Ett produktivt liv trots mitt handikapp
MIN äkta man, Gary, och jag växte upp i Iowa i USA. Vi var mycket unga när vi gifte oss; vi hade ännu inte passerat tonåren. I likhet med de flesta ungdomar tyckte vi naturligt nog att vi hade ett bra liv framför oss, och vi var tämligen sorglösa vad den saken beträffar. Ett bevis på detta var att vi båda två tyckte om att åka motorcykel.
En dag när Gary och jag åkte på samma motorcykel, körde vi på ett annat fordon. Olyckan var mycket allvarlig. Gary skadades men blev helt återställd. Min skada var emellertid betydligt allvarligare. Jag bröt ryggen.
Olyckan gjorde mig förlamad precis under armarna och neråt. Nu kunde jag enbart ta mig fram i rullstol. Ja, hela mitt liv, såväl som min mans och min sons, förändrades på ett ögonblick.
Obesvarade frågor
Även före olyckan hade jag stora svårigheter att förstå frågor som dessa: Varför finns det så mycket lidande? Varför finns det så många orättvisor i världen? Jag visste att religiösa ledare i allmänhet lärde att Gud hade ansvaret för den här världen och att det som skedde var i enlighet med hans vilja. Men det tycktes vara samma sak som att säga att Gud i själva verket är ansvarig för orättvisor och lidande. Därför ansåg jag att om det fanns en Gud och om allt detta var sant, då skulle han inte få någon tillbedjan från min sida. Mitt handikapp tycktes bara förstärka denna uppfattning.
Senare, när jag sände vår son till ett religiöst läger, kom jag att fundera ännu mer över religiösa frågor. Och ju mer jag funderade över meningen med livet och över orättvisor och lidande, desto mer ansåg jag att det troligen inte fanns någon Gud. Det bästa för oss tycktes alltså vara att inte ha någon religion alls. Därför var Gary och jag praktiskt taget ateister.
En förändring i tänkesättet
Efter några år flyttade vi till Colorado, till bergen. När vi hade kommit på plats där, upptäckte vi att vår granne hade flyttat in ungefär samtidigt som vi. Sedan fick jag veta att hon var ett Jehovas vittne. Jag ansåg att jag hade ett och annat att säga henne om religion, eftersom jag hade ägnat så mycket tid åt att fundera, läsa och tala om ämnet.
En dag kom denna granne till mig på besök. Jag tänkte: ”Nu har rätta stunden kommit. Jag skall minsann tala med henne om några av hennes trosuppfattningar för att visa henne hur fel hon har.” Men när hon kom, fann jag att hon ännu inte var något Jehovas vittne. Hon studerade bibeln tillsammans med dem. När jag ställde en svår fråga till henne, svarade hon därför: ”Å, jag har precis börjat studera bibeln, och jag kan inte själv svara på det. Men varför kommer du inte hem till mig, när jag har mitt studium, så kan du själv fråga vittnena?”
Det var precis vad jag gjorde. Snart började jag berätta för Gary om de många ting som jag fick lära mig och hur många av mina svåra frågor blev besvarade. Efter några månader började han också studera.
Det var spännande för mig att få kunskap om Guds uppsåt att göra slut på denna nuvarande tingens ordning, som är så uppfylld av ondska och lidande, för att ersätta den med en ny tingens ordning, bland annat ”en ny jord”, som bibeln uttrycker det. (2 Petrus 3:13) Jag fick kunskap om bibelns hjärtevärmande löfte: ”De rättfärdiga skall besitta landet [jorden, NW] och bo i det evinnerligen.” — Psalm 37:29.
Det var också mycket underbart för mig att få kunskap om följande löfte om den framtid som är nära: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4.
Snart kunde jag med lätthet förstå vad Jesus menade när han sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) För första gången i mitt liv var jag befriad från mentalt slaveri under obesvarade frågor, tvivel och felaktiga uppfattningar, och jag behövde inte längre ge Gud skulden för ondska och lidande. Och jag behövde inte längre känna ängslan för framtiden.
I löftet om en rättfärdig ny ordning ingår det som profeten Jesaja sade om de handikappade: ”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla.” — Jesaja 35:5, 6.
Å, vad detta tilltalar mig! Jag längtar efter den dag när jag kan ”hoppa som en hjort”!
Vad kunde jag göra?
När jag begav mig i väg till min granne för att vara med vid det bibelstudium som hon hade, var det en utmaning att själv ta sig dit i rullstol. Men min granne hjälpte mig. Jag ville också vara med vid Jehovas vittnens möten för att inhämta mer kunskap. I det avseendet fick jag stor hjälp av andra i församlingen.
I början, innan Gary började studera, kom de och hämtade mig i sina bilar. Jag tog armarna till hjälp för att glida över till bilsätet, och sedan lade föraren eller någon annan min rullstol i bilens bagageutrymme. När vi kom till Rikets sal, hjälpte de mig tillbaka till rullstolen.
Sedan skaffade vi en bil som hade speciella handreglage för körning. När Gary arbetade nattskift och inte kunde följa med mig till mötet, brukade jag ta mig in i bilen och placera stolen bakom mig. Eller också brukade min son göra det åt mig. I själva verket har han, precis som Gary, alltid varit till stor hjälp med stolen. På så sätt har jag kunnat köra själv dit jag önskat åka.
Allteftersom jag var med vid möten och fick mera kunskap om vår Skapare och hans uppsåt, önskade jag dela med mig av dessa goda ting åt andra. Vittnena besökte regelbundet sina medmänniskor för att hjälpa dem att få kunskap om bibeln, och jag önskade börja delta i denna uppbyggande verksamhet. Men hur skulle jag kunna göra det, när jag var bunden till rullstol? Jag bestämde mig i alla fall för att detta inte skulle få hindra mig. Gary tyckte likadant, och därför började vi båda delta i tjänsten. Han brukade följa med mig hem till andra, under det att han körde mig i rullstolen.
Önskan att göra mera
År 1967 blev Gary och jag döpta tillsammans, och en önskan växte hos oss att bli ännu produktivare i fråga om att hjälpa andra att få samma kunskap som vi hade fått. Hundratusentals Jehovas vittnen över hela jorden är upptagna i heltidstjänsten. De gör detta till sin huvudsakliga sysselsättning. Jag hade samma önskan. Men med tanke på mitt handikapp tyckte jag att det inte var något för mig.
En dag befann jag mig i sällskap med ett vittne som ägnade sig åt detta heltidsarbete. Jag sade till honom: ”Å, vad jag önskar att jag skulle kunna utföra det här arbetet på heltid, precis som du gör!” Han svarade: ”Varför gör du inte det då?” Jag tänkte för mig själv: ”Jo, det har sina uppenbara skäl!” Men han var helt enkelt så positiv när det gällde detta!
Sedan hände det vid en stor sammankomst för Jehovas vittnen i Denver att en kvinna i en rullstol berättade sin erfarenhet från podiet. Hon var i stånd att delta i predikoarbetet på heltid trots sitt handikapp. Jag tänkte: ”Jag kan också göra det, med Guds hjälp!” Och jag har också gjort det — under de 14 senaste åren! Under de 10 senaste åren har Gary deltagit i heltidsarbetet tillsammans med mig.
En sak som har hjälpt mig oerhört mycket är den speciella stationsvagn vi har. Det är en stationsvagn av normal storlek, men den har speciella reglage, som har konstruerats av ett annat handikappat vittne. Den har bland annat en lift som gör det möjligt för mig att själv hissa mig upp i bilen. Sedan förflyttar jag mig från rullstolen över till förarsätet. När jag är tillsammans med andra och de kör, då är det naturligtvis så att allt jag behöver göra är att sitta kvar i rullstolen, och jag kan då själv ta mig in och ut. Lyftanordningen är ungefär som en trapetsstång som kan svängas ut från bilen. Jag häktar fast mig på den med hakar och trycker sedan på en knapp ”upp” eller ”ner”. På så sätt har jag kunnat ta mig ut och regelbundet besöka människor i deras hem, och jag kan vanligen leda ett antal bibelstudier.
Att möta utmaningarna
I Colorado och senare i Idaho, dit vi flyttade, var vintrarna en verklig utmaning, med isande kalla dagar och veckor. Så småningom blev vi erbjudna att flytta till Alaska, där vi befinner oss nu. Tala om kyla, is och snö — under större delen av året! Men allt sådant kan övervinnas.
Först och främst tar vi på oss extra kläder. Gary köpte till och med de traditionella sälskinnsstövlarna åt mig, stövlar som är mycket varma och som man har yllesockor i. Och med varma ytterkläder klarar jag de låga temperaturerna. Den första månaden vi var i Alaska — det var i december — var temperaturen faktiskt i genomsnitt 34 grader under noll! Trots detta hade vi en mycket produktiv månad i tjänsten.
Jag påstår inte att allt detta är lätt. I synnerhet på is går min rullstol inte bra. Jag kommer ihåg när jag befann mig på en vägbank i samtal med en person om bibeln och min rullstol började glida. Jag for ner utför vägbanken! Det blev tvärstopp för mig längst ner, och jag föll ur och hamnade på händer och knän med rullstolen liggande ovanpå mig! Men jag fick hjälp att ta mig upp igen, och det var ingen skada skedd. På trottoarerna i Anchorage är det emellertid mycket lättare än det var i bergen i Colorado och Idaho.
Givande år
Jag får ofta frågan vad det är som ger mig motiv att fortsätta att besöka andra trots mitt handikapp. Först och främst så har alla dessa år av bemödanden varit mycket givande. Min man och jag har träffat många människor och har bistått många att lära känna Skaparen och hans vilja.
Jag har också upplevt stor glädje av att se hur många människor som har blivit uppmuntrade att göra mera i sitt eget liv, när de har sett vad jag har förmått göra med mitt handikapp. Detta i sin tur uppmuntrar mig ännu mer.
Men jag måste säga att det som framför allt håller mig i gång är min kärlek till Gud. Allting annat än detta skulle vara fel anledning. Innan jag hade någon exakt kunskap om Gud, gav jag gärna honom skulden för allt lidande på jorden. Men efter att ha lärt känna sanningen om Skaparen önskade jag lovprisa honom. Och ju mer jag har gjort detta, och hjälpt andra att göra samma sak, desto närmare har jag dragits till Gud. Därför vill jag aldrig någonsin ge upp mitt främsta uppsåt i livet. Det är ett verkligt privilegium. Dessutom är det så att när jag är upptagen med att hjälpa andra, har jag inte mycket tid över för självömkan!
Att bevara en rätt inställning
Jag vet att det är mycket viktigt för mig att bevara en rätt inställning till det jag gör och till det hopp jag har beträffande framtiden. För närvarande är jag i stånd att från min rullstol fortsätta mitt arbete med att hjälpa andra. Men jag måste medge att min kondition har försämrats något. Detta blir ofta följden för rullstolsburna personer.
Men om den stund kommer när min rörelseförmåga blir ännu mer begränsad, kommer jag ändå att fortsätta att göra vad jag kan. Andra vittnen som inte är i stånd att komma ut alls bistår människor med telefonens hjälp eller genom brevskrivning. Ibland kommer de som studerar bibeln hem till dem för att studera. Den dagen kommer kanske när jag blir tvungen att göra så. Men så länge jag kan skall jag tala öga mot öga med människor i deras egna hem. Det är detta som jag verkligen tycker om.
Oavsett vad den närmaste framtiden för med sig, så vet jag att jag kommer att vara fysiskt frisk i Guds nya ordning. Då kommer jag att kunna göra mycket mera. I själva verket ser jag i hög grad fram emot den underbara tid som bibeln talar om, när den säger att ”det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15) Tänk på alla de människor som då kommer tillbaka från de döda och som måste få undervisning om Gud och hans uppsåt! Jag vill verkligen ha del i detta, med en kropp som är frisk.
Nej, tyck inte synd om mig! Jag har haft ett mycket produktivt och glädjefyllt liv. Och jag ser fram emot att snart få ett betydligt produktivare och glädjefullare liv, när Gud påbörjar återställandet av paradiset här på jorden. (Lukas 23:43) — Berättat av Harriet Beckwith.
[Infälld text på sidan 18]
”Jag tänkte: ’Jag kan också göra det, med Guds hjälp!’”
[Infälld text på sidan 19]
”När jag är upptagen med att hjälpa andra, har jag inte mycket tid över för självömkan!”
[Bild på sidan 17]
Harriet och hennes specialanpassade bil