Terrorism — Vad är lösningen?
OM DU någon gång färdats med flyg, har du säkert själv sett terrorismens verkningar. Säkerhetskontroller är obligatoriska vid nästan alla internationella flygplatser. Terrorismen kostar regeringar och flygbolag en förmögenhet i säkerhetsåtgärder. Vid de olympiska spelen i Los Angeles år 1984 kostade säkerhetsanordningarna den amerikanska regeringen omkring 65 miljoner dollar. Hur effektiva är dessa åtgärder?
I viss mån har de gett resultat. Under de 20 senaste åren har man enbart i Förenta staterna beslagtagit omkring 35.000 pistoler och spränganordningar av olika slag och företagit 13.000 arresteringar. (Department of State Bulletin) Det israeliska flygbolaget El Al, som har de kanske mest rigorösa säkerhetsanordningarna av alla, har drastiskt skurit ner antalet framgångsrika terroristaktioner i luften.
Regeringar och andra instanser behandlar emellertid symptomen snarare än orsakerna. Deras botemedel kommer inte åt grundorsaken till denna sjukdom som är djupt rotad i det moderna samhället — en sjukdom som har sin grund i hat och själviskhet. Orättvisor och missförhållanden florerar och blir allt värre — vilken ideologi som än är den förhärskande. Var kan man då finna en lösning? Kan religionen förvandla hat till kärlek? Kan politiken skapa endräkt i en splittrad värld? Kan Förenta nationerna verkligen förena nationerna? Eller finns det någon annan lösning?
Har religionen lösningen?
Den terrorsituation som har rått i Nordirland sedan år 1969 har krävt över 2.000 människoliv, och mer än 20.000 har skadats, i ett land med omkring 1,5 miljoner invånare. Antagonisterna påstår sig vara arvtagare till samma kristna tro, som är byggd på förutsättningen att ”Gud är kärleken”. (1 Johannes 4:8) Likväl fortsätter terrorismen bland både katoliker och protestanter. Som John Hickey skriver i sin bok Religion and the Northern Ireland Problem: ”Det är nu fullt möjligt ... att tvingas acceptera livsfara eller död helt enkelt därför att man är katolik eller protestant; att tvingas acceptera brutala vedergällningsaktioner — sekteriska mord — som ett sätt att bibehålla Nordirlands speciella version av ’terrorbalansen’.”
Samme författare säger vidare: ”När det gäller politiken i [Nordirland], så är det inte politiken som utnyttjar religionen. ... Det är snarare fråga om att religionen inspirerar politiken.” Vad det rör sig om, i så fall, är vedergällningens och det ömsesidiga dödandets politik.
De flesta religioner hävdar att kärleken är en av deras grundläggande läror. En stor del av alla terrorister har religiös anknytning — de bekänner sig tillhöra kristna, judiska, muslimska, buddistiska, hinduiska, sikhiska eller andra organisationer. Men i hur stor utsträckning påverkar deras religion deras handlingssätt? I sin bok The Ultimate Weapon—Terrorists and World Order citerar Jan Schreiber IRA-ledaren Ruairi O’Bradaigh: ”Jag var en gång tillsammans med en mycket hård man. Vi hade hjälpts åt att lägga ut en mina, som skulle explodera under en grupp brittiska soldater. ... Mycket riktigt, de var rätt över målet. Och vad gjorde denne hårdhjärtade kille? Strax innan han slöt strömmen som skulle få minan att explodera och spränga dem alla i småbitar, slöt han ögonen. Därefter gjorde han korstecknet och viskade andäktigt: ’Må nu Herren förbarma sig över deras själar!’”
Religionen har inte hindrat katolska högerextremister i Spanien från att bilda en egen terroristgrupp, som går under namnet ”Guerrilleros del Cristo Rey” (Konungen Kristi gerillasoldater). Författarna till boken The Terrorists hävdar att Guerrilleros ”har religionen i lika hög grad som politiken att tacka för sin existens”.
Bör vi bli förvånade över religionens oförmåga att förhindra terrorism? Professor C. E. Zoppo vid den statsvetenskapliga fakulteten vid University of California skriver: ”När västvärldens organiserade religioner konfronterades med bruket av våld för politiska syften, förvägrade de sina religiösa fiender de moraliska rättigheter som de främjade bland sina efterföljare ... och tillät till och med terroraktioner mot de ’otrogna’.” Han fortsätter med att hänvisa till det stora korståget på påven Urban II:s tid. Han förklarar: ”Detta korståg skulle underkuva islam för all framtid och ansågs vara ’kriget som skulle göra slut på alla krig’. Islam betraktades som inkarnationen av alla onda makter, så medan det förskaffade en kristen soldat fyrtio dagars botgöring att döda en fientlig kristen soldat, kom dödandet av muslimer att bli ’själva sinnebilden för all botgöring’.” — The Rationalization of Terrorism.
Andra religioner räknar det också som en merit att döda en icke troende eller en otrogen. De tror att detta är en passersedel till deras himmelska paradis. Följaktligen kan en terrorists religiösa tro i själva verket stärka hans motivation att begå mord och till och med utföra bombdåd som är rena självmordsattentat.
Finns det någon politisk lösning?
Politiska och militära experter i Väst har sina lösningar på terrorismens problematik, även om de inte alltid är överens om hur dessa skall tillämpas. De terrordrabbade nationernas politik är för närvarande att sätta hårt mot hårt. CIA-chefen William Casey förklarar: ”Vi kan inte och ämnar inte avstå från våldsmedel för att förebygga, stoppa eller bemöta terroristaktioner, när omständigheterna kräver att vi brukar våld. Många länder, däribland Förenta staterna, har de speciella styrkor och resurser som krävs för att operera mot terroristgrupper.” — Hydra of Carnage.
Förenta staternas angrepp mot Libyen i april 1986, som vedergällning för ett terroristanstiftat bombattentat mot en nattklubb i Berlin, belyser denna filosofi. Men en sådan aktion kräver också sin omedelbara tribut — i detta fall i form av civila dödsoffer i Libyen, något som de amerikanska myndigheterna betraktade som oundvikligt, och förlusten av ett amerikanskt flygplan och dess besättning. Terrorism och kontraterrorism har också dolda kostnader — prestigen och trovärdigheten.
Politiker och militärer betraktar detta som normala uppoffringar i denna förtäckta form av krigföring. Som Benjamin Netanyahu skriver: ”Alla medborgare i ett demokratiskt land som hotas av terrorism måste på sätt och vis betrakta sig själva som soldater i en vanlig strid. De får inte försöka pressa sina regeringar att kapitulera eller ge efter för terrorister. ... Om vi verkligen vill vinna kriget mot terrorismen, måste människor vara beredda på att stå ut med uppoffringar och till och med, om ens nära och kära skulle gå förlorade, gränslöst lidande.” — Terrorism—How the West Can Win.
Skulle då terrorismens grundläggande orsaker kunna undanröjas av politiken? Skulle orättvisorna kunna rättas till och situationen redas upp? Inte enligt politiska kommentatorer. Varför inte? Därför att de, enligt vad som framgick av föregående artikel, säger att terrorismen till stor del bara är ett av många vapen i konflikten mellan de två stora politiska systemen. Politiken föder således terrorism.
Den franske författaren och journalisten Jean-François Revel skrev till exempel: ”I sina böcker och manifest beskriver terroristerna sina attacker mot demokratiska länder som det ’spända lägets strategi’. Tanken är att det är mycket lättare att övergå från fascism till kommunism än från demokrati till kommunism. ’Revolutionärerna’ måste därför först tvinga in de demokratiska regeringarna i ett fascistiskt beteendemönster för att i nästa fas kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle på askan efter fascismen.” I vissa länder kan terrorister således avsiktligt mörda höga militärer för att provocera fram en högerextremistisk militärkupp.
Kan FN hejda flodvågen?
Statsvetaren C. E. Zoppo klargjorde det dilemma som FN befinner sig i: ”Det är inte förvånande ... att Förenta nationerna inte har kunnat träffa någon överenskommelse om vad som utgör internationell terrorism eller vilka åtgärder som skulle vara lämpliga från medlemsstaternas sida.” Detta är ingenting att förvåna sig över när vi inser att FN är en internationell arena, där stormakterna, i likhet med kämpande älgar som drabbar samman och fastnar i varandras horn, kör fast i begreppsdiskussioner och ordklyverier.
En annan viktig faktor är att de terrordrabbade demokratiska nationerna är i minoritet i FN. Som Zoppo förklarade: ”En resolution angående internationell terrorism i FN:s generalförsamling ... förklarade visserligen att man var ’djupt oroad över den internationella terrorverksamheten’ men bekräftade samtidigt ’den omistliga rätten till självbestämmande och oberoende för alla folk som lyder under koloniala och rasistiska regimer och andra former av främmande herravälde’.” Samma resolution fördömde alla ”fortsatta repressiva och terroristiska åtgärder från koloniala, rasistiska och främmande regimers sida i syfte att förvägra nationer deras lagliga rätt till självbestämmande och oberoende”.
Enligt Zoppo har således FN visat prov på dubbelmoral när det gäller terrorism. Han fortsätter: ”Underförstått är således terrorism något som tolereras när den är ett medel att uppnå nationell självbestämmanderätt men fördöms när den utövas av en stat för att hindra andra från att vinna politiskt oberoende. Nybildade stater, som själva använt sig av terrorism i sin befrielsekamp, har sedan svårt att fördöma den hos andra.” (The Rationalization of Terrorism) Som ett effektivt vapen mot terrorism är FN således klavbundet. Moraliska värden är inte det avgörande, för, som Zoppo förklarar: ”Det är i själva verket politiken som avgör vad som är moraliskt försvarbart.” Under tiden måste terrorismens oskyldiga offer lida och dö.
Ett broderskap utan terror
Jan Schreiber beskriver det dilemma som världens nationer ställs inför: ”Det sorgliga är att de länder som önskar göra slut på terrorismen i världen — och de tycks inte vara i majoritet — är tvungna att nöja sig med halvmesyrer. Gängse straffåtgärder är antingen otillräckliga för att avskräcka terrorister som är beredda att göra stora uppoffringar för sin ideologi, eller också framkallar de våldsåtgärder från dem som fortfarande kan sätta sig till motvärn.” — The Ultimate Weapon—Terrorists and World Order.
I sin granskning av problemet säger professor Zoppo slutligen: ”Knappast någon nation i modern tid har fötts utan terror.” Detta kan tyckas tyda på att terror är en ofrånkomlig ingrediens i den politiska processen. Men vi kan försäkra att det finns en ”nation” som har frambringats utan terror eller våld — eller politiska interventioner. Det är en nation som omfattar över tre miljoner människor, och de kommer från jordens alla folk och från olika kulturer, språk och religioner. Vilka är de? Det är de människor som besöker dig med denna tidskrift — Jehovas vittnen.
De är inte bara en internationell sammanslutning av människor. De utgör ett övernationellt broderskap, som nu har en gemensam tro och ett gudagivet hopp. De gör sitt inflytande gällande överallt i världen, inte genom terrorism, utan genom fredlig biblisk undervisning. I praktiskt taget varje nation på jorden förespråkar de Guds rikes regering, med Kristus som kung, som den enda lösningen på mänsklighetens problem. — Matteus 6:9, 10.
Ja, Jehovas vittnen står över all splittrande politik och nationalism, som bara har resulterat i krig och terrorism. De utgör nu ett folk som lever tillsammans i verklig fred, och de förbereder sig för den dag, som snart är här, då jorden helt och hållet kommer att styras av Guds rike. Detta kommer inte att åstadkommas genom en världsomvändelse, utan genom att Gud ingriper och renar jorden i kriget vid Harmageddon. — Matteus 24:37—39; Uppenbarelseboken 16:14, 16.
Därefter kommer de ödmjuka på jorden att få åtnjuta sann fred och evigt liv. (Titus 1:2; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Om du skulle vilja veta mer om detta rike, där all terrorism kommer att vara borta, ta då kontakt med Jehovas vittnen på din hemort eller skriv till utgivarna av denna tidskrift i ditt land.
[Infälld text på sidan 11]
Under de 20 senaste åren har man enbart i Förenta staterna beslagtagit omkring 35.000 pistoler och spränganordningar av olika slag och företagit 13.000 arresteringar. — Department of State Bulletin.
[Infälld text på sidan 12]
”Strax innan han slöt strömmen som skulle få minan att explodera och spränga dem alla i småbitar, slöt han ögonen. Därefter gjorde han korstecknet och viskade andäktigt: ’Må nu Herren förbarma sig över deras själar!’”
[Ruta på sidan 14]
Guds rike under Kristus Jesus kommer att avlägsna all terrorism
Terrorismen sägs vara de desperatas krigföring, deras som känner sig missgynnade. Under Guds rike kommer ingen att behöva känna sig missgynnad, som framgår av följande profetia angående Jesu Kristi styre:
”Gud, ge åt konungen dina lagar och din rättfärdighet åt konungasonen. Må han döma ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt. Må han skaffa rätt åt de betryckta i folket, må han frälsa de fattiga och krossa förtryckaren. Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den arme och fattige, de fattigas själar skall han frälsa. Från förtryck och våld skall han rädda deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.” — Psalm 72:1, 2, 4, 12—14.