks mot Hitler. Somliga av de inblandade hade ursprungligen sympatiserat med nazismen eller aktivt understött den. Exakt 40 år senare, den 20 juli 1984, figurerade Hitler ännu en gång i rubrikerna, när den tyske förbundskanslern talade vid en minnesceremoni till ära för dem som avrättades eller på annat sätt straffades för det misslyckade mordförsöket.
Motstånd från religiöst håll?
Hur var det med de religiösa ledarna i Tyskland på den tiden? Motstod de Hitler och nazismen? Vilken inställning hade det katolska prästerskapet? Beträffande den katolske biskopen i Berlin, Konrad Graf Preysing, förklarar journalisten Klaus Scholder: ”Graf Preysing, som på den tiden fortfarande var biskop i Eichstätt, hörde till det lilla fåtal som i Tredje riket redan från början såg en fördärvlig och brottslig regim.” (Kursiverat av oss) Hans motstånd var öppet. Men andra medlemmar av den tyska katolska biskopskonferensen, däribland dess ordförande, kardinal Bertram, var ovilliga att ta ställning mot nazismen. De gav den i stället sitt stöd. Scholder säger därför vidare: ”Så här i efterhand finner man måhända denna lojalitet [mot Hitler och nazismen] oförklarlig, ja rentav oförsvarlig.”
Bland protestanter framhålls ofta pastor Martin Niemöller som en ståndaktig motståndare till nazistregimen. Författaren H. S. Brebeck säger emellertid: ”En enda fråga var det som skilde honom från Hitlers politiska mål: ’Vem skall styra kyrkan? Kyrkan själv eller partiet?’ Politiskt sett var dock hans stöd förbehållslöst.” Vid Niemöllers död år 1984 gav Frankfurter Allgemeine Zeitung följande kommentar: ”I likhet med nästan alla protestantiska ledare i Tyskland välkomnade han ursprungligen den under Hitlers ledarskap så efterlängtade tyska återfödelsen.”
En annan upplysande artikel stod att läsa i The German Tribune, där man redogjorde för Europeiska baptistfederationens konvent i Hamburg år 1984. Det hette där: ”För första gången sedan andra världskriget talade man i klartext om baptistkyrkans hållning under Tredje riket. Ända tills nu har man inom församlingarna nära nog förträngt detta känsliga ämne. Vid kongressen lät emellertid ledningen för den tyska sektionen läsa upp en ’syndabekännelse’ ... : ’Vi tog inte öppet del i kampen [mot nazismen] ... och underlät således att på ett otvetydigt sätt stå emot kränkningarna av Guds bud och stadgar. Vi är skamsna över att vår tyska sektion dukade under för den ideologiska frestelsen på den tiden och inte ådagalade större mod i att kämpa för sanning och rättvisa.’”
Fakta visar att endast en liten minoritet av prästerskapet satte sig emot Hitlers regim. Och även när de gjorde detta, skedde det vanligen snarare på grund av besvikelse eller av kyrkopolitiska skäl än på rent bibliska grunder. Sanningen är att de flesta av dem inte såg någon motsägelse i att säga sig stå på Jesu Kristi messianska herradömes sida och samtidigt ropa ”Heil” åt en falsk politisk messias och hans ”tusenåriga rike”. Det dåliga exempel som de genom sitt ogudaktiga och oskriftenliga uppförande gav sina församlingsmedlemmar följdes av dessa — till stor sorg för dem alla. — Jämför Matteus 15:14.
De som inte kompromissade
Det fanns emellertid en grupp människor i Tyskland som modigt kämpade för kristna principer. Det var Jehovas vittnen. Till skillnad från prästerna och deras efterföljare vägrade de att kompromissa med Hitler och nazisterna. De vägrade att överträda Guds befallningar. De gav inte avkall på sin kristna neutralitet i politiska angelägenheter. (Se Jesaja 2:2—4; Johannes 17:16; Jakob 4:4.) De tillskrev inte Hitler Heil, eller frälsning, som det stora flertalet av prästerna och deras hjordar.
Jehovas vittnen kände det i stället som aposteln Petrus, som sade om Jesus Kristus: ”Det [finns] ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” (Apostlagärningarna 4:12; se också Psalm 118:8, 9; 146:3.) Ingen av dem fläckade sina händer med blod genom att strida för Hitler, eftersom de vägrade att tjäna i hans väpnade styrkor. — Johannes 13:35; 1 Johannes 3:10—12.
På grund av sin kompromisslösa hållning gentemot Hitler och nazismen blev Jehovas vittnen förföljda, och tusentals av dem sattes i koncentrationsläger. Deras starka tro och ostrafflighet inför omänsklig brutalitet kommenteras av den polska sociologen Anna Pawełczyńska, som själv överlevde det beryktade dödslägret i Auschwitz. I sin bok Values and Violence in Auschwitz skriver hon om Jehovas vittnen: ”Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen.” Hon säger vidare att de ”med sitt aldrig sviktande motstånd [var] som en liten ö mitt i en terroriserad nation”. Hon tillägger: ”Med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret. De lyckades tillvinna sig sina medfångars ... , fångfunktionärernas och till och med SS-officerarnas respekt. Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa tro.” Hon säger sammanfattningsvis: ”Jehovas vittnen gjorde passivt motstånd på grund av sin tro, som är emot allt krig och alla våldshandlingar.”
Nej, Jehovas vittnen kompromissade inte med Hitler och hans Tredje rike. De satte inte sitt hopp eller sin förtröstan vare sig till nazismen eller till något annat politiskt system i denna världen. De förkastade mänskligt styre för något bättre. Till skillnad från prästerna och deras efterföljare blev de därför aldrig nazismens andliga offer.
Något långt bättre
Jehovas vittnen i våra dagar vägrar också att sätta sitt hopp och sin förtröstan till politiska ideologier av något slag. De förkastar dessa ideologier för något långt bättre som Gud har utlovat: en gudagiven regering som skall införa en ny, rättfärdig ordning, en som skall lösa mänsklighetens alla problem. Denna enda regering som skall styra hela jorden är Guds rike, som redan är upprättat i himmelen under hans Messias, Kristus Jesus. — Matteus 6:9, 10; 2 Petrus 3:13.
Den 1 februari 1933 höll Hitler sitt första radiotal. Han skröt om hur mycket han skulle förändra Tyskland och avslutade med att vädja till lyssnarna att ge honom och hans parti tid och sedan döma efter resultatet. Tolv år senare slutade hans ”tusenåriga rike” i skam och vanära. Domen mot hans styre blev fällande: det var en katastrof, för vid slutet av kriget hade hans folk, hans land och den övriga världen tillfogats djupa sår, nästan till oigenkännlighet.
Hur annorlunda kommer inte bibelns Messias’, Jesu Kristi, tusenåriga rike att vara! När det når sitt slut, kommer människorna och jorden knappast att stå att känna igen — i jämförelse med det degenererade tillståndet i våra dagar. Läs själv bibelns beskrivning i Uppenbarelseboken 21:4, 5. Se sedan för din inre syn hur fullkomliga människor i fullt mått njuter av livet på en paradisisk jord, som är fullständigt fri från terroristdåd, krig, skadliga ideologier och allt annat som skulle kunna störa deras lycka! Tänk sedan på att också du kan få leva under dessa underbara förhållanden! — Jesaja 35:1—7; 65:17—25; 1 Johannes 2:17.
[Infälld text på sidan 9]
De flesta katolska och protestantiska präster var ovilliga att ta ställning mot nazismen
[Bild på sidan 12]
Det verkliga tusenårsriket kommer under Guds rikes styre
[Bild på sidan 9]
Prästerna fläckade sina händer med blod i det de gav Hitler sitt stöd
[Bild på sidan 11]
Tusentals Jehovas vittnen (däribland Johannes Harms som här är avbildad) sändes till koncentrationsläger på grund av att de inte kompromissade med nazismen, och många av dem förlorade livet, vilket framgår av denna dödsattest
Riksåklagaren vid militärdomstolen
Johannes Harms ... hördes den 7/11 1940 av Rikets militärdomstol på grund av demoralisering av krigsmakten och dömdes till döden. ... Domen verkställdes den 8/1 1941.
Militärdomstolens stämpel