Ungdomar frågar:
Varför känner jag mig så ensam?
Det är lördag kväll. Pojken sitter i sitt rum och tänker på ungdomarna i skolan som har gått ner till köpcentret för att spela bowling. Han hade samlat mod för att fråga om han fick följa med. Men han kan fortfarande höra deras hånskratt, när de gick i väg.
”Jag hatar veckosluten!” utropar han. Men det finns ingen i rummet som kan svara. Han får tag i en tidskrift och ser en bild med en grupp ungdomar på en badstrand. Han slänger tidskriften i väggen. Tårar väller fram. Han biter sig hårt i underläppen, men tårarna fortsätter att tränga fram. När han inte längre orkar kämpa emot, kastar han sig på sängen och snyftar: ”Varför blir jag alltid utanför?”
KÄNNER du det ibland på samma sätt — att du är avskuren från världen, värdelös och tom? Händer det ibland att du undrar: ”Varför känner jag mig så ensam, och varför känns det så jobbigt?”
Misströsta inte, ifall det är så för dig. Tonåren är en svår tid för många. Man kan känna sig vilsen och osäker på sig själv. Därför är det inte att undra på att ensamhet ofta drabbar som hårdast under tonårstiden.
Även om det inte är roligt att känna sig ensam, är det i varje fall inte någon dödlig åkomma. En expert jämförde ensamhet med vanlig förkylning — ”lätt att drabbas av, ... sällan dödlig men alltid otrevlig”. Likväl finns det möjlighet att övervinna detta problem.
Vad ensamhet är
Enkelt uttryckt är ensamhet en varningssignal. Hungerkänslor varskor dig om att du behöver mat. Ensamhet varskor dig om att du behöver sällskap, närhet, förtrolighet. Vi behöver mat för att kunna fungera bra. Likaså behöver vi sällskap för att må bra känslomässigt.
Har du någonsin betraktat en glödande kolbädd? Vad händer när du tar bort ett kol från högen? Glöden hos det ensamma kolet kommer att falna. Men när du lägger tillbaka kolet i högen, börjar det glöda igen. På samma sätt kan vi människor inte ”glöda”, eller fungera bra, under längre tids isolering. Det är naturligt att önska sig sällskap.
Så var också fallet med Adam, den första människan. Första Moseboken i bibeln berättar att Adam sattes i en omgivning som fyllde hans grundläggande behov. Det fanns gott om mat att äta, frisk luft att andas, en flod med kristallklart vatten att bada i, intressant arbete att utföra och, framför allt, åtnjutandet av ett nära förhållande till Skaparen. Ändå sade Jehova Gud: ”Det är inte gott för mannen att förbli ensam.” (NW) Adam behövde någon som var lik honom att kommunicera med och dela sina känslor med. Gud fyllde detta behov genom att ge honom Eva. (1 Moseboken 2:18—23) Ja, behovet av sällskap finns inbyggt i vår mänskliga natur. Men betyder det att ensamhet alltid leder till att man känner sig ensam?
Att vara för sig själv utan att känna sig ensam
Essäförfattaren Henry David Thoreau skrev: ”Jag har aldrig funnit något sällskap som är så sällskapligt som avskildheten.” Håller du med om det? ”Ja”, säger Bill, 20 år. ”Jag tycker om naturen. Ibland tar jag min lilla båt och åker ut på en sjö. Jag sitter där i flera timmar helt ensam. Det skänker mig tid att reflektera över vad jag gör med mitt liv. Det är verkligen underbart.” Rafael, som är 16 år, tillägger: ”Det finns tre barn till i vår familj. Det är alltid en massa liv och rörelse i huset. Jag har en bror som är fyra år gammal; han är hopplös. Ibland vill jag inget annat än att vara för mig själv.”
En engelsk poet uttryckte det på följande sätt: ”Avskildhet är Guds audienskammare.” Tjugoettårige Steven instämmer. ”Jag bor i ett stort hyreshus”, säger han, ”och ibland går jag upp på hustaket helt enkelt för att få vara ensam. Jag får då möjlighet att tänka över en del saker och be. Det är välgörande.” Ja, stunder av avskildhet kan, om de utnyttjas väl, skänka oss djup tillfredsställelse. Jesus fann också tillfredsställelse i sådana stunder: ”Tidigt på morgonen, medan det ännu var mörkt, steg han [Jesus] upp, och han gick ut ur huset och gav sig av till ett ensligt ställe, och där började han bedja.” (Markus 1:35) Men varför kände sig sådana personer som Thoreau och Jesus inte ensamma, trots att de var för sig själva?
Först och främst därför att de var ensamma av eget val. Och för det andra var de ensamma bara en kort period. Jehova sade inte: ”Det är inte gott för mannen att vara tillfälligt ensam.” I stället sade Gud att det inte var gott för mannen ”att förbli ensam”. Långvariga perioder av isolering kan leda till ensamhetskänslor. Därför varnar bibeln: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad; mot all praktisk vishet kommer han att bryta ut.” — Ordspråksboken 18:1, NW.
Temporär ensamhet
Men emellanåt är ensamheten inte självvald. Då kan den verkligen kännas smärtsam. Sådan ensamhet är ofta påtvingad till följd av omständigheter som vi inte kan råda över, såsom när vi flyttar till en ny plats, bort från våra nära vänner.
Steven påminner sig: ”Där vi bodde förut var James och jag vänner. Vi var mer förtroliga än bröder. När vi flyttade i väg, visste jag att jag skulle komma att sakna honom.” Steven gör en paus, som om han för sin inre syn återupplever avresans ögonblick. ”När jag skulle gå på planet, fastnade orden i halsen på mig. Vi kramade om varandra, och jag gick i väg. Det kändes som om något mycket kärt gick förlorat.”
Hur gick det för Steven i hans nya omgivning? ”Det var hårt”, säger han. ”Det var besvärligt att lära sig ett nytt jobb. Där jag bodde förut var jag omtyckt av mina vänner, men här blev det så att en del av dem jag arbetade tillsammans med fick mig att känna det som om jag var mindervärdig. Jag minns att jag tittade på klockan och räknade bakåt fyra timmar — det var tidsskillnaden — och tänkte på vad James och jag skulle ha kunnat göra just då. Jag kände mig ensam.”
När det inte går så bra för oss, låter vi ofta våra tankar kretsa kring bättre tider som vi har upplevt tidigare. Bibeln säger emellertid: ”Fråga inte: ’Hur kommer det sig att forna dagar var bättre än våra?’” (Predikaren 7:11) Varför ges detta råd?
För att bara nämna en sak, så kan omständigheterna förändras till det bättre. Det är därför forskare ofta talar om ”temporär ensamhet”. Steven var således i stånd till att övervinna sina känslor av ensamhet. Hur då? ”Att tala om mina känslor med någon som brydde sig om mig hjälpte. Man kan inte fortsätta att leva i det förgångna. Jag tvingade mig att lära känna andra människor, att intressera mig för dem. Det fungerade; jag fann nya vänner.” Hur gick det med relationen till James då? ”Jag misstog mig. Flyttningen gjorde inte slut på vår vänskap. Nästa dag ringde jag honom. Vi pratade och pratade i en timme och en kvart — rikssamtal!”
Trettonårige Peter befinner sig i en annan situation som kan leda till ensamhet. Han lever i en enföräldersfamilj. Peter säger: ”Jag kommer hem från skolan och är helt ensam hemma. Jag har ingen att prata med. När min mamma kommer hem från arbetet, är det lika illa. Hon är trött och går och lägger sig.”
Artonåriga Nancy lever också i ett enföräldershem. Förutom det måste hon klara av problemen i samband med att gå i en ny skola. Men Nancy känner sig inte ensam. Hon beger sig ut för att träffa nya vänner. ”Det var till hjälp för mig att jag ryckte upp mig”, säger hon. Ensamhetskänslorna försvann. De var temporära.
Ibland blir emellertid ensamhet följden av en tragedi. ”Derek hade varit min kompis i Florida ända sedan vi var elva år gamla”, berättar Bill. ”Vi brukade gå ner till köpcentret, äta pizza, och sedan spela fotboll tillsammans.” Vad var det som hände? ”Jag fick ett telefonsamtal en söndagskväll”, fortsätter Bill. ”Derek hade drunknat. Jag kunde bara inte tro att det var sant. Sedan dess har jag upplevt stunder då jag känt mig så ensam att jag slagit Dereks telefonnummer. Medan signalen gick fram tänkte jag: ’Javisst ja, Derek finns inte längre.’ Jag kunde inte fatta det. När man är 17 år är man helt enkelt för ung för att dö.”
I bibeln berättas det om en kvinna som hette Noomi och som på liknande sätt fick uppleva en tragedi. Hennes man och hennes två söner dog efter varandra. När hon återvände till sitt hemland som änka, sade hon: ”Rik drog jag bort härifrån, och tomhänt har Herren [Jehova] låtit mig komma tillbaka.” — Rut 1:21.
Även om sorgen av att ha förlorat någon man älskar aldrig helt kan försvinna, kan ensamhetskänslorna mattas av med tiden allteftersom man utvecklar nya relationer. I Noomis fall blev förändrade omständigheter och att hon skaffade sig nya kontakter hennes ”själs vederkvickelse”. (Rut 4:13—15, Åkeson) Man kan också engagera sig i att göra saker för andra människor. Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apostlagärningarna 20:35.
Men vad skall man göra om ensamhetskänslorna håller i sig? Då kanske du lider av kroniska ensamhetskänslor. Vad är det, och hur kan du övervinna det? Ett kommande nummer av Vakna! kommer att ge svaret på detta.