Bombexplosion jämnar Rikets sal med marken i Australien
”Det skulle aldrig kunna hända i ett land som Australien!” Men det gjorde det. Söndagen den 21 juli 1985, klockan 9.35 på förmiddagen, påbörjade David Winder sitt bibliska föredrag i Jehovas vittnens Rikets sal i Casula i Sydney. Tjugofem minuter senare detonerade en bomb som slungade honom genom taket, förstörde lokalen, dödade en man och tvingade 46 av de 109 närvarande att söka sjukhusvård. Det skulle inte kunna inträffa i Australien, men det gjorde det. Följande direktrapport från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Australien berättar om de skräckfyllda och tragiska händelser som inträffade den där förmiddagen, men den framhäver också de drabbade vittnenas gripande tro och beslutsamhet att fortsätta att församlas och att förkunna de goda nyheterna om Jehovas rike.
EN KRAFTIG bomb, som enligt polisens beräkningar var på ett kilo spränggelatin, hade gömts under podiet och tidsinställts att detonera under det bibliska föredraget. Vid explosionen slungades talaren ut genom taket och landade på en hög med bråte utanför lokalen — blödande, svårt skadad, med två brutna ben.
Graham Wykes, som satt på första raden, dödades omedelbart. Hans hustru och två döttrar blev svårt skadade. En medarbetare vid Sällskapets avdelningskontor, Sue Schulz, bröt näsbenet och förlorade de flesta av framtänderna. En intresserad besökare fick bombsplitter i ögonen och måste söka läkarvård. Ett spädbarn på tre månader fick hjärnskakning och måste föras till sjukhus.
På söndagskvällen var det 14 av de 46 skadade som fick stanna kvar på sjukhuset; de övriga fick åka hem. De flesta hade drabbats av chock och skador på trumhinnorna. Personer som bevittnade olyckan var mycket förvånade över att inte fler dödades, eftersom byggnaden blev totalförstörd.
Världsomfattande publicitet
De reguljära programmen i radio och TV avbröts över hela landet för meddelanden om attentatet, och snart spreds nyheten över hela världen. En typisk nyhetsrubrik stod att läsa i dagstidningen The Telegraph, som utges i Brisbane: ”Mirakel! 110 överlevande vid explosion i kyrka.” Rikstidningen The Australian förklarade: ”Oskuld är inget skydd mot terrorism.” Brisbanetidningen The Daily Sun hade följande rubrik på första sidan: ”BOMBTERROR — Attentat mot kyrka chockar nationen.” The Sydney Morning Herald hade ett stort reportage med rubriken: ”En predikan om familjelivet, så plötsligt låg en död och 49 sårade.” Artikeln fortsatte: ”Den omtumlade församlingen var förvånansvärt lugn. Somliga stannade kvar inne i lokalen för att ta hand om de skadade, de övriga tog sig lugnt och stilla ut bäst de kunde. Polis, ambulans och brandmän var på platsen efter bara några minuter.”
Polisen avfärdade snart tanken att internationella terrorister skulle ha begått detta brott. Vid det nyligen inträffade terroristattentatet mot flygplatsen i Frankfurt i Västtyskland var det, enligt uppgift, inte mindre än 60 enskilda individer och organisationer som tog på sig ansvaret för explosionen — ett vanligt tillvägagångssätt när det gäller terrorism. Ingen har emellertid tagit på sig ansvaret för attentatet mot Rikets sal.
En artikel på ledarsidan i The Australian för 22 juli ger kanske den bästa sammanfattningen av vad många tänkande människor känner. Det heter bland annat: ”Vem som än lade dit bomben och hur groteska hans eller deras motiv än kan ha varit, har australierna blivit påminda om hur liten vår värld har blivit. Vi är inte immuna mot de fasor som är en del av det dagliga livet för invånarna i allt större delar av vår jord.”
Nej, ingen del av världen är nu immun mot sådana förhållanden, och det är inte heller några enskilda individer. Aposteln Paulus varnade tydligt för just denna situation i 2 Timoteus 3:1—4: ”Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att ... [bli] oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla, hänsynslösa och inbilska.” (1981 års svenska översättning) Och sade inte Jesus själv varnande om denna tid att ”på grund av den tilltagande laglösheten skall kärleken hos flertalet svalna”? — Matteus 24:12.
Från det ögonblick nyheten kom ut bestormades Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydney av telefonsamtal som gav uttryck åt bestörtning och sympati. Både lokalsamtal och utlandssamtal fortsatte att välla in.
Många deltagande telegram och brev mottogs från hela världen — även från politiker, religiösa ledare och andra personer i framträdande ställning. Ett mycket uppskattat brev kom från en domare vid namn Watson vid Commonwealth Family Court (Australiska statsförbundets domstol för familjerättsliga frågor). Domare Watson hade själv utsatts för ett attentat i sitt hem. I sitt brev sade han bland annat: ”Under denna mörka och problemfyllda tid kommer många av era medlemmar, i synnerhet familjen Wykes, att uppleva vilken styrka familjen, vänner och församlingen kan ge. Må de härigenom inte bara erfara styrka, utan också den frid som övergår allt mänskligt förstånd.”
En taxichaufför i Sydney uttryckte mångas känslor i en gripande insändare till The Sydney Morning Herald. Han skrev: ”En av mina körningar i går (den 21 juli) var att hämta ett filmteam från ABC [den australiska televisionen] från flygfältet i Hoxton Park och så fort som möjligt köra dem till Liverpool Hospital. Det vi såg där var rent fasansfullt. De bad mig vänta, vilket jag också gjorde. Under dessa 20 minuter började livets verkliga fasor gå upp för mig. Plågor och bekymmer är en del av vårt liv, men det jag såg är helt enkelt inte nödvändigt. ... Den oundvikliga frågan ’varför, varför, varför’ mal i ens inre. Den griper även en enkel taxichaufför — så hårt att jag fick gå ut och kräkas. ... Låt oss, som hatar våld, plågor och denna bomb, inte låta oss påverkas av dessa meningslösa ideal, utan fortsätta att leva detta korta liv. ... Å, nej, aldrig mer.”
Det kan nämnas att det inte vid något tillfälle uppstod problem beträffande blodtransfusioner — något som Jehovas vittnen som bekant vägrar att ta emot av religiösa skäl. (Apostlagärningarna 15:20, 29) Enligt brisbanetidningen Daily Sun sade en talesman för Liverpools sjukhus att ingen hade vägrat att ta emot transfusioner av plasmaersättningsmedel. Man förklarade att detta ”gör samma verkan som blod och ger kroppen en chans att bygga upp sitt eget blodförråd. Det fungerar perfekt, även för människor med mycket sällsynta blodgrupper, och läkarna behöver inte kasta bort tid på att försöka få fram förenligt blod. Det syntetiska blodet överför inte heller några sjukdomar — det är verkligen ett svar på de protester som framförts av religiösa grupper, och dessa har också beredvilligt accepterat det.”
De många breven och uttrycken för medkänsla med offren för denna tragedi från allmänhetens sida är mycket uppskattade. Medlemmar av polisen, ambulanskåren, brandkåren och sjukhusets personal har varit outtröttliga i sina bemödanden att vara till hjälp. En sjuksköterska vid Liverpools sjukhus greps av sinnesrörelse när hon tog hand om de första olycksoffren från katastrofplatsen. Hon sade till ett av de Jehovas vittnen som var närvarande: ”Jag skulle gråta om jag inte var så jäktad. Jag kan inte säga hur ledsen jag är för dessa stackars offer.” Helt främmande människor har ringt och skrivit för att erbjuda husrum och annan hjälp.
Särskilt uppskattade och trösterika var de många telegrammen med ord av medkänsla och uppmuntran från Jehovas vittnen över hela världen. De drabbade blir också uppmuntrade av de ord aposteln Petrus yttrade om Satans angrepp mot de kristna på hans tid. Han gav dem uppmaningen: ”Stå ... fasta i tron, eftersom ni vet att samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen.” — 1 Petrus 5:9.
Tragedin främjar de goda nyheterna
Kan en sådan chockartad händelse leda till något gott? Detta kanske bäst kan belysas genom aposteln Paulus’ fängelsevistelse i Rom. I ett brev till de kristna i Filippi sade han: ”Nu önskar jag att ni skall få veta, bröder, att mina omständigheter har lett till framåtskridande för de goda nyheterna snarare än något annat, ... och de flesta av bröderna i Herren, som känner tillförsikt på grund av mina bojor, visar så mycket mer mod i att oförskräckt tala Guds ord.” — Filipperna 1:12—14.
Det brutala angreppet på oskyldiga medlemmar av det kristna brödraskapet i Lurneaförsamlingen den där förmiddagen i Rikets sal i Casula har lett till liknande reaktioner. Församlingarna i hela Sydneyområdet hade ovanligt höga närvarosiffror de följande möteskvällarna i sina Rikets salar. Det kan verkligen sägas om dem som Paulus vidare sade till filipperna: ”Ni står fasta i en ande och med en själ kämpar [ni] sida vid sida för tron på de goda nyheterna och inte i något som helst avseende låter [ni] skrämma er av era motståndare.” — Filipperna 1:27, 28.
Men i sitt brev nämnde Paulus ytterligare en välsignelse: ”Några predikar helt visst den Smorde på grund av avund och rivalitet, men andra också på grund av godvilja. ... De förra gör det av stridslystnad, inte med ett rent motiv, därför att de menar att de kan vålla mig vedermöda i mina bojor.” Paulus sade att hans bojor hade blivit ”allmänt kända”. Den enorma publicitet som getts den ”vedermöda” som drabbat Jehovas vittnen i detta fall har nått ut över hela världen. — Filipperna 1:13, 15, 17.
Vissa motståndare utnyttjade denna publicitet för att ge uttryck åt sitt hat mot vittnena. Många har kommit med falska och bedrägliga uttalanden, ”därför att de menar att de kan vålla ... [Jehovas vittnen] vedermöda”. Detta har emellertid i stället lett till ännu fler positiva reaktioner från allmänheten, som genomskådat dessa falska påståenden.
Fick denna upplevelse vittnena att sakta farten i sitt predikoarbete? Nej, det har tvärtom blivit precis som Paulus sade, nämligen att ”de flesta av bröderna i Herren ... visar så mycket mer mod i att oförskräckt tala Guds ord”. (Filipperna 1:14) Det har varit uppmuntrande att höra så många uppriktiga ord av medkänsla och intresse vid predikandet från dörr till dörr. Vittnena är nu mer angelägna än någonsin att ta del i den offentliga förkunnartjänsten och besöka människorna i deras hem.
Medan det som inträffade den 21 juli fortfarande var i färskt minne, var människor mottagliga och villiga att lära känna lösningen och orsaken till att sådant inträffar. De som ger gensvar och tränger djupare in i Guds ord kommer att få stora välsignelser. Över 21.000 enskilda individer och familjegrupper i Australien åtnjuter redan varje vecka ett privat bibelstudium i sitt hem, lett av en kvalificerad förkunnare, ett Jehovas vittne. Under de fyra senaste åren har mer än 10.000 personer i Australien börjat ta del i den offentliga förkunnartjänsten.
Det kan tyckas vara en paradox att fridsamma, laglydiga människor av sin Mästare varnades för att de skulle förvänta sig ett allt annat än fridsamt gensvar i en fientlig värld. Han förklarade: ”Allt detta skall de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.” (Johannes 15:21) Jesus hade sänts ut av sin Fader, Jehova, som hans representant. Han fick lida en våldsam död i händerna på våldsamma människor som inte kände Jehova. Vi bör därför inte bli förvånade över att finna att människor tillgriper våld mot hans efterföljare i våra dagar. — Johannes 15:20.
Vilken tröst att veta att befrielsen är nära!
Vilken tröst är det inte att veta att dessa förhållanden inte kommer att fortsätta mycket längre! Genomgripande och dramatiska förändringar, som påminner om de händelser som inträffade på Noas tid, skall snart äga rum. Denna värld av våld och hat befinner sig nu i sina sista dagar och kommer snart att ersättas av en ny värld, där ”rättfärdighet [skall] bo”. (2 Petrus 3:13) Just de ting som förorsakar millioner människor så mycket sorg kan vara en orsak till glädje för oss om vi ”läser” tecknet på rätt sätt, precis som man skulle läsa en vägskylt på landsvägen för att se vart man är på väg. Jesus sade: ”Men när dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig.” — Lukas 21:28.
[Ruta på sidan 12]
Jehovas vittnen åtnjuter ett kärleksfullt, världsomfattande brödraskap. Det var till exempel många vittnen i Förenta staterna som, då de genom pressen eller TV fick höra talas om bombexplosionen och de skadade, omedelbart sände pengar till olycksoffren. Inom några få dagar erhöll man omkring ett hundra brev som innehöll mer än 7.000 dollar — gåvor som varierade från 27 cent från en ung pojke till 1.000 dollar från en man. Här följer några utdrag ur dessa brev.
”Jag är en broder som lever under små omständigheter, men jag skulle bli glad om detta lilla bidrag [7 dollar] kunde vara till någon hjälp.”
”Var snäll och vidarebefordra dessa pengar till den syster som förlorade sin man i bombolyckan.”
”Var snäll och använd denna gåva till att betala de skadade brödernas och systrarnas sjukvårdsutgifter. (Apostlagärningarna 11:29) Vi hörde att en blev dödad. Vi kommer att tänka på Johannes 5:28, 29.”
”Jag skulle vilja bidra med 50 dollar till återuppbyggandet av Rikets sal och 50 dollar till sjukvårdsutgifter.”
”En trogen medförbunden önskar vara till hjälp. Jag sänder er därför denna bankcheck på 1.000 dollar.”
”Min son och dotter skulle vilja skriva till några unga bröder och systrar i församlingen för att uppmuntra dem.”
”Skulle jag kunna få adressen till den broders familj som blev dödad, eftersom jag skulle vilja skriva några rader till dem? [50 dollar bifogas.]”
”För att visa vår broderliga kärlek har vi [en församling] samlat in 161:55 i dollar att användas på lämpligt sätt.”
”Det är inte mycket [3 dollar], men det är allt jag har, och kanske kan det vara till någon hjälp.”
”Till hjälp för bröderna och systrarna där, antingen för att bistå systern som blivit änka eller för att bygga en ny Rikets sal.”
”Jag har för närvarande inget arbete, men här är en dollar. Om jag får mer, skall jag sända mer.”
Det är inte beloppets storlek som betyder något, utan villigheten att ge. När Jesus hade sett hur de rika lade sina gåvor i bidragsbössorna i templet, såg han också ”en viss behövande änka lägga i två små mynt av mycket ringa värde där, och han sade: ’Jag säger er sanningsenligt: Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla.’” — Lukas 21:2, 3.
”Gud älskar en glad givare. Om nämligen villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har. Var och en skall ge vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som Herren [Jehova], din Gud, har gett dig.” — 2 Korintierna 9:7; 8:12; 5 Moseboken 16:17.
[Bild på sidan 10]
Bakre delen av Rikets sal sedd från sidan
[Bilder på sidan 11]
Hålet som uppstod i betongplattan
Förrådsrum för litteratur och tidskrifter